att förstå människor
En stor del i varför jag läser den utbildning som jag gör är
såklart att jag är intresserad av människor. Jag tycker att
alla möjliga människor är intressanta, fascinerande till och
med. De allra tråkigaste eller jobbigaste tycker jag ofta kan
helt plötsligt visa sig vara de allra intressantaste.
Idag slog jag av tanken att man, när man växer upp, faktiskt
går lite tillbaka till att vara ett barn. När man är vuxen, på riktigt,
så bryr man sig inte så mkt om yttre attribut hos sina vänner,
man skäms inte att gå på stan med en gammal tant eller med
nån i clowndräkt. När man är liten bryr man sig inte heller om
sånt. Därimellan dock, innan man växer upp på riktigt (vilket
för några tar väldigt lång tid och vissa växer aldrig upp...) så
lever man i en så jävla jobbig tid. Coolhetstiden. Man måste
vara cool. Man kan inte ens prata med nån som inte är lika
cool som en själv. Man skulle aldrig visa sig offentligt hand i
hand med sina föräldrar och man skulle inte gå till ica osminkad.
När man är i den åldern är det så himla viktigt att förstå dem man
umgås med, man tänker i princip likadant, det blir ju lättare så.
Alla som tänker annorlunda avfärdar man som idioter och alla
som kritiserar en "ska dö" typ.
Men sen, när man växer upp,
då händer det där igen, som när man är barn, att det blir
intressant. När nån säger nåt man inte förstår så frågar man,
istället för att avfärda. Vad är det för nåt? Varför tycker du
så? Det blir väldigt intressant när man kan förstå en människa
utifrån dess psykiska och fysiska förutsättningar, uppväxt,
sociala bakgrund och status, könstillhörighet, etnicitet, sexualitet..
Jag tycker att det är fascinerande hur allt detta påverkar en människa
att bli just den den är, och förklarar personens beteenden och sätt utifrån
förutsättningar och bakgrund.
Men det som är ännu mer fascinerande är när en människa rör sig utanför den normen.
Och hur man kan tilltalas av personer som inte är alls som man tror att de ska vara,
människor som ständigt överraskar en på olika sätt och rör sig utanför vad som
förväntas av dem.
Jag älskar känslan när man plötsligt inser hur fantastisk en människa
är som man aldrig trott man skulle tycka om. Två av mina bästa vänner
är just såna, som jag vid första anblick trodde att jag aaaaldrig skulle
umgås frivilligt med. En av dem tyckte jag till och med aktivt illa om i
ett helt år, innan vi lärde känna varandra av en slump och hittade en
vänskap som snart varat i snart 6 år.
Jag är helt jävla sluuut i huvet och vet inte vart jag vill komma med det
här. Men varför måste jag komma nånstans alls, egentligen? Jag vill
bara skriva, och nu har jag gjort det. Poängen var väl från början att
jag utan tvekan kommer att älska mitt blivande jobb. Jag längtar även
om jag älskar att plugga och lära mig allt från första början.. Men det
ska bli så jävla skönt när man bara kan allt. Jag ska bli så jävla bra
på mitt jobb. Punkt slut.
Vårtermin
Igår när jag var ute och sprang så hoppade en kille med en jättekamera in i en gränd
Idag ska jag ju faktiskt organisera upp mitt rum och sen ska jag och malin
och när jag sprang förbi den och glodde ditåt så stod han med kameran riktad rakt mot mig.
Det var en riktig sån där paparazzikamera. Först tänkte jag inte så mkt på det, sprang med
hunden och var rätt fokuserad på den men ju längre bort jag kom desto mer arg blev jag
och när jag kom hem till slut var jag nästan förbannad på mig själv för att jag inte bara
vänt om genast och frågat vad fan han höll på med. Det kändes lite creepy liksom. Men
vem vet, han kanske bara tyckte det skulle bli en cool bild. Eller så tapetserar han väggarna
hemma med min snygga röv. Haha. (Nervöst skratt)
Idag var iaf första föreläsningen för terminen och jag kände stenhårt att fan
vad jag har valt rätt. Det var en sådär superinspirerande föreläsning med en
riktigt kunnig läkare. Ibland blir jag nästan ledsen av tanken på att plugget
går så snabbt och snart är över.. (men samtidigt kommer jag nästan gråta
glädjetårar när det väl är det) Och jag gick hem helt glädjerusig efter promenaden
hem tillsammans med en klasskompis. Att man kan må så bra! Tänkte jag. Tills
jag insåg att två personer har tagit bort mig från facebook.
Alltså. Fine. Jag är inte emot att ta bort folk på facebook, absolut inte. Jag har
tagit bort över hundra personer under årens lopp. Mestadels folk man inte
snackar med om man träffar på dem på stan eller folk som enbart är
kompisars kompisar. Men att ta bort en bekant som man ändå träffar
då och då på förfester och genom kompisar osv, det är ju bara att skapa
dålig stämning? Iallafall blev det det hos mig. Dålig stämning.
Haha. Jag är väl känslig iofs. Som vanligt.
Ibland känns det som att jag är gjord av glas. Fastän ytan ibland kan vara som
sten... Det är väl därför folk tror att de inte sårar mig, för att det inte syns på
utsidan. Jaja. Ska inte skriva mer om det här nu, blir bara ledsen då.
Idag ska jag ju faktiskt organisera upp mitt rum och sen ska jag och malin
dricka martini och prata om hur fantastiskt det är att äntligen bo ihop, som
vi bestämde redan i somras att vi skulle :)
Imorgon är det amnesty-möte och på onsdag börjar nollningen.
Awesomeness.
Let's grow old together
2012. TVÅTUSENTOLV. 23 år gammal. Snart 24. TJUGOFYRA!?
Jag känner mig inte som det, inte ett dugg. Är det normalt att få
ångest på tolvslaget för att man känner sig gammal då?
Jag kände bara att jävlar, nu är året då jag fyller 24. 24 år.
Livet har nästan inte ens börjat, beroende på vem man frågar,
men det känns som att mitt har kommit rätt långt, trots allt.
ångest på tolvslaget för att man känner sig gammal då?
Jag kände bara att jävlar, nu är året då jag fyller 24. 24 år.
Livet har nästan inte ens börjat, beroende på vem man frågar,
men det känns som att mitt har kommit rätt långt, trots allt.
Det känns som att det snart är över. Usch. Ångest.
Om det är något jag är rädd för är det döden. Men det är inte
det jag ska skriva om (som om jag hade bestämt innan vad jag
ska skriva om!? haha! Nä, jag bara kör) Hur som helst. Jag är
23 år gammal men har slösat bort många av mina år på ren skit,
varesig det varit depression, på att bete mig som en patetisk fjortis,
shoppa bort tusentals kronor på kläder jag aldrig använt eller på att
sitta hemma och bli arg över olika världsproblem, så har jag spenderat
mycket av min tid på till synes onödiga saker.
Jag har, 2011, prioriterat ganska mycket ensamtid, vilket, sedan
jag flyttade till dublin egentligen, är ett ganska nyfunnet tidsfördriv
från min sida. Ni som känner mig vet att jag aldrig var ensam innan
jag drog, och det var kanske, undermedvetet, en av anledningarna
till att jag drog. Jag var trött på känslan av att alltid behöva ha
människor runtomkring mig för att må bra. Särskilt välbekanta
människor, vänner att räkna med. Det var dags för mig att pröva mina
egna vingar, hitta nya människor och situationer att klara av på
egen hand.. Och rätt vad det var så hade jag nog, klyschigt men
sant, hittat lite mer av mig själv.
Ensamtid kan man tycka är rätt onödigt. Iallafall förut så visste
jag verkligen inte vad man skulle ha den till, jag tyckte att den
var helt syfteslös och att den var ett nödvändigt ont. Men nu,
när jag tänker tillbaka på mitt 2011, så försöker jag att inte se
det så. Jag försöker att tänka tillbaka på alla mina ensamma
kvällar (låter jättedeppigt, men antalet fester och annat umgänge
som jag faktiskt frivilligt tackat nej till har hunnit bli rätt stort)
som något bra. Det är ju trots allt något jag valt själv, inte något
någon tvingat på mig. Jag har skrivit, läst, lyssnat på musik, lagat
god mat, tagit långa duschar och tränat yoga. Själv. För MIN skull.
Det kanske låter helt sjukt, att jag nästan skryter om det, men ni
som känt mig länge nog vet att det är något enormt, för mig.
Det är en helomvändning i min livsstil och jag börjar känna mig lite
som en ny, lugnare, person. För att jag har en slags lugn i att jag
klarar mig. När saker runtomkring har rämnat, så har jag stått kvar,
det är som att jag har hittat en ny grund, en lite stabilare mark att
stå på. Och det får man fan skryta över.
Jag har även spenderat tid med att bearbeta en del av vad som hänt
i mitt liv tidigare, innan allt detta. Det låter också jävligt klyschigt,
men jag har bett personer om ursäkt, och förlåtit människor som
gjort nåt taskigt mot mig. Den största delen människor som inte
har bett mig om ursäkt, men helt enkelt för att jag inte har något behov
av att gå och bära påen massa ilska, eller negativa tankar om andra
människor. Det händer tillräckligt i mitt liv för att jag ska kunna slukas
upp helt i nuet, utan att grubbla på saker som hänt för längesen.
jaha. vad ska jag skriva mer då. kanske att jag KLARADE helvetestentan!!!!!
Blev helt chockad idag när jag gick in och läste och såg ett G. GODKÄND!!!!!
Lyckan jag kände var av sällan skådat slag. Pulsen slog snabbare, jag började
svettas och innan jag visste ordet av rann tårarna hejdlöst. (jag bröt ihop
efter tentan i december och var helt övertygad om att den gått åt helvete)
Ringde farfar och berättade och jag tror nästan att han fällde nån tår också.
Mamma gjorde det definitivt, och pappa och min moster också. De visste hur
säker jag var på att den gått åt helvete... Men jag klarade den!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag får fortsätta i klassen, behöver inte ta studieuppehåll pga spärreglerna.
Lyckan är total. Jag får fortsätta hänga dagligen med min sthlms-kis och de
två norrlänningarna som förgyller mina dagar. Detta är en lyckans dag.
En lyckans vecka till och med, för Antonboy klarade fystestet till polishögskolan
galant igår, då firade vi också stort! Idag blir det dubbelt kalas :)
har bett mig om ursäkt, men helt enkelt för att jag inte har något behov
av att gå och bära påen massa ilska, eller negativa tankar om andra
människor. Det händer tillräckligt i mitt liv för att jag ska kunna slukas
upp helt i nuet, utan att grubbla på saker som hänt för längesen.
jaha. vad ska jag skriva mer då. kanske att jag KLARADE helvetestentan!!!!!
Blev helt chockad idag när jag gick in och läste och såg ett G. GODKÄND!!!!!
Lyckan jag kände var av sällan skådat slag. Pulsen slog snabbare, jag började
svettas och innan jag visste ordet av rann tårarna hejdlöst. (jag bröt ihop
efter tentan i december och var helt övertygad om att den gått åt helvete)
Ringde farfar och berättade och jag tror nästan att han fällde nån tår också.
Mamma gjorde det definitivt, och pappa och min moster också. De visste hur
säker jag var på att den gått åt helvete... Men jag klarade den!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag får fortsätta i klassen, behöver inte ta studieuppehåll pga spärreglerna.
Lyckan är total. Jag får fortsätta hänga dagligen med min sthlms-kis och de
två norrlänningarna som förgyller mina dagar. Detta är en lyckans dag.
En lyckans vecka till och med, för Antonboy klarade fystestet till polishögskolan
galant igår, då firade vi också stort! Idag blir det dubbelt kalas :)
