kickilina

Som vanligt (det är väl så för alla?) så varade inte lyckan länge.
Farmor har nu fått blodförgiftning.. Eftersom att stackars farmor
har så dåliga blodådror att de hade stuckit henne över hela kroppen
igår innan de hittade en duglig ådra att få iaf hälften av blodproven som de
ville ta. I LJUMSKEN. Stackars stackars fina farmor. Både mamma och min
faster är upprörda för att de plågade farmor så. Hon är 91 år gammal och
döende. Måste man verkligen låta henne lida så, sina sista dagar? Usch.
Jag blir också arg när jag tänker på det. Jag var inte där.
Jag var på smålands, lyckligt ovetande. Spelade twister och tv-spel och
drack x antal glas skumpa och glögg.. Idag var vi på La Capellas julkonsert
och jag grät när de sjöng gläns över sjö och strand för att de sjönga den i
den versionen(annorlunda melodi) som min farmor älskar.
Jag har inte varit där idag, men hon sover tydligen hela tiden ändå.

Det är svårt. Mamma och pappa föreslår att jag flyttar in med
farfar när jag börjar plugga nu i januari, och jag tror att det kan
vara en bra idé faktiskt. Om han bara vill det såklart. Tanken på
att han ska bli ensam gör så ont, och dessutom så behöver jag
ju någonstans att bo men har inga pengar att betala hyra för än
så länge... 
 
Mitt i allt det här längtar jag bort, såklart. Det gör man väl alltid när
det är svårt. Och inbillar sig att det ska vara bättre någon annanstans.
att det som gör ont här inte gör ont om man är någon annanstans.
Idag har det riktigt gjort ont i hjärtat, hur
Jag saknar mitt irland.

dolly-parton-lyssnaren(det är ingen öl på bänken, det är en mini-radio)
i bray, co dublin, för tre veckor sen.
Åh <3 jag vill tillbaka. NU NU NU. Varje centimeter av mig vill till
dublin. Mina underbara vänner, den underbara atmosfären, till och
med den råa kylan och fukten. Det är svårt att tänka mig hur jag
kommer att stå ut hela våren i sverige. Planen är att skaffa jobb på
IBM över sommaren iaf. I Dublin.
Fan också. Nu gråter jag igen. Jag går tamejfan i bitar vad jag än
tänker på just nu. Det känns lite som att puberteten kommer i repeat,
på köpet av att bo hos mamma och pappa. Det är som att tonårens
instabilitet sitter i väggarna och kramar mig från alla sidor, så fort
en lucka visar sig är den där och fyller upp. Tvivel, osäkerhet,
vad jag vill. Det är lätt att längta tillbaka till Dublin, även om jag
är övertygad om att nu, när jag väl börjar plugga något jag verkligen
VILL, så kommer det bli den bästa tiden i mitt liv. Dublin var det bästa
so far, men vill man kan man alltid skapa ett liv att älska, var man än
är. Nu är jag tillbaka och har alla förutsättningar för att det ska bli bra.
Det ska bli jättebra. Jag måste bara sluta gråta först.