Down on the ocean floor
Hold on to a sinking stone
until the worst is known
Nobody wants to think about it
Nobody wants to talk about it
Nobody protects you
De flesta som känner mig sedan några år tillbaka vet att jag
varit sjuk i depression i puberteten. Vissa dagar känns det fan som
att jag upplever puberteten igen, speciellt nu när jag bor hos
mina föräldrar. Jag blev så arg igår när jag inte hittade min yoga-dvd
att jag satte mig ner och grät. Efter en jävla massa skrik och skäll på
pappa som fick ta smällen för att mamma inte svarade på sin mobil.
Imorse vaknade jag med gråten i halsen efter en fruktansvärd mardröm
och idag känns allt helt meningslöst. Precis som för flera flera år sen.
Idag tänker jag på allt allt allt men det spelar ingen roll, nej, faktiskt
ingenting av allt i mitt liv verkar spela någon roll. Jag är ensam.
Trots att jag har underbara vänner och familj så är jag ensam.
When you lose something you can't replace. Är det enda sättet att
uttrycka det. Något fattas mig. Något som inte går att ersätta med
något annat. Jag har försökt. I flera år redan, har jag försökt.
Det går inte att bygga upp eller hitta i någon annan relation.
Det här blev ju jävligt muntert. Gott nytt fucking-jävla-kuk-år.
Ni kan ju iallafall fira att era liv inte är lika sorgliga som mitt!
Ni är fina. <3
http://www.youtube.com/watch?v=QU6AhH2a1cU
I'm a tamagochi so happy that you love me
forever ever ever
(Haha. Jag vaknade med den på hjärnan. Galet?)
Allt det här kan jag skylla på min b12-brist. HAHA Ja, ni kan läsa
här och sen kan ni inte skylla på mig för nåt av det här som jag gör,
för jag har vitaminbrist och det här är sånt som händer då, det är inte
mitt fel. (lite awesome/mest sorgligt, haha)
[x] Trötthet, tungsveda och håravfall.
[x] Så småningom får patienten domningar och stickningar i fötterna.
[x] Patienterna kan även få depression, försämrat minne, yrsel, nedsatt balans och demens.
[x] Röd irriterad tunga, ofta i komb med blåsor i munnen.
[x] Obehag från magen, ändrade avföringsmönster
[x] Matleda- fast du är hungrig så kan du inte äta, allt smakar dåligt
[x] Stickningar och pirrningar i benen
[x] Domningar i händerna och kuddar under fötterna
[XX] Lättirriterad
(det här var det läskigaste, blir orolig för mitt plugg, såklart:)
OBS! Debutsymtomen vid B12 brist utan blodbrist kan vara neuropsykiatriska eller neurologiska. Vitamin B12-bristen kan vara kopplad till de tankefunktioner med vilkas hjälp information och kunskap hanteras sk kognition.
ååååh jag känner mig så gammalllllllll! Alzheimer nästa. :( Det var även en massa saker på listan som jag inte har men det kanske är mindre intressant för andra att läsa. Typ dålig balans och känselbortfall, det är jag glad att jag slipper! Nu ska här vändas på allt det här och allt ska bli bra istället. TUR.
Nu ska jag göra ett yogapass, sen ska jag ner och fika med finisabell och sen
ska jag hem till lena på middag och vinkväll, woop woop!
I thought that if I didn't go and play
the sadness would get bored and go away
I thought that if I didn't go astray
Then all my pain would be in yesterday
Jag är 22år gammal men känner mig som 17. Omogen dag
idag. Gamla minnen och grämande av gamla misstag som
begåtts men som inte går att ta tillbaka. Impulser att slå ett
telefonnummer som jag inte ens har kvar och inte har kunnat
utantill på flera år.
Det är snart nyår och jag är ledsen. Faktiskt. Jag sörjer att
jag inte är i Dublin och jag sörjer att jag inte längre känner
att det här är 100% hemma. Jag har två hem nu och jag vill
inte vara här just nu. Uppsala är misstag, kaos, sjukdom och
död. Vitaminbrist, näringsbrist och livslustbrist. Snö, kallt och
en jävla stress hela tiden. Inre stress. Hjärtklappning. Kan inte
gå ut osminkad för i den här staden finns han som sett mig
osminkad en miljon gånger men som absolut inte skulle få det
just nu, av någon anledning. Varför? Ja. VARFÖR i helvete?
För att jag måste vara perfekt. Här måste man det. I Uppsala
måste man vara snygg och välklädd och helst glad och positiv
hela tiden. Svara i telefonen när man helst vill slänga den i
väggen för att rätt person aldrig ringer ändå.
Haha. Jag låter sorglig. Jag är nog lite sorglig idag.
Men det bästa är att det är min blogg och att jag får klaga
precis hur mkt som helst och att ingen måste läsa om den
inte vill.
WOHO. OH HAPPY DAY.
Jag känner mig nästan lite full. Lite natt-lyrisk sådär. Sitter och
snackar en massa skit med isabell på chatten och det är faktiskt
riktigt trevligt. Imorgon ska jag till Lena och dricka vin och det
blir också trevligt det.
Man måste tänka positivt. För att allt blir alltid bra till slut.
Man vet inte när och man vet inte hur, men det är alltid BRA
så småningom. Allt blir jämt det bästa det kan bli, man måste
bara göra det bästa man kan av alla olika situationer.
SLUTA DEPPA NU FÖR I HELVETE, KICKAN.
brist brist brist
Doktorn ringde. Doktorn, som lovat att bara ringa om det
fanns något att klaga på i mina blodprov från förra veckan.
Hon var snäll och fin precis som när jag var där (love her
a little) men hon informerade mig även om att jag tyvärr
lider av brist på b-vitamin, samt ligger precis på gränsen
till brist på kalcium. (HUR I HELVETE?? Jag som i princip LEVER
på mjölkprodukter. Mjölk, smör, ost, det är ju min grej. Jag
fattar inte.) Hon skickade ett elektroniskt recept på b12-tabletter
och sa att vi inte gör nåt åt kalciumet men att jag ska tänka på
det lite extra när jag äter och så.
Googlade på dem och det visade sig fort att stigande ålder är
den mest grundläggande orsaken till båda bristerna. YES. JAG
ÄR 22 för i helvete. Fy fan. Samt bristande kost, typ om man
är vegan osv. (Vilket jag ju inte är) Alternativt kan det då vara
tarmsjukdomar som kan ligga bakom de och det känns ju väldigt
väldigt upplyftande att det kan vara tunntarmscancer etc som
ligger bakom detta. Haha. Fy fan. Som vanligt blir jag lite hypokondrisk
fast jag inte vill och börjar tro att jag har både det ena och det andra.
Nu hoppas jag bara på att pillrena hjälper och på att ett extra glas mjölk
om dagen ska hjälpa till det med.. Så kan allt bli som vanligt sen.
Så snart ska vi åka och hämta ut mina receptbelagda super-
vitamin-piller.
Men sen ska vi hem till finfarfar. Han är den bästa <3
Paint the silence
How can you say your life is empty
so late in the day
Why would you stay another second
now your sight got in the way
A combination of love and aggression,
another second lived
Vissa mornar ser jag bara ingen anledning att stiga upp.
Fan vad jag saknar Dublin och mina vänner där.
No offense ni är alla underbara men det är annorlunda, och
tråkigt när folk har planer hela jävla tiden. I Dublin hade
vi inga andra planer än att umgås med varandra, och framförallt
så fanns det inga av mina vänner som tyckte illa om varandra.
Jag är så jävla trött på det här "kommer hon/han vara där?
isåfall kommer inte jag" som bildas när man bott på samma
jävla ställe i hundra miljoner år. Det är folk överallt som inte
tycker om varandra. Och folk som jag inte tycker om eller
som inte tycker om mig (några har man säkert samlat på
sig under de åren när man betett sig som ett arsle)
Ja. Jag blir så jävla trött. Faktiskt. Jag saknar
att shoppa på Grafton street och henry street,
barerna på dame street och mitt favoritcafé
sweetest thing där min favoritman jobbar. Jag
saknar att träffa Sofie utanför skolan varje morgon
och göra planer för dagen med barnen. Jag saknar
att vara bakis med Natalie och att baka med Jennie
och att skvallra igenom alla små detaljer av mitt liv
med Malin och Gavin. Och så Alexander. Mitt hjärta
brister nästan lite när jag tänker på honom. Som jag
saknar honom. Han är ingen bäbis längre, han är
snart två. Det är ju helt galet. En liten pojke.
Jag vill inte riktigt förstå att jag ska stanna här,
samtidigt som jag är glad och förväntansfull inför
studiestarten. Nollning och allt. Det ska bli skitkul
ju.
Och allt känns säkert mycket enklare när jag väl börjar.
Ikväll ska vi till min fina fina farfar som fyller 91 år.
Det är första födelsedagen på 67 år som han inte firar
den tillsammans med farmor. (Imorgon ska jag till min
moster och öva in begravningssångerna. Begravningen
är nästa vecka) Jag önskar att jag kunde vara hos honom
och ta hand om honom hela tiden. (Av någon anledning
hänger ett stort ansvarsmoln över mig, jag vet inte om
någon annan i min familj känner det lika starkt som jag.)
I'd swim across lake michigan
I'd give my body to be back again
in the rest of the room
to be alone
with you
to be alone
with you
Det bara snöar och snöar. Och fan så kallt det är.
Mitt illamående har blivit lite bättre så jag har kunnat
shoppa lite och så. Idag blir det stan med Isabell för
att köpa det allra sista och ta en mysig julfika. SOM
JAG HAR SAKNAT HENNE! Helt galet ju. Hon kommer
vara brun som en pepparkaka efter alla sina månader
i sydamerika och jag upptäckte just igår att jag nog
aldrig varit såhär kritvit i hela mitt liv förut. Min kropp
fick ju knappt nån sol i somras heller.
Ikväll blir det filmmys och rimstuga med Malin, blir
fint.
Julen blir annorlunda hos oss i år. Förut har vi alltid först
ätit och firat från lunch och framåt, med farmor och farfar,
tills farmor blivit trött vid 18 typ och då har de åkt hem och
vi i resten av familjen har delat ut våra mängder av julklappar
sinsemellan. I år ska alla komma klockan fyra vilket innebär
att farfar för första gången kommer bevittna våra julklapps-
MASSOR. Jag vet att vi har firat kvällen med dem förut också,
fast de blev alltid så förskräckta av masskonsumtionen min
familj står för på julen (det är helt sinnessjukt, när tim firade
jul hos oss trodde han att alla julklappar var under granen när
min ENA brorsa var den enda som lagt sina klappar där än..)
så vi slutade med det. Får se hur det blir i år. Det ska hur som
helst bli fint att ha även farfar hos oss på kvällen.
Och jag som trott att mitt plugg börjar 17e januari upptäckte
inatt när jag letade lite för att hitta tenta-datum osv, att den
visst börjar 13e! TUR att jag dubbelkollade! Sen är jag dock
även lite besviken, eftersom vidareutbildning i demens endast
verkar finnas på sofiahemmet och kostar 11 PAPP PER 7,5HP.
Det tycker inte jag är ok alls. Jag vill ju specialisera mig inom
det sen. Kanske ändrar de det på de här tre åren... Hoppasss!
du är ett stjärnebloss som aldrig mattas av
Jag har tveksamt tackat nej till kärlek. En ärlig man med
ärliga känslor, ett ärligt hjärta och ärliga tårar. Och jag frågar
mig än en gång: Hur vet man när man gör rätt? Hur vet man
att man inte gör fel? Hur vet man att man inte kommer ångra
sig och vilja göra om allt, när det är för sent.
I torsdags var det personalfest på smålands. Det var öppen ölbar,
vilket betydde att man fick gå bakom baren och ta vad man ville
ur kylskåpen, hur många gånger man ville. Jag och angelie gick till
stocken efter det och stod i kö i hundra år bakom årets största
douche bag, en mansgris från grekland som jag nog hade slagit
på käften om jag hade haft en extra drink i mig. Det blev mycket
argumentation och härskarteknikerna bildade som en ilskedimma
runtomkring mig. Så småningom blev det o'connors, häng med en
massa "gamla" gubbar, en av dem tyckte att jag skulle sova med
honom på hans kontor där han skulle övernatta. När jag antydde
att han väl är moderat eftersom han var företags-ägare sa han
först ja fast sen när jag sa att jag var så långt från moderat som
man kan komma så tog han tillbaka det han sagt och sa att han
bara sa att han var det för att när jag frågade så lät det som att
jag var det och han ville ju flirta med mig så han sa ja fast han
egentligen inte var det. HAHA. En 35+ man som försöker slicka
min röv! I like!
Fredag blev långfika i sthlm och sen utgång med ellen och björn.
Lördagen bestod av De-visa-lyssnande på gränby, ihopbryt hemma
med mitt livs första panik-attack (där satt den?) fy fan. Sen tog jag
mig i kragen och fortsatte kvällen med förfest hos kristin och utgång
på o'connors som dock slutade rätt misslyckat. Men men. Sov hos
greken som plikttroget dumpade sitt ragg för att jag skulle kunna
sova där när jag var så upprörd på en viss person att jag nästan
gick i bitar. Vi skvallrade halva natten och nästa morgon kändes
allt lite bättre. Då var det dags för att åka och titta på farmor i
ett kapell med familjen. Det var vackert och hjärtskärande. De
hade klätt henne i sin favoritblus och i handen hade hon en stor
vit ros.
Den senaste veckan har jag mått konstant illa och knappt kunnat
äta. Jag är inte sjuk eller nåt och förmodligen är det sorg som
satt sig på kroppen. Jag var hos doktorn idag för säkerhets skull,
jag kan ju inte fortsätta icke-äta föralltid.. Hon tog en massa tester
och var världens bästa doktor typ. Jag fick även ett recept på en
medicin. Om den hjälper så är det magsyran som är i obalans.
Annars har jag en remiss till en psykolog, för att kunna bearbeta
allt. Som jag skrev i föregående inlägg har jag nog aldrig haft
såhär mkt tankar och förvirring inuti förut. Det kan vara stressen
över allt som orsakar det här. Vi får se. Igår var det lite bättre,
jag fick i mig två hela mackor, ett glas oboy och 20g chips. Det
är framsteg. Haha. Sorgligt va? Ska det fortsätta såhär är jag
kanske smal snart. Biverkningen är ju dock att jag inte har nån
energi till NÅGONTING och bara vill sova eller gråta hela tiden.
Ikväll ska jag och malin ha filmkväll, det gör gott.
tankspridd
En så här händelserik och tankspridd höst jag har nog aldrig haft i
hela mitt liv. Det började med att jag klurade sönder hjärnan med
tankarna på om jag skulle stanna i dublin eller inte till hösten, trots
att det betydde värdfamiljs-byte. Det fortsatte med hundratals tankar,
förvirrade sådana, om nya värdfamiljen och deras beteenden och
normer som var SÅ långt ifrån mina lagom-svenska-jämställdhets-normer
som jag vuxit upp med och försöker anamma i allt jag gör. Iom regler
som jag hade (inga kompisar på rummet, inte sova över hos nån på
vardagar etc) tillkom förvirrade tankar på om jag borde åka hem. Kanske
söka hjälp eftersom jag mått så dåligt hela hösten av olika anledningar.
Kanske skulle allt bli bättre om jag bara skaffade mig ett riktigt jobb och ett
eget boende, i dublin. Kanske skulle jag ångra mig om jag flyttade hem
till sverige och kanske skulle jag ångra mig om jag stannade i dublin
till hela våren. SÅ mycket tankar. Sen kom derek och vårt "förhållande"
som egentligen inte räknas men det gav ännu mer tankar och erfarenheter,
alla skillnader blev hundra gånger tydligare och gick mig på nerverna,
speciellt hans okapabilitet (säger man så?) att ens förstå att det är något
fel på irlands jämnställdhetspolitik och samhällsnormer. Hur kvinnan
åter och åter förblir den som är kuvad. ("Det finns ju många av mina
kompisars familjer där mamman får ta del av sin lön också, alla har
det inte som vi att pappan bestämmer över pengarna för att han tjänar
mest" OH THANK GOD. NÅN ENSTAKA KVINNA KAN FÅ BESTÄMMA ÖVER
SINA EGNA PENGAR...) Och så var det val och alla besvikna tankar för
att moderaterna och deras hungriga vargapack får fortsätta styra sverige
höll min hjärna i järngrepp i flera veckor. Med min fina sofie blev det
mycket diskussion och tankeventilering. Skönt. Sen blev min farmor
dålig och jag funderade på om jag skulle stressa till sverige två veckor
innan jag skulle flytta hem, eller om jag skulle hoppas på att hon fortfarande
levde när jag kom hit. Jag åkte direkt men missade mitt flyg pga fel buss
osv men fick en ny flygbiljett av min kära far som visste hur viktigt det var
för mig. Var hemma i sverige några dagar och sen åkte jag tillbaka för
att spendera de sista två sorgliga veckor i dublin. De veckorna var fulla
av förvirring. En del av mig ville verkligen verkligen inte åka därifrån
och en del av mig tyckte att det skulle bli skönt att komma hem och
få bli omhändertagen av mamma och pappa ett tag. Här hemma har
förvirringen blivit ännu större. Farmor dog och jag kom in på sjuksköterske-
programmet. Och mitt hjärta längtar till dublin. Atmosfären, människorna,
alla platser. Pubarna, gatorna, bussarna, luasen.. Tänk att en känsla av
HEMMA kan infinna sig redan efter ett halvår (för det gjorde det verkligen)
och att åka hem efter ett drygt år där borta kändes tungt. Det känns
fortfarande tungt, att vara här och jag vet inte om jag är på rätt plats.
I dublin behövde man inte passa in, för alla passade in. Det fanns plats
för alla. Jag upplever det inte alls lika starkt här. Svenskar har inte alls
samma humanistiska livssyn och som svensk tar man inte hand om
varandra utanför vänkretsen. Man bryr sig inte om främlingar och
om man skulle hjälpa någon man inte känner så bemöts man ofta
av misstänksamhet. Vad vill du få ut av mig? Ska du sno min plånbok
nu? You know it. Kort och gott, förvirringen fortsätter och jag har lämnat
en bit av mitt hjärta i europas vänligaste huvudstad (som aftonbladet
väljer att kalla dublin).
River Liffey + Half penney bridge i Dublin.
En stark längtan har gripit tag i mig, under hela hösten.
Dels har jag längtat efter att plugga, efter att mata min hjärna med
information och kunskap. Jag har ju jobbat i nästan två år nu, trots
de små distanskurserna jag har tagit i (i demensvård och finska)
förblir min hjärna hungrig. Jag läser ju flera tidningar varje dag och
försöker hålla mig uppdaterad, men det är inte samma sak. Det är
inte kunskap att bevara i hjärnan för livet.
Och dels efter att engagera mig. Jag ville verkligen vara i sverige och
valarbeta, men då var jag ju där borta. Det var jobbigt faktiskt, att
bara kunna "se på" sverige och valutvecklingen... Jag inbillar mig
att både jag och (min bundsförvant ;)) sofie hade kunnat göra mkt
nytta, istället för att sitta i dublin och ta hand om skrikiga ungar.
Nu är jag tillbaka och allt det här ska bli verklighet. Plugget har jag
kommit in på och kommer förmodligen behöva plugga tills jag
spricker, för att få in nånting iaf såhär i början. Läshuvvet har
ramlat av och jag vet att det kommer ta lång tid att fatta någonting
av någonting. Och engageras det ska det göra så fort jag kommit
in i plugget och inte längre behöver ägna 12h om dygnet på att
plugga. Då blir det utrikespolitiska föreningen och F!. Spännande!
Jag är peppad. Hoppas bara jag slutar längta till Dublin snart, för
det håller på att äta upp mig inombords.
ska du gå nu? är det dags nu?
Det är mycket att tänka på när en människa dör. Idag kläddes hon i de
kläder hon ska ha på begravningen. Sånger ska bestämmas och
repas (det blir jag, som vanligt i släktsammanhang..) dödsannons
ska skrivas och begravningsplats och gravsten väljas. Dag för
begravningen blev bestämd idag.
Allt är uppochner och jag kan knappt sova alls. Jag sover som om
jag låg på nålar, så fort jag hör minsta ljud vaknar jag helt. Det är
som att jag aldrig riktigt kommer till någon djupsömn. Och det tär.
Typ som att jag sov med ett öga öppet, och bara väntar på att tiden
ska gå så jag slipper lida av halvsömnen längre. Usch, så ytligt har
jag aldrig sovit förut.
Jaha. Det var nog allt för idag. Jag är så trött att jag inte orkar
tänka längre än såhär. Ikväll blir det lite sunes jul och glögg och
annat mysigt. Jag ÄLSKAR verkligen julen. Det finns nog inte
någon bättre tid på hela året (utom valborg här i uppsala då)
Det är bara att njuta, trots omständigheterna är det bara jul en
gång om året och den är fin. Varje år är den fin. Trots att det i
min släkt och grannskap är en rätt hektisk och olycksdrabbad tid,
så älskar jag den, varje år.
Vila i frid.
spretig blogg. Jag vet att den inte håller sig inom några ramar längre,
den är varken en dagbok, en diktsida, en debatt-blogg, den passar
faktiskt inte in i någon kategori alls. Men det är min blogg och ni som
inte vill behöver ju faktiskt inte läsa den.
Inatt har jag varit och tagit farväl av farmor. Hon dog tjugo i tolv. När
vi kom dit vid tolv var hon fortfarande alldeles varm. Nästan levande.
Vi var där i över en timme. När vi åkte var hon helt kall. Jag kysste
henne på kinden och allt var sådär overkligt verkligt.
Jag hann aldrig berätta för henne att jag kom in på sjuksköterskeprogrammet,
att jag ska bli sjuksköterska precis som hon var.
När jag och farfar åkte ifrån hennes hem i torsdags var hon införstådd med
att vi skulle åka men hon frågade varför. Jag sa att vi ses snart igen. Det
känns såhär efteråt som att jag ljög och så har jag skuldkänslor för allt.
Varför gick jag inte bara dit idag? Jag hade en obehaglig känsla hela dagen
liksom. En slags konstant ångest över att jag borde ha varit där men inte
var det. Istället satt jag hemma hos simon och gjorde ingenting och sen
gick jag en sväng med anna istället för att åka till sjukhuset som var tänkt
och sen gick jag och mamma på konsert och när konserten var slut var
det kolsvart ute och för kallt för att promenera ända till sjukhuset, tyckte jag.
Lata jävla idiot-jag. (Må jag brinna för det. seriöst.)
När vi kom dit var det första vi hörde, redan nere i korridoren, farfars
gråt. Han bara grät och grät och alla som var där grät och kramades
om vartannat. Vi var nog alla överens om att det svåraste var att se
farfar så ledsen. Det var inte oväntat att farmor skulle dö, varken för
honom eller oss. Men det gör fruktansvärt ont, att han nu blir "ensam".
Även om han har oss kommer han ju vakna och somna ensam, varje
dag. Han och farmor har levt tillsammans i över 66år. De var varandras
allt och det gör ont att se honom bli ensam. Det kommer ta ett tag att
ens förstå, att hon inte kommer tillbaka. Just nu är det för mycket att
ta in. Jag såg henne där, kall och stilla. Men en del av mig tittade hela
tiden efter att hennes bröst skulle åka upp och ner, och att ögonen
skulle öppna sig. Jag har sett henne i sjukhussäng många gånger,
jag har hållit hennes hand flera gånger och hon har hållt min hand så
hårt. Nästan som att hon var lite rädd. Idag höll jag i, men handen
var kall och livlös. När vi kom hem föreslog pappa att vi skulle dricka
varm choklad, så det gjorde vi. (Min pappa är inte mkt för sötsaker
och jag är ganska säker på att jag aldrig sett honom dricka choklad
förut) Den här dagen kommer jag minnas i resten av mitt liv.
Min farmor. 1919-2010. Vila i frid. Ett hjärta fyllt av kärlek har slutat att slå.
upp som en sol och ner som en pannkaka
Som vanligt (det är väl så för alla?) så varade inte lyckan länge.
Farmor har nu fått blodförgiftning.. Eftersom att stackars farmor
har så dåliga blodådror att de hade stuckit henne över hela kroppen
igår innan de hittade en duglig ådra att få iaf hälften av blodproven som de
ville ta. I LJUMSKEN. Stackars stackars fina farmor. Både mamma och min
faster är upprörda för att de plågade farmor så. Hon är 91 år gammal och
döende. Måste man verkligen låta henne lida så, sina sista dagar? Usch.
Jag blir också arg när jag tänker på det. Jag var inte där.
Jag var på smålands, lyckligt ovetande. Spelade twister och tv-spel och
drack x antal glas skumpa och glögg.. Idag var vi på La Capellas julkonsert
och jag grät när de sjöng gläns över sjö och strand för att de sjönga den i
den versionen(annorlunda melodi) som min farmor älskar.
Jag har inte varit där idag, men hon sover tydligen hela tiden ändå.
Det är svårt. Mamma och pappa föreslår att jag flyttar in med
farfar när jag börjar plugga nu i januari, och jag tror att det kan
vara en bra idé faktiskt. Om han bara vill det såklart. Tanken på
att han ska bli ensam gör så ont, och dessutom så behöver jag
ju någonstans att bo men har inga pengar att betala hyra för än
så länge...
Mitt i allt det här längtar jag bort, såklart. Det gör man väl alltid när
det är svårt. Och inbillar sig att det ska vara bättre någon annanstans.
att det som gör ont här inte gör ont om man är någon annanstans.
Idag har det riktigt gjort ont i hjärtat, hur
Jag saknar mitt irland.
dolly-parton-lyssnaren(det är ingen öl på bänken, det är en mini-radio)
i bray, co dublin, för tre veckor sen.
Åh <3 jag vill tillbaka. NU NU NU. Varje centimeter av mig vill till
dublin. Mina underbara vänner, den underbara atmosfären, till och
med den råa kylan och fukten. Det är svårt att tänka mig hur jag
kommer att stå ut hela våren i sverige. Planen är att skaffa jobb på
IBM över sommaren iaf. I Dublin.
Fan också. Nu gråter jag igen. Jag går tamejfan i bitar vad jag än
tänker på just nu. Det känns lite som att puberteten kommer i repeat,
på köpet av att bo hos mamma och pappa. Det är som att tonårens
instabilitet sitter i väggarna och kramar mig från alla sidor, så fort
en lucka visar sig är den där och fyller upp. Tvivel, osäkerhet,
vad jag vill. Det är lätt att längta tillbaka till Dublin, även om jag
är övertygad om att nu, när jag väl börjar plugga något jag verkligen
VILL, så kommer det bli den bästa tiden i mitt liv. Dublin var det bästa
so far, men vill man kan man alltid skapa ett liv att älska, var man än
är. Nu är jag tillbaka och har alla förutsättningar för att det ska bli bra.
Det ska bli jättebra. Jag måste bara sluta gråta först.
Birds flying high, you know how I feel
Breeze driftin' on by you know how I feel
It's a new dawn it's a new day, it's a new life for me
wooooaaaah
And I'm feeling good.
Vissa dagar går allt som man vill! Jag gick till nationen
och ja se där, de hade haft problem att skicka ut vissa
kårleg (hoppades på det så att jag slapp åka ända till flogsta)
och mitt kårleg låg på kuratorsexpeditionen, woho! Jag är numera
MED kårleg igen. Underbart. Sen kom jag hem och mös en stund
med lite chai-té, mackor och top model. Helt plötsligt, (medan fina
Lena ringt för att höra om jag ville komma på middag ifall att jag
var på stan) så kom grannen över och plingade på. De hade två
biljetter över till musikklassernas luciakonsert! VILKEN LYCKA!
Jag ringde genast ellen som nappade på idén och sen gick vi.
Gratis. Bra platser. Åh. Gratis är så gott!
Sen kom jag hem och kollade mitt antagningsbesked, och jag
KOM IN!! OOOOOOHHHH!! Vilken dag :D :D :D
Jag har kommit in på sjuksköterskeutbildningen.
Jag är tamejfan helt jävla sjukt bra. Nu blir det till att slita
arslet av mig, för sjuksköterska, det ska jag bli. Och göra
gott. Varenda jävla dag ska jag komma hem och känna att
jag har varit behövd och att jag har gjort ett bra jobb. Jag
har sjukt höga förväntningar på detta! Först: tre års sliiiit.
Sen: afrika/asien/usa/sverige/norge/varfansomhelst,
HERE I COMEEEEEEEE!!
Jag är även peppad på att bli i sverige, eftersom jag då
verkligen kan engagera mig och gå med i utrikespolitiska
föreningen och F! och tjejjouren och allt annat jag vill gå
med i. ÅHH. Livet väntar!
Om detta är sant blir jag lycklig på riktigt. Då kan jag ha lite hopp
om mänskligheten, trots allt.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/ashtiani-uppges-vara-frislappt-1.1224735
planering
en massa planer. idag har jag köpt biljetter till la capella-konserten,
hämtat ut mitt nya kårleg och snart ska jag hem till ellen och sen
med henne till domkyrkan på musikklassernas konsert. imorgon
blir det till att köpa nyårsgask-biljett, sen nationsjobb och sen malins
spelning om jag får med mig nån mer som vill gå, på lördag blir
det julbak med ellen, sen la capellas konsert och sen moas
födelsedagsfest.
nästa vecka blir det nationjobbar-fest, kristins spelning,
dums julkonsert, devisas körtävlingsframträdande, förhoppningsvis
ett besök i sthlm till emelie, sen är det stefanoskörens julkonsert
och sen är veckan slut. herregud. Min ambition att gå på många julkonserter
går iaf i uppfyllelse. Det blir BRA! Jag känner mig lite mer som människa
nu igen. Dessutom ska jag gå med i utrikespolitiska föreningen i uppsala,
för de har två föreläsningar i veckan och jag är superintresserad och åh
vad jag känner redan att jag glöder och vill gå!! :D
Det finns SÅ mycket jag vill.
Och så den eviga frågan "jaha är du hemma föralltid nu då?"
kanske? vet inte? ska jag ta tag i det här och söka jobb i dublin
nu eller? jag vill ju det också. fast halva jag vill stanna här.
åh. dubbelt dubbelt. om någon bara kunde säga åt en vad som
var rätt att göra, vad man kommer gilla bäst. vem kan göra det
åt mig?
decision maker. livet vore alltbra enkelt om man hade en!
but if you don't go, where would you stay?
http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=68 12.10-13.00 idag,
är Clara. Åh. Så jävla bra. Jag bara njuter jag. Hon kommer bli stor, verkligen. Hon är ju på
gång redan med sverigeturné och LA i vår. WOOP WOOP.
Åh vad jag längtar tillbaka till DeVisa såhär i juletider förresten. Det är underbart
vad mkt fint folk man träffat genom kören. Det är en salig blandning! :)
Imorgon blir det stora biljettköpardagen. Först ska La Capella-biljetter införskaffas,
sen biljetter till nyårsgasken :) Sen är mina pengar SLUT fram tills julafton... Japp.
Det är sant. Förvänta er inga julklappar av mig, för det blir inga! HAHA! På riktigt
alltså. Nada. Nix.
Katten, sneakade in sig på mitt rum somehow och låg på min kudde och
sov tills nyss då jag upptäckte henne. ooooh sneaky sneaky! Nu blir det
till att byta lakan, annars svullnar mina ögon igen :D CIAO
saker man ser
eller är det jag som är för svag
var det du som blev för våt
eller är det jag som är så hal?
Ibland gör man saker man inte vill. Inte för att man älskar
att gå emot sina principer eller för att man innerst inne vill göra
det man förut sagt att man inte vill. Inte heller för att någon
tvingar en eller för att inte har några andra val. Nej. Ibland gör
man bara saker man inte vill för att man... typ. råkar. Jag vet
inte. Ibland gör man saker för att vara snäll och ibland fattar
man inte förens efteråt att det blev rätt misslyckat och att man
bara "följde med strömmen" istället för att stanna upp och tänka
efter, innan. Ibland gör jag smådumma saker bara för att jag är lat,
eller snål. Låter folk bjuda mig på drinkar eller tar dumma genvägar.
Ibland gör man saker för att man är uttråkad också. Äter tårta fast
man inte är sugen eller flirtar med nån bara för att skapa drama,
för att något ska hända och för att få bekräftelse av någon man
absolut inte vill ha.
Jag ångrar sällan saker, för jag ser ingen mening med det. Att ångra
något är det mest meningslösa man kan göra faktiskt, om det man
ångrar redan är gjort och inte kan göras något åt. Jag och greken
har pratat om det nån gång, att det är helt jävla meningslöst att
1. oroa sig för något man inte kan påverka själv. 2. ångra (och älta
framförallt) något som har hänt, och som inte går att göra ogjort.
Men ibland stannar jag liksom upp, och tänker efter. Ibland kommer
man fram till att man har gjort saker som man inte borde gjort. Jag
är jävligt impulsiv. Jag kan tycka att saker och ting verkar som världens
bästa idéer, tills de är "over and done with" och då helt plötsligt undrar
jag varför jag egentligen fick för mig att göra det? Var det så kul som
jag trodde?
Det värsta är när mina impulser styr mig till att göra riktigt dumma
saker, som sårar andra människor. Jag har blivit tillsammans med
folk på impuls, för att sedan inse att jag ju inte alls är kär. Och så
har jag gjort slut på impuls, av ilska eller nån känsla som egentligen
kanske hade gått över, och som inte var värd att offra en hel kärlek för.
När jag blev rånad när jag var 16 så gjorde jag nog det dummaste jag
nånsin gjort på impuls. Jag sprang efter de två som tog min telefon.
Sprang och skrek. Det var en jävla tur att jag nånstans i adrenalinet
hade vett nog att inte skrika alla de opassande orden jag egentligen
ville skrika efter dem. Och att jag så småninom, efter en 100-200 meter
fick insikt om att de här människorna kan lika gärna sluta springa, vända
sig om, och komma emot mig med en kniv. Då vände jag och gick hem
istället.
Äh. Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Jo. Jag tror jag
är uttråkad. Jag sätter saker i nya perspektiv, för att jag är i världens
tristess.
Jag behöver ett jobb. Eller ett plugg. Jag letar föreläsningar
i tidningen, den här veckan blir nog en riktig föreläsningsvecka.
Diskussioner och ny fakta, allt som kan ge mitt liv mening just nu.
Alla pluggar ju. Jag vill också vara stressad och göra tusen saker
om dagen.
vuxen
är vuxen. När jag var 15 och hade min första pojkvän och
smakade min första öl, då trodde jag att jag var vuxen.
När jag började gymnasiet och måste ta ansvar själv för om
jag gick till skolan eller inte, och fick röka hur mkt som helst
på rasterna utan att någon ringer hem till mamma och pappa.
Man smet på finlandsfärjan och fick köpa vad som helst för att
ingen hade koll.
När man till slut fyller 18 och kan göra vad som helst utan att päronen
ska blanda sig i. Då är man ju ÖVERTYGAD om att man är VUXEN.
För man är myndig. Sen tar man studenten, och då är man vuxen
igen. När jag flyttade hemifrån, då kändes det slutgiltigt. VUXEN.
Skaffade Ica-kort, betalade hyran och ingen höll koll på vad jag gjorde
och när. Helt klart var jag vuxen.
Men tänk vad mycket man utvecklas hela tiden då. Jag tror inte
man är "vuxen" på riktigt, även om man har åldern inne osv,
förens man.. Slutat vara så lättpåverkad. Jag märker hela tiden
hur jag ändras. Det var verkligen inte "it" när jag flyttade hemifrån
och skaffade ica-kort. Sedan dess har jag mognat något helt sjukt, ju.
Jag tror det var Natalie jag pratade med om att det ibland känns som att
alla man möter är sandpapper, och själv är man som en bit trä. Och alla
som man möter slipar på en liksom, en del inte mkt alls men en del människor
och relationer kan ju nästan ändra hur mycket som helst i hur man ser livet
och hur man känner att man är och vill vara.
Jag vet inte om man någonsin slutar ta avtryck av andra människor, och jag
antar att det inte är det som är målet heller, men någon gång i 30års-åldern,
har jag hört att folk börjar känna att "nu är jag snart färdig, som människa"
Och det är väl därför man ofta väntar med att gifta sig osv tills man är i
den åldern, då har man tillräckligt med kött på benen för att veta vad exakt
det är man vill ha, och hur man vill vara själv och förhoppningsvis har man
kommit en bit på att vara den man vill vara också.
(Sen tror jag helt klart att det finns människor som aldrig växer upp, som
fortsätter vara nånslags barnrumpor som bråkar över skitgrejer och aldrig
inser att det som är viktigt är inte märkeskläder utan vad som finns innanför,
och inuti vad som finns innanför.)
Som vanligt skriver jag bara på. Men det är skönt att göra det. Det är
skönt att min blogg får handla om lite viktigare saker än vad jag gjort
och när.
Något som formats, i mig under det senaste året och lite till, det är
en känsla av oberoende. Den känslan ger mig ett hopp om att även
jag håller på att bli vuxen på riktigt. Jag har inte varit tillsammans med
någon efter Tim och vi gjorde ju slut i maj förra året, så det är över
ett och ett halvt år sen. Sedan dess har min syn på livet förändrats
rätt mycket, speciellt min syn på relationer och förhållanden. Jag har
på ett helt annat sätt än förut utvecklat en sorts inneboende trygghet,
som gör att "det räcker med mig". Jag behöver inte ha någon att prata
med i duschen och jag behöver inte ha någon att skriva godnatt till
varje dag. För mig är det stort. För mig är det stort att säga nejtack
jag sover hellre hemma inatt, ensam. Det är lite som en vinst på lotto,
för en som förut varit så rädd för att vara ensam och umgås med bara
mig själv.
Mitt år i dublin är nog det som har format mig mer än något annat i
mitt liv so far. Jag är superpeppad på att engagera mig, funderar på
både F! och tjejjouren. Och kanske vänsterpartiet, eventuellt. Även
om jag kommit ifrån behovet av att umgås med människor som är
likadana som jag själv, iom alla möjliga olika sorters kompsiar
jag har i dublin, så har jag ett nyfött behov av att engagera mig.
Att engagera mig och vara påläst. Kunna käfta emot och veta vad
jag snackar om. Komma med bevis och fakta och vara uppskattad
inom en organisation där andra brinner för samma saker som jag.
Jag är helt klart peppad. (Ooom jag inte ska flytta tillbaka till dublin
efter jul vilket fortfarande är lite oklart, isåfall får behovet för att
engagera mig tyglas ett litet halvår till..)
Om en vecka kommer derek och jag skrev ett långt mail med vad
han har att förvänta sig. Han har ju aldrig varit i norden. Jag skulle
nog säga att de nordiska länderna, och irland, är som... två olika
världar. Män på irland är så rädda för att vara gay. Jag är övertygad
om att derek kommer tycka att de flesta av mina manliga kompisar
(no offense, jag älskar er och jag älskar att ni inte tycker att det bara
är tjejer som ska bry sig om hur man ser ut!) är eller beter sig som
om de vore, gay. Jag har aldrig upplevt en större machokultur än
den irländska. "No, no picnic, it'll seem like I'm gay" sa Ken en gång
när jag föreslog att vi skulle dra till parken och ha picnic. (MED FOTBOLL)
De flesta män använder ingen deo och tajta jeans på killar i dublin är lika
utdött som de slappa utsvängda jeansen är i sverige. Jag skulle faktiskt
kunna skriva i all evighet. Nåväl. Jag skrev väl något om killar som äger
ögonfransböjare i smyg och ordet lagom osv. Jag tror inte det går att
förbereda honom tillräckligt hur jag än försöker, he's in for a chock.
Det var allt för idag.
och här är bilden från igår, hittade kamerasladden imorse!
diskussioner
en bekant "femenist!" jag: näe, feminist. såklart. han: det var inte
en komplimang. du borde skämmas!
Need i say more? Varför är vissa människor så obildade och (nu
tycker ni att detta är opassande men det är min blogg och jag
skriver vad jag vill) DUMMA I HUVVET? Diskussionen sattes givetvis
igång genast och pågick tills nyss då jag slängt upp diverse frågeställningar
och fakta om samhällets patriarkala mönster etc. Han blev obekväm och
bad mig sluta försöka argumentera för politik, då han själv lät sin senaste
röst köpas för en bit lasagne, och inte bryr sig alls om politik egentligen.
Då började en helt annan diskussion. Hur man kan leva oengagerad
och obrydd om sin egen värld? Om sina medmänniskors värld? Om det
Sverige där man ska uppfostra sina (ev. framtida) barn.
Åh. Jag står kvar vid det jag skrivit någon gång förr, att jag faktiskt inte
tycker att oinsatta människor borde få rösta överhuvudtaget. Alldeles
för många röstar bara på samma som sina föräldrar har gjort i alla år,
utan att reflektera ALLS över vad det är man lägger sin röst på, än mindre
ifrågasätta partiprogrammen man inte läser.. Man röstar för att man "måste"
men det gör mig ledsen att det finns människor som är så likgiltiga över vad
de röstar på. Tänk om alla som inte vet något om politik (skrämmande många!?)
skulle lägga sin röst på fi. mmm. Där har vi nåt på spåren...
Nu ska jag se julkalendern! Den är rolig i år, tycker jag!
här är nåt mer att titta på, (bilden på mig och emelie är ju bara kul för oss. haha.)
http://www.fulheten.com/serie_ursula.html
Feministiskt debattforum
en fika med emelie, redan då peppade vi inför debatten och sen
var det dags. Gudrun schyman, Unni Drougge och Gustav Almestad.
Efteråt blev det en 4 timmar lång middag på en restaurang med fortsatta
diskussioner i ämnet. Vilken dag!
För övrigt känner jag att människan i mig börjar vakna till liv igen.
Efter en veckolång DÖDSförkylning blandat med lamslagande chock
av förändringen i att vara tillbaka i sverige, att inse att det här är mitt
hem igen med allt vad det innebär. Samt chocken, som ju egentligen
inte är en chock, men ändock fruktansvärt medtagande, att se farmor
i det tillståndet hon är... Så har jag då äntligen tagit mig ut bland folk.
Det började i fredags med jobbet på smålands, öldrickandet med
kristin och nu umgänge med bästis lyssnande på viktiga diskussioner.
Nu kanske det kan bli lite liv i min blogg igen, känner jag. Jag känner
inte längre, som förra veckan och halva denna, att jag vill dö varje
morgon då jag vaknar. Att vara tillbaka i sverige känns inte längre
oöverkomligt fruktansvärt jobbigt. Iom dagens politiska debatt och
allt brinnande engagemang som alltid återuppstår till liv i mig när jag
ser och lyssnar på politik, så känns det nästan lite kul. Här kan jag
ju göra saker! Jag behöver inte sitta och betrakta sverige på avstånd
och önska att jag var här så att jag kunde engagera mig! Det har varit
många många gånger jag (och Sofie som jag diskuterat mkt med) känt
frustration över att vara så långt bort. Speciellt under valrörelsen förstås,
men även generellt, för att man inte kan engagera sig så, politiskt,
inom svensk politik, på sånt avstånd.
Om jag hade min kamerasladd nu (har letat sedan igår) så hade jag
lagt upp en bild på debattörerna idag. Det kommer sen, när jag hittar
sladden!
Här kommer istället ett litet HURRA för Navi Pillay som vunnit Stockholm
human rights award 2010! Här kan man läsa lite om vem hon är:
http://www.advokatsamfundet.se/templates/CommonPage_Advokaten.aspx?id=10817
En stor del i varför dagen blev så fantastisk som den blev var såklart
att äntligen träffa underbara bästis igen. Det är nästan läskigt hur någon
kan ha så liknande tankar som en själv, trots att man är så olika på så
mycket annat. Här kommer en 1,5år gammal bild, från min avskedsfest
(80-talstema) när jag skulle flytta till holland :D Det var en rolig fest det!
uppdatering
på rackarberget vid halv nio (trots att vi la oss vid halv sex efter
en jävla massa dans och hopp i soffan :D älskar hur peppad jag
kan bli när jag är riktigt full. haha.) och började ladda ner mysteriet
på greveholm för att jag inte kunde somna om. tittade på tre avsnitt.
mådde inge vidare.
Igår jobbade jag på smålands fredagslyx med angelie, det var riktigt
kul och sen kom kristin dit och så drack vi öl tills klockan tre, vid ett
förflyttade vi oss till o'conners där vi oväntat träffar på viktor, eric och
uppa. och några till killar som jag aldrig minns namnen på.. Jajja. Iaf.
Det var så SKÖNT att vara ute igen. Jag kände mig levande.
Idag mötte jag upp angelie och gick ner på stan. Vi köpte lite julklappar
och tiden bara flög iväg. Vi fem när allt stängde skulle jag ta bussen till
farmor. Hon har blivit flyttad till ett hem med vård i livets slutskede..
Farfar hade smsat mig bussnumrena som jag kunde ta men det var
lättare sagt än gjort, att hitta var de gick nånstans... Jag gick först till
centralstationen och tänkte felaktigt att "alla bussar går från stationen"
(hur JÄVLA fort glömmer man saker egentligen? När har någon av mina
bussar nånsin gått därifrån?? jadu...) aja. där går det en av de fyra numrena
som jag kan ta. bara det att den går åt andra hållet. Så jag tänker att jaja
men då måste det gå en åt andra hållet på andra sidan gatan. Jag går över
gatan och börjar promenera, i hopp om att snart se en busshållplats.
Efter skitlång tid hittar jag äntligen en busshållplats. Kollar upp busstiden,
jaha, 20min väntan tills den skulle komma.. jajja tänker jag, då har jag tid
att hugga in på min kycklingklubba som jag inhandlat på hemköp. Den var
fortfarande lite varm. Eller inte varm, men ljummen. Gott. Och absolut
dagens skabb-ögonblick. Hej här sitter jag och käkar kycklingklubba på
busshållplatsen. JAG ÄR BAKIS för i helvete, kolla inte på migrååå.
jajja. Så småningom kommer bussen. Jaha. Fel. Den går inte alls dit jag
ska fast den går åt.. nääästan samma håll. BAJS. Vid det här laget frös
jag så att jag hackade tänder. Jag gick förbi centralstationen igen, och
sen åkte jag HEM. Det var så sent att även om jag skulle hittat rätt buss så
tar det aslång tid att åka ut till hemmet och då skulle besökstiden nästan varit
över. herregud vad bitter jag vart.
Kom hem och så börjar mamma tjata på mig om att jag måste ÄTA.
Så det gjorde jag. igen. och nu är jag mest omåttligt irriterad på allt
och alla.
Imorgon ska jag till sthlm och lyssna på gudrun schyman, det ska bli
kul. och fint att leka med världens bästa emelie. Det är så tomt i
uppsala utan henne..
Förresten så har jag fått en ny mobil, simkortet laggar fortfarande lite
(laggar = nytt uppsala-ord sedan jag flyttade till dublin! åhåå så spännande
här händer det grejer!!) men oftast så fungerar det faktiskt. det tar hundra
år att skriva sms eftersom jag inte har vant mig, men jag kämpar på.
Jag är iaf kontaktbar, det känns bra.
Uppsala är så vackert nu. Vi pratade om det igår jag och pappa att det är
inte alltid när det är snö som den liksom "fastnar" på träden. Till och med
de allra minsta smalaste grenarna har fått bli vita. Det är alldeles fantastiskt
vackert. Kallt som satan är det, men åh, underbart samtidigt.
På tisdag har jag fått ett sjungjobb! Woho. Ska sjunga 6-7 jullåtar och får
500kr för det. Ska bli kul! Hoppas bara att min hals har läkt helt då, för den
är fortfarande inte helt kry efter min djävulsförkylning förra veckan.
