kickilina

Jag ber om ursäkt i förväg för förvirrade inlägg och en allmänt
spretig blogg. Jag vet att den inte håller sig inom några ramar längre,
den är varken en dagbok, en diktsida, en debatt-blogg, den passar
faktiskt inte in i någon kategori alls. Men det är min blogg och ni som
inte vill behöver ju faktiskt inte läsa den.


Inatt har jag varit och tagit farväl av farmor. Hon dog tjugo i tolv. När
vi kom dit vid tolv var hon fortfarande alldeles varm. Nästan levande.
Vi var där i över en timme. När vi åkte var hon helt kall. Jag kysste
henne på kinden och allt var sådär overkligt verkligt.

Jag hann aldrig berätta för henne att jag kom in på sjuksköterskeprogrammet,
att jag ska bli sjuksköterska precis som hon var.
När jag och farfar åkte ifrån hennes hem i torsdags var hon införstådd med
att vi skulle åka men hon frågade varför. Jag sa att vi ses snart igen. Det
känns såhär efteråt som att jag ljög och så har jag skuldkänslor för allt.
Varför gick jag inte bara dit idag? Jag hade en obehaglig känsla hela dagen
liksom. En slags konstant ångest över att jag borde ha varit där men inte
var det. Istället satt jag hemma hos simon och gjorde ingenting och sen
gick jag en sväng med anna istället för att åka till sjukhuset som var tänkt
och sen gick jag och mamma på konsert och när konserten var slut var
det kolsvart ute och för kallt för att promenera ända till sjukhuset, tyckte jag.
Lata jävla idiot-jag. (Må jag brinna för det. seriöst.)

När vi kom dit var det första vi hörde, redan nere i korridoren, farfars
gråt. Han bara grät och grät och alla som var där grät och kramades
om vartannat. Vi var nog alla överens om att det svåraste var att se
farfar så ledsen. Det var inte oväntat att farmor skulle dö, varken för
honom eller oss. Men det gör fruktansvärt ont, att han nu blir "ensam".
Även om han har oss kommer han ju vakna och somna ensam, varje
dag. Han och farmor har levt tillsammans i över 66år. De var varandras
allt och det gör ont att se honom bli ensam. Det kommer ta ett tag att
ens förstå, att hon inte kommer tillbaka. Just nu är det för mycket att
ta in. Jag såg henne där, kall och stilla. Men en del av mig tittade hela
tiden efter att hennes bröst skulle åka upp och ner, och att ögonen
skulle öppna sig. Jag har sett henne i sjukhussäng många gånger,
jag har hållit hennes hand flera gånger och hon har hållt min hand så
hårt. Nästan som att hon var lite rädd. Idag höll jag i, men handen
var kall och livlös. När vi kom hem föreslog pappa att vi skulle dricka
varm choklad, så det gjorde vi. (Min pappa är inte mkt för sötsaker
och jag är ganska säker på att jag aldrig sett honom dricka choklad
förut) Den här dagen kommer jag minnas i resten av mitt liv.

Min farmor. 1919-2010. Vila i frid. Ett hjärta fyllt av kärlek har slutat att slå.