kickilina

ni får inte komma in 

 
 
 
Den här veckan tillhör min farmor.
Att stå och se på, att höra, hålla handen
och att på alla sätt, med alla sinnen ta in
vad som håller på att ske just nu
är det mest smärtsamma jag gjort i hela mitt liv. 
Jag fokuserar på att andas, och att finnas där så 
mycket som möjligt, både för farmor och farfar.
 
Så ni får ursäkta om jag inte svarar i telefon,
på facebook osv. Det gör tillräckligt ont att
bara finnas just nu.


Allt.
Överallt.
Hela tiden.
Hela JÄVLA tiden.
Det kan inte beskrivas i ord.
Jag vet inte hur man gör, jag vet inte vad man säger,
hur man beter sig, hur man håller ihop alla bitar av
sorg som finns överallt. Oron. Smärtan. Hur man håller
ihop sig själv, när någon dör mitt framför ögonen på
en.



Jag önskar att jag hade någon att krama.
Kanske någon att ringa. Någon att sitta
tyst med.
Någon som kanske höll min hand när jag sov.

HAHA! Nu lurar jag er allt. jag är så uttråkad att jag skriver på lördagkvällen men tidsbestämmer det så att det komma upp på söndag (imorgon) klockan ett. tänk så kul man ha på internet! 
 
här hittade jag en lista. ni som inte redan vet det ska nu få lära er att jag har otroliga tvångstankar när det gäller såna här grejer. jag måste bara fylla i dem.
det här är ett blogg-schema egentligen, man ska skriva om en punkt om dan, men jag har nog tillräckligt tråkigt just nu för att fylla i hela skiten :D here it goes: 

Dag 01 - Presentation
Den här punkten orkar jag inte riktigt med, det skulle ta för lång tid. hejdå.

Dag 02 - Min första kärlek
Min första kärlek hette Niklas. Han bodde i huset brevid och vi gifte oss på parkeringen. Emelie var präst och så vitt jag vet är vi gifta än. Vi var kanske.. 5år gamla. Jag tvingade honom pussa mig.
Min första riktiga kärlek hette Fabian, vi var tillsammans i ett år och åtta månader och var fruktansvärt ohälsosamt fästa vid varandra. Sådär som man bara är när man är ung och dum.

Dag 03 – Mina föräldrar
Mina föräldrar är de finaste jag har. Min pappa är blyg, långsam och noggrann och mamma temperamentsfull, åsiktssprudlande och högljudd. Båda är otroligt intelligenta, och de är lite som google, de vet liksom allt.

Dag 04 – Det här åt jag i dag
Macka till frukost, kyckling till middag, glögg och macka till kvällsfika. och så lökringar i massor. mmm!

Dag 05 – Vad är kärlek?
Det går inte att förklara när man inte är mitt i den, men när man har den så vet man det. Man bara vet det.

Dag 06 – Min dag
Idag har jag varit och hämtat min post, sen var jag på ikea med päronen och sen på julkonsert. Mycket trevligt, trots att jag fortfarande är lite sjukis..

Dag 07 – Min bästa vän
Jag har flera bästa vänner. Men om jag ska välja en blir det emelie.
och greken. De förgyller mitt liv. 

Dag 08 - Ett ögonblick
Det där sköna sista ackordet man lägger i ett kör-arr. Fantastiskt.

Dag 09 – Min tro
Är en barnatro. Man kommer till himlen och får träffa alla igen osv.
Min tro gör mitt liv lite mer värt, men jag prackar den inte på någon annan.

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Strumpbyxor av ull (världens bästa grej) samt en svart långärmad polo-klänning.
Kilklackar och svart vinterjacka.

Dag 11 – Mina syskon
Är fantastiskt olika från både varandra och mig, men ändå världens bästa.

Dag 12 – I min handväska
Finns det rätt lite grejer faktiskt. Jag gillar fickor bättre.

Dag 13 – Den här veckan
Har jag varit dödssjuk. Typ. Jävligt förkyld iaf.

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Se ovan.

Dag 15 – Mina drömmar
Är att utbilda mig till sjuksköterska och att varje dag känna att jag gjort något meningsfullt för någon annan människa. klyschigt men sant. sen vill jag gärna ha blåögda små änglabarn och äga en flashig segelbåt nån gång. 

Dag 16 – Min första kyss
Var med en äcklig kille i parallelklassen när jag var 14.

Dag 17 – Mitt favoritminne
Finns massor. Men det var kul när tims morbror hade "klätt ut sig till en get" genom att printa ut ett snett getansikte att ha som mask. som protest mot släktens utklädnings-hysteri. jag skrattade så jag grät. (guess you had to be there)

Dag 18 – Min favoritfödelsedag
När jag fyllde 18 och kunde officiellt göra allt efter eget huvve (som om det vore nån skillnad mot hur jag levt mitt liv fram tills dess, haha. men det kändes bra att syfta till min myndiga ålder så fort mamma och pappa klagade på nåt jag gjorde)

Dag 19 – Detta ångrar jag
Att jag en gång skrev något väldigt elakt någon hade sagt
om en person som jag egentligen ville vara vän med.

Dag 20 – Den här månaden
Haha! Den här månaden. Ja. Herregud. Det började med att jag slutade prata med min värdpappa för att jag inte klarade av hans jävla översittar-attityd, sen flyttade jag ut och bodde hos jennie en vecka. sen blev min farmor sjuk så jag åkte hem till sverige en sväng och sen tillbaka till dublin i två veckor för att bo i min gamla värdfamilj och mysa lite med dem. sen kom richard på besök och vi hittade på en massa roliga grejer och helt plötsligt hade det gått en vecka och då var det dags att flytta tillbaka och here I am. entertain me.

Dag 21 – Ett annat ögonblick
Hmm.. En gång när en tant som jag tog hand om hade en "bright moment" från sin demens. Det var något av det mest fantastiska jag nånsin upplevt, fast samtidigt det mest sorgliga, då hon inte mindes något alls från det, dagen efter.

Dag 22 – Det här upprör mig
Att rörmokare och andra "traditionella mänsyrken" tjänar mycket mer än sjuksköterskor, dagisfröknar etc..

Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Reggaemusik. Obefogade leenden på gatan. Engagerade människor som tycker och tänker och inte bara smälter in.

Dag 24 – Det här får mig att gråta
Sorgliga filmer och sorgliga saker i verkligheten. Sjukdom och död. Oro.

Dag 25 – En första
Eh. va?

Dag 26 – Mina rädslor
Mörker. Otrygghet. Skorpioner.

Dag 27 – Min favoritplats
Farmor och farfars kök.

Dag 28 – Det här saknar jag
Att vara liten och få bli omhändertagen. Klappad på kinden och sitta i knä.
Att vara så liten att man kunde ligga under täcket och knappt synas.

Dag 29 – Mina ambitioner
Att göra en massa bra och roliga grejer. Att vara behövd, uppskattad. påläst, proffsig i det jag gör och att engagera mig politiskt och i olika samhällsorganisationer.

Dag 30 – Ett sista ögonblick
Oj. dramatiskt. Ett ögonblick jag minns är när min gammelmorbror på 80+ 
vände sig om till mig och sa "vad fan är det här för 'välkomstdrink'? saft?" när vi fick
alkoholfri cider på min kusins (superkristna) bröllop. Ska du gifta dig i finland ska det
fan vara alkohol i fördrinken, annars får man skit av min gammelmorbror!
 
 
wohoo. nu har hela kvällen gått typ. så nu får man sova och sen är det första advent!
en av de mysigaste dagarna på året tycker jag. imorgon blir det julbak och fyrverkerier!

Att komma hem till sverige efter ett år utomlands kan liknas vid att...
Stoppa huvudet fullt av bomull. Jag förstår att jag är här och jag vet
att jag bor här nu men. Allt är så overkligt liksom. Att det här skulle
vara mitt liv? Nä. Det måste vara någon som skojar med mig. Beter
sig folk verkligen såhär där jag bor? Någon trampade mig på tårna på
ikea utan att ens vända sig om. På julkonserten jag var satt alla stela
som pinnar. Rädda för att vicka på huvudet i takt för sånt är ju pinsamt
i det här landet. Det kommer ta tid att vänja sig tillbaka till allt. Definitivt. 
 
Derek ska komma och hälsa på mig och det ska bli kul. Nej vi ska verkligen
inte bli tillsammans igen och ja han kanske är kär i mig men nej jag är inte
kär i honom och det vet han och han kommer bara över för att han vill se
allt jag tjatat om det senaste halvåret. Men det ska bli kul att få visa mitt land
och det ska bli kul att hänga intensivt med någon. Alla här är ju så upptagna.
Alla verkar plugga som idioter och ska man träffa någon måste det bestämmas
flera dagar i förväg. Jag saknar mina au pair kompisar vars liv var likna obundna
och spontana som mitt. Snart är jag väl en sån upptagen tjej igen, vilket jag 
nästan ser fram emot faktiskt. Det är ensamt att vara den enda som inte har 
tusen saker på gång hela tiden. Det är ensamt att vara den som är efter i allt 
skvaller och precis som jag inte orkar förklara allt som hänt mig det senaste 
året, så är det klart att ingen orkar förklara allt för mig som har hänt här liksom. 
Nu vill jag bara att dagarna ska gå fort. Att jag ska bli frisk helt och att jag ska 
hitta ett par bra skidor på blocket så man kan få lite fart på fläsket, att sitta
hemma i soffan såhär, det går ju inte för sig.
 
Sverige är vintrigt, glittrigt och underbart och jag måste köpa nya skor för
det funkar inte att halka runt på kilklackar i x antal minusgrader. Folk är fina
och tillfixade och sminkade överallt. Till och med på ica. Jag har inte sett en
enda track suit sen jag kom hem. Det känns... som sagt. overkligt. Som att
någon stoppat mitt huvud fullt med bomull, som att jag går runt i en feberdröm
även idag när jag inte ens har feber. Det känns overkligt att vara tillbaka.
Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt overkligt. Bedövande. Utmattande.
Det känns ibland som att jag när som helst ska falla ihop av alla intryck,
allt som kommer ikapp en. Allt är så annorlunda.
Inte hade jag nånsin trott att ett år på irland skulle påverka mig så mycket.

Ja. Jag är hemma igen. Och ja, jag är bitter över det. Big surprise.
Och så är jag sjuk. Riktigt jävla sjuk. Så jag får klaga och om någon
inte tycker om när jag klagar så kan ni sluta läsa nu. 
 
Det är skönt och förjävligt på samma gång att vara tillbaka. Skönt
för att min familj tar fin hand om mig och för att det inte är uteliggare
överallt man går. Förjävligt för att det är EXAKT så som jag lämnade
det för ett år sen. Nej. Det är fel. Vänner som har varit vänner är inte
längre vänner, och nya människor som jag älskar och bryr mig om är
kvar i Dublin, och hela känslan är jävligt förvirrad. Jag vet att jag "bara"
har varit borta ett år och att jag trots allt bott i Uppsala i över 20år.
Men. Det känns som att vissa vänner jag träffat borta i Dublin betyder
mer för mig än vissa "vänner" här. Jag blir jätteglad när folk ringer
(även om jag hittills inte orkat svara en enda gång pga halsontet)
och smsar och mailar "välkommen tillbaka" och sådär. Det ska
ni veta. Jag ringer upp så fort jag är frisk och orkar igen, jag lovar.
 
Men jag blir ledsen när folk inte gör det, och när saker och ting
ska bli samma gamla "ta-varandra-för-givet"-relation som man
haft innan, när man varit hur bra vänner som helst. För jag HAR
varit borta ett år. Och jag tar ingen här för givet längre.
Jag vet att man måste hålla kontakten om det ska finnas något
att återuppta, man kan inte ses en gång om året och vara lika
bra vänner som man varit förut. Självklart talar jag om en specifik 
vän och självklart vet alla vem jag menar. Och självklart borde 
jag inte längre bry mig. Utan fokusera på dem som har vett att 
vara rädda om mig, att tycka om mig och att ringa även om 
jag inte svarar. 

 
Jag är bitter och trött och sjuk och ja, allt annat jobbigt man kan 
vara också tror jag. Men det är min blogg så jag får klaga hur 
jävla mycket som helst. Och det tänker jag fan. Inspirerad av
"getting rid of matthew (en av de bästa böckerna ever!) tänker
jag nu skriva en lista.

Saker som irriterat mig den här veckan:

1. polare som "längtar jättemycket" tills man kommer hem och sen
inte hör av sig för fem öre när man väl är hemma, utan tar för givet
att vi ses sen, nån gång.

2. kompisar som man inser att man bara haft för att festa med, men 
när man inte känner för att festa är det nästansom att man inte kan
vara kompisar längre, för att det enda gemensamma man hade var
att förfesta och festa tillsammans och det enda de vill veta är när
man ska ut igen så de får träffa "fulla kicki". typ. Tydligen duger inte jag
som jag bara.

3. killar som stöter på en fastän de uppenbart är gay och måste inse
det själva. nu.

4. att det är svinkallt utomhus och asvarmt inomhus.

5. Att det är så jävla dyrt på ica att jag fick betala nästan hundra spänn
för två påsar snacks och en deo.

6. folk som ska avsluta varje mail med "remember girls, it's a beautiful 
world we're living in!!" o dylikt. 

6. tyra banks show, där hon försöker framstå som nåt geni, only through
stating the obvious. (kom inte på det svenska uttrycket för det)

7. Att jag har glömt vissa svenska uttryck och automatiskt jämt säger 
sorry istället för ursäkta. 

8. att jag är sjuk. 

9. Att det enda vettiga jag gjort den här veckan är att kolla/lyssna 
på feministisk propaganda och läst debattsidor om politik som gör mig bitter över
hur världen ser ut och hur inkapabel jag är att själv göra
någon skillnad på sveriges könsmaktstruktur och andra
problem som folk(i synnerhet män) inte inser finns.

10. Hur bitter och deppig jag blir av mörkret. Detta ständiga mörker.
Varför valde jag att komma hem till sverige just nu?? Who knows.
Jag hade säkert en bra anledning. 

 (11. att jag skrev två nummer 6 men är för lat för att ändra)
 

jag har varit så gott som utan intenet i två veckor
(med undantag för facebook på mobilen)




Jag har haft en otroligt rolig och slitsam sista vecka i Dublin.
Det var flippade utgångar, fina middagar, fantastiska utflykter och
sist men inte minst, några sorgliga och jobbiga farväl av människor
som kommit att betyda massor och som jag hoppas att ha kvar i
mitt liv en lång tid framöver. 
 
Den här dagen har varit slitsam och nu ska jag ta en välförtjänt dusch
(ICKE ELDUSCH, YESSSSSSSS!!!) och krypa till kojs. 
 
Här kommer något tänkvärt att kika på:
http://www.youtube.com/watch?v=zDONBWIaAvU&feature=player_embedded 
 
ps. ni som försöker nå mig på mobilen, ni är som livets ord'arna som sätter
upp strålkastare mot himlen en gång om året för att försöka få en glimt av gud
(detta är den enda förklaringen jag och mina vänner kommit på iaf?).
You're up for a challenge.
Min svenska mobil har begått självmord. 
 
Och jag orkar ändå inte träffas på några dagar 
(farmor på sjukhuset är högsta prioritet just nu.) 
tålamod mina vänner, tålamod.

Diesel, Mercedes, green, two doors 
I barely know who you are 
 

Jag onskar att jag skrev har oftare. Fast sa ar det sa for tillfallet att
jag inte har sa mkt att skriva om, for allt ar sa ovisst. Jag far besok
pa mandag i en vecka och sen flyger jag hem till sverige den 22a
november. Pa obestamd tid. Jag har sokt plugg till varen men ar osaker
pa om jag ska borja efter jul eller inte, jag har namligen en tillbaka-biljett
hit och har tankt att soka jobb har. Tre kompisar har borjar ju ocksa jobba
snart, eller soker iaf for fullt, sa det vore ju inte helt fel att soka och bo
nanstans har i dublin, med en RIKTIG lon och inte bara fickpengar som
hittills.. Det finns sa mycket kvar att upptacka och uppleva, jag kanner
mig inte klar har, trots att jag trodde jag skulle det nu.

Det gar inte att beskriva kanslan och stamningen har i dublin, den maste
upplevas. Nar jag landade nu senast var jag sa lycklig att jag nastan
grat, jag skamtar inte! Det har ar mitt hem just nu, och tanken att
behova spendera hela december plus lite till, i Sverige och Uppsala
stressar mig.. Jag vill helst hitta ett jobb har sa fort som mojligt sa
jag slipper hanga hemma i uppsala och vanta pa att nagot kul ska
handa. For det gor det alltfor sallan. Har hander det grejer hela
tiden. Dublin ar aventyr. Jag funderar ibland pa om stockholm skulle
ge mig en liknande kansla.. Men kommer gang pa gang fram till
NEJ. Jag gillar stockholm men har svart for stockholmare. Dublin
ar en storstad men manniskorna ar de vanligaste(med prickar)
jag traffat i hela mitt liv.

Jag onskar att fler manniskor vore som de ar har. Att man brydde sig
om varandra och hjalpte varandra, och sag varandra som manniskor,
istallet for framlingar.. Needless to say, livet ar lite finare har.
Lite mer omtanksamt, lite mer hjalpsamt, lite mer humant.
Hur ofta staller man sig upp pa bussen i uppsala? Jag hade kanske gjort
det en gang nar jag flyttade hit. Har gor jag det nastan varje gang jag
aker. Det ar liksom ett helt annorlunda mindset. Man faller ihop varandras
barnvagnar och lagger till nagra cent om nagon har for lite framme vid
kassan pa affaren. Ja, aven till fullstandiga framlingar. Tillochmed uteliggare!
Herregud. Om ni bara visste hur mkt goda manniskor det finns har i varlden.
Jag ar overtygad om att de finns i uppsala ocksa, men man vagar liksom inte.
Det ar synd. Jattetrakigt. Och det gor mig ledsen. Gang pa gang.

Det gar fort att vanja sig vid v'a'nligheten har, men det ar svart, mkt
svart, att vanja sig av vid den hemma i sverige. jag kan bli sa forbannad
nar folk inte hjalper manniskor som uppenbart behover hjalp. Sa blev jag
inte forut. Nu kanns det som att det enda jag gor i sverige ar att bli arg
pa folk for att de inte tar hand om varandra. Ar det nagon pa bussen som
kampar sig genomsvettig med att fa pa sig ryggsacken? MEN HJALP STACKARN
DA. Hur svart ar det egentligen?
Tydligen javligt svart, for vissa. 
 
Jag onskar att jag inte brydde mig. Jag onskar ibland att jag
inte skulle se allt genom dublin-brillorna som det har aret
har satt pa mitt huvud.

Five years ago I competed against best friend Kristin on who could hide the most raisins underneath their upper lip, in school. Very serious studying there. I was sick and spit up the raisins later on.

Three years ago I studied german at the university, worked at biltema and was on the edge of depression, but my boyfriend then helped me through it.

One year ago I flied over to Dublin to start a new life without knowing anyone there (or anything of Ireland). I quickly became a part of the Walkers wonderful family and got friends for life.

Three months ago I moved to Lucan outside of Dublin to join a new family (when my hostmum got on maternity leave for having another baby). Loved the kids, did not care for the parents however. Stayed for 2,5 months.

Yesterday I watched the lord of the rings (3rd one) with simon and then had a looong gossipy FIKA with one of my best friends, "the greek" :)

Tomorrow I'm going to visit my grandmother again at the hospital, order application forms from different universities and then meet up with some friends.

In one year I'm probably studying really hard on becoming a nurse. Not sure about which country this will happen in, might be sweden, might be ireland.. Hopefully I've, by then, come to terms with having two "home" cities that I both love even though they're so far off of eachother and so different..