lista.

list-tvångstankar.. JA, IGEN.

nämn något som gjorde dig glad idag:
när en tant sa "du har en expert där"
och pekade på mig när en annan skulle ta blodprov på henne. (tog ett på henne
för två veckor sen)
vad gjorde du kl 08 imorse: cyklade.
vad gjorde du för 15 min sedan: pratade med min mor.
det sista du sa högt: godnatt
vad har du druckit idag: kaffe x3, vatten och ett glas saft, för blodtrycket.
vad var det senaste du åt: nån quinoa-grej och så kyckling som smakade citron...
vad var det senaste du köpte: ett par kilklacks-platå-boots som är på tok för höga.
vad är det för färg på din ytterdörr: vit.
vad är det för väder hos dig nu: mörkt.
godaste glassmaken: mintchoklad.
tror du på kärlek vid första ögonkastet: nope.
drömmer du mardrömmar: nästan jämt.
trivs du med ditt jobb: japp.
favoritklädsel: stort kombinerat med tajt. antingen tajt kjol eller tajt överdel, helst inte båda.
favoritlåt just nu: like a bridge over troubled water - simon & garfunkel.
vad ser du om du tittar till höger: en dörr.
vad gör dig glad just nu: att jag får sova när jag gjort färdigt den här jävla listan (isabell.....!!!)
vad ska du göra härnäst: sova. oh sweet sleep.
humör just nu: trött. som alltid nuförtiden.
favoritgodis: hemmagjort chokladgodis.
kläder just nu: tjocka leggings, korta svarta jeansshorts, lila silkes-t-shirt.
höstplaner: sova? och åka och hälsa på världens bästa lillgroda i november.
hur många kuddar sover du med: massor, en på sidan (bakom ryggen om jag ligger på sida, annars på höger sida längst med kroppen) två under huvudet men de måste ligga väldigt speciellt och perfekt annars kan jag inte sova. och så minst två till i sängen.
spelar du något instrument: piano fast jag kan mest kompa bara.
morgon- eller nattmänniska: natt.
är du kittlig: ja.
snarkar du: nej.
äckligaste insekten: spindlar och skorpioner.
längtar du mest efter just nu: att äntligen sova. godnatt!

Höstdepp

något sånt här skulle liksom räcka för att ge den här
meningslösa hösten lite.. någonting.
meeen. man ska inte ta första bästa och hoppa på hästen i farten.
jag tar en paus från det mesta och bara andas. bara finns. tänker
efter, känner efter, lyssnar på kroppen och gör som den vill. sover
när jag vill sova, äter när jag vill äta, rör på mig när jag vill. Njuter
när solen skiner och deppar ihop när den inte gör det. Svarar inte
i telefon och är nog allmänt rätt cynisk, otrevlig och osympatisk,
utom på jobbet, för ett jobb ska göras bra annars kan man lika bra
skita i det.
Praktiken är snart över och idag berättade jag för min handledare
när personalen på demensen suttit vid youtube i över en timme utan
att ens titta ut i allrummet. Jag blev så arg, det var nära på att jag gick
in där själv och skällde ut dem tills de blev bleka av skam, men jag har
hört att man inte ska göra så, utan man ska prata med handledaren, så
får hon ta hand om problemet. Gör hon inte det och något skulle hända,
så ligger det ju på henne, det är hon som har det yttersta ansvaret för
deras omvårdnad och jag tror att hon skulle göra ett ännu bättre jobb
om hon inte hade så sjukt mkt att göra jämt. Tycker lite synd om henne
faktiskt. Men förundras ändå av personalens slapphet och brist på empati
och etiskt tänkande överhuvudtaget. Hur är det där moraliskt/etiskt
försvarbart? Hur mår de när de går hem? Känner de att de gjort ett bra jobb?

Jag orkar inte tänka på det här längre, det har tagit hela dagens
energi och nu ska jag sova.
Kallt som fan är det också. Imorgon ska jag och lisa ha bastukväll,
det kommer nog göra gott.
Hösten är mysig men hemsk. Denna hösten är hemskare än något
annat jag kan minnas, för jag vill bara sova. Det var nog fan inte så
jävla bra att jobba hela sommaren och resa varenda sekund jag fick
till övers. Jag hade ingen tid alls att bara vara hemma och... vara.
Andas. Jag tar tillbaka den tiden nu, för kroppen säger ifrån och det
går inte att säga emot när man somnar i skolan eller mitt i lunchen.
Så kort och gott: Förlåt att jag inte svarar i telefon (surprise), jag
tar en paus men kommer säkert tillbaka snart igen. Det brukar bli
bättre när den första snön faller, och julen börjar nalkas. Just nu
är det bara att stå ut.. Typ. Hoppas ni står ut med mig, fastän jag är
lite bitsk och allmänt trött och opepp.

ps om nån vet vad jag gör för fel som inte kan få till några styckeindelningar
utan de fula strecken så får man gärna informera mig, så slipper jag stå ut
med de fula strecken mitt i inläggen..

1st place biggest goddamn hole

berg-och-dalbana.
mitt liv.
what's the difference then?
Jag. är. så. jävla. trött.
Om inte doktorn kommer med några bra anledningar/förklaringar
till (samt lösningar på hur jag ska få slut på) denna totalt utmattande
trötthet så kommer jag... Vet inte vad. Gräva ner mig i ett hål nånstans
och gömma mig tills allt är bra igen. För just nu känns allt så långt ifrån,
och jag vet inte ens varför. Nu ska jag sova... Ja... IGEN.
Jävla höst. Jävla trötthet. Jävla allt. Jävla jävla.. Allt.

jaha ISABELL

tack för att du förskjuter min sömn med en stund, du
vet ju att jag MÅSTE svara på såna här listor. Tvångstankar
är bara förnamnet. Hehe. Here it comes.. enjoy

FOUR JOBS YOU'VE HAD IN YOUR LIFE:
1. lägerledare.
2. butiksbiträde.
3. vårdbiträde.
4. au pair.

FOUR MOVIES YOU COULD WATCH OVER AND OVER:
1. sunes sommar.
2. baby mama.
3. the other guys.
4. juno.

FOUR TV SHOWS YOU LOVE TO WATCH:
1. seinfeld.
2. grey's anatomy.
3. desperate housewives.
4. one tree hill.

FOUR PLACES YOU'VE BEEN ON VACATION:
1. cypern.
2. frankrike.
3. egypten.
4. norge.

FOUR WEBSITES YOU VISIT DAILY:
1. facebook.
2. aftonbladet.
3. unt.
4. zettermark.blogg.se.

FOUR OF YOUR FAVORITE FOODS:
1. filmjölk.
2. lasagne.
3. tacos.
4. soppor.

FOUR THINGS IN YOUR ROOM:
1. säng
2. garderob.
3. mysig matta.
4. fotölj.

FOUR THINGS YOU ARE WEARING RIGHT NOW:
1. tshirt.
2. byxor.
3. strumpor.
4. underkläder.

FOUR PLACES I'D RATHER BE RIGHT NOW:
1. tallaght
2. på andra sidan stan.
3. hemma hos min farfar. 
4. nånstans där det var varmt istället för så jävla kallt.

var och en sin egen lyckas smed

Jag är bra på att ge upp. Jag är bra på att säga: "...Näää vettu
vad, nu regnar det ute och då kan jag inte gå ut utan att bli sur,
jag stannar inne" Jag ger upp. Jag tycker inte det är mödan värt.
(som om jag kan stanna inne utan att bli ännu surare då?? nä.)
Jag blir lätt lat och så fort något går emot mig så ger jag upp litegrann.
Ju mer småsaker som går emot mig desto mer ger jag upp. Jag kan
sitta hemma hungrig istället för att gå ner för ett par trappor och gå
typ sju meter och handla mat, från affären som jag ser från mitt fönster.

Ja. SÅ lat är jag. Därför går jag lätt ner mig. När saker känns jobbiga,
när allt inte går som på räls, då kan jag lätt bli sån som ger upp.
Då känns regnet oövervinnerligt och då struntar jag i att städa för
att det inte är mödan värt för att få det rent, när allt annat ändå
är så jobbigt längre. Det är förmodligen en anledning till att jag
alltid har det så stökigt. Jag tänker att jag bor så trångt och har
så mycket grejer ändå, att det nästan inte är någon idé. Och en
anledning till det finns det ju, för mina kläder FÅR faktiskt INTE
plats i garderoben. (Visst, jag har en garderob till men den är full
med andra grejer. Jag har för mycket grejer. Egentligen borde
jag bjuda hem folk på loppis, eller bara låta dem ta vad de vill
ha. Jag behöver inte ens 10% av mina grejer ändå.)
Men.
Det var inte det det här skulle handla om. Utan det här skulle
handla om alla de påtagliga anledningar jag sett runtomkring
mig till att ruska upp mig. Att vara min egen lyckas smed.
 
På äldreboenden är det ibland ganska deppig stämning, men det
måste inte vara så. Och det ligger ganska mycket på personalen,
men framförallt så är de äldre just "sin egen lyckas smed". Allt
handlar om inställning och om man vill leva så lever man, och
i sverige finns det alla förutsättningar för att leva gott. Vill man
inte, så blir det en plåga. På både mitt jobb och på min praktik
blir det så påtagligt. De som inte ger upp, de som inte går ner
sig, de lever längre, de har ett bättre liv. De som kan känna
att de kan påverka sin egen situation, de får ett helt annat liv
än de som bara "jaha, nu är jag gammal och grå och då kan
man väl bara sitta här och glo så det är det jag ska göra nu"
 
För vissa, som trots stroke-skador och diverse handikapp
skrattar till av glädje när man sätter på radion och de får höra
lite musik. De ler tillbaka när någon ler, de sprider livsglädje
livet ut.  De äter som om det inte fanns någon morgondag,
medans andra springer av sig kilona i korridoren för att slippa
bli tjocka på ålderns höst (det är sant, anorexi är en sjukdom
för livet om man inte tar sig ur i tid) För att de har gett upp,
de har gett upp att bli friska och de har gett upp totalt på allt
annat också. "Träna upp muskler? Rehabilitering? Vad ska det tjäna till?
Jag ska dö snart" Ja. Det är DÅ man dör snart. Inte bara snart.
Man dör olycklig.
 
Eller, så väljer man, att vara aktiv, gör det man kan och provar
att bli bättre. Man har ju bara ett liv. Och det tar inte slut när man
blivit sjuk och skruttig. Det tar inte slut förens det tar slut, och det
vet ju ingen när det blir.
 
Jag vill inte bli en sån gammal, som ger upp. Så jag inbillar
mig att jag kan ändra mig, och faktiskt nästan att jag MÅSTE,
ändra mig. Nu. Nu nu nu. Jag måste se möjligheter istället
för hinder, jag måste börja övervinna istället för att övervinnas.
 
Allt SKA inte vara lätt. Det är inget FEL på livet för att det finns
hinder, för att det känns tungt. Det är normalt. Det är normalt
att det är svårt att ta sig upp vissa mornar och vissa dagar ska
man få ligga still och tyst, och ta en paus. Men man kan, oftast,
bita ihop. Göra något av eländet istället för att sitta hemma och
sucka åt det. Och man kan ta sig upp på mornarna och ta sig ut
från rummet, istället för att låta regnet göra en till en fånge i sitt
eget hem. Det är inte ett straff för regnet, eller för världen för
att det regnar. Det är bara ett straff för mig själv och det är bara
jag som lider av min egen lathet och hur lätt jag ger upp i olika
situationer.
 
Så jag har tagit ett första steg, jag har köpt mig ett redigt regnställ.
Nu är jag redo. Bring it on. Det kanske inte ger mig ett lätt liv,
men det gör en liten liten del av det lite lite lättare.
Övervinner jag ett hinder kanske jag klättrar över nästa
lite enklare också.
Så jag väljer nu, småskaligt (och på skakande ben efter
en grymt deppig sommar)
att vara min egen lyckas smed.

spice up your life

så säger hannes helt plötsligt på facebook:
"ska vi gå på det här? fanns ju något för dig också."

och så lite asgarv. igår var vi hos mig och käkade och sen drog
kvinnorna ut och partajade och "männen" gick hem och sov.
hehe. shottade och grejer. och sen ringde klockan tio i sju imorse.
klockan sju stod jag i duschen. inte fortfarande full men inte heller
bakfull. haha. det var första gången jag tog mig till morgonjobb
en dag efter partajande. efter jobbet hann jag vara hemma i
typ en kvart innan det skulle bilas ut till björklinge och mamas
kompis som skaffat två kattungar för inte så längesen. Det var
så HIMLA fina. de hade två katter till och så en bordercollie som
var SUPERfin. åh. När jag börjat nysa ordentligt av allergin så
åkte vi hem :P Och snart skas det iväg igen, på kräftskiva med
klassen. Ska bli askul faktiskt, trots att vi ska vara utomhus och frysa
arslena av oss, men efter några snaps så känns ju inte kylan och imorgon
får man kurera sig HELA DAGEN utan att det gör nåt. Fan vad jag älskar
söndagar, de är nästan ännu bättre nu när skolan börjat igen och det
är rutin på saker och ting. Söndagar är heliga dagar, då får man ligga
still och göra meningslösa saker så som att leta reda på nya serier att
följa slaviskt eller trycka i sig godis som man egentligen knappt ens
tycker är gott, bara för att man kan.
Haha. Som vanligt kan jag inte hålla mig kort. Nu ska det bytas om
inför kräftskiva!

Lyhördhet

Lyhördhet. Ett ord som kan röra mig till tårar. 
Att någon är lyhörd, det är något av det vackraste 
man kan vara. Som inte bara lyssnar till ord och 
meningar, utan hör det som inte sägs. Ser det som 
inte syns. Pratar om det som ibland inte får finnas.
Det är sällsynt men inte unikt. Om flera människor
vore lyhörda för människorna i sin omgivning, så
tror jag att världen vore lite lite bättre. Om man är
lyhörd hjälper man per automatik, för man ser vad
som behövs göras och hur det behövs göras, utan
att någon ens sagt det.
Hos vårdpersonal tror jag att det är en av de absolut
viktigaste egenskaperna. Att kunna se när man är behövd,
att kunna veta när det är rätt tillfälle att komma in, men,
kanske framförallt, att kunna veta när det är rätt tillfälle att gå.
Att aldrig låta någon känna sig ensam på en avdelning full med
människor. Ensamhet är en känsla, inte fakta. Jag har varit
med flera gånger när de boende känt sig ensamma, trots att
de bor på proppfulla boenden med personal till hands dygnet runt.
Kanske är lyhördhet något man borde ha föreläsningar i, precis
som vi har i etik. Men samtidigt tror jag varken lyhördhet eller
moral är något man kan införskaffa sig, antingen har man det
eller så har man det inte..
Meningslöst inlägg kanske, men tänkte bara dela med mig lite
av mina tankar när jag för en gångs skull loggat in på bloggen.
Förresten funkar inte styckeindelningen, IGEN, därav strecken..

Det var allt för idag.

gaddafi : "vi ger inte upp, vi är inte kvinnor"

ja dels så undrar man förstås hur denne galne man tänker, men dels så
undrar man även vad aftonbladet vill med att citera detta, och om det
kanske inte hade varit bättre att tänka till lite först? Kanske tänka steget
längre innan man börjar citera sånt här. Visserligen pekar det onekligen
på att denne man är fullständigt ur vettet, men att koppla det kvinnliga
könet med att ge upp lätt, är att leka med elden, varesig det "bara" är
ett citat. skärpning för fan, aftonbladet. det finns barn som läser er
tidning som inte införskaffat sig kritiskt tänkande gentemot medier än.

kompis det går bra nu

efter regn kommer solsken och jag tror min sol börjar
titta ut lite nu. nästa vecka börjar vi vår praktik och det
ska faktiskt bli kul. har kommit överens med min handledare
om att jag mest ska gå med sjuksköterskan trots att vi -egentligen-
ska gå minst halva dagarna med undersköterska den här gången,
men det är ett liknande boende som det jag redan jobbat på och
allt som de oerfarna ska lära sig är exakt det jag pysslat med till
och från i tre år redan. Så jag ska få gå en hel del med sjuksköterskan
istället vilket ska bli superkul, hon verkade trevlig på telefon också.
För er som undrar över semestern min: oslo var underbart (fast
dyrt för plånkan), dublin var sig likt (underbart) och nordirland var
det absolut vackraste jag nånsin sett. Det var nästan att man föll
en tår här och där, det var så vackert att vi tappade andan totalt.
Om jag nån gång hittar någon som står ut med mig tillräckligt för
att vilja gifta sig med mig, då ska jag tvinga honom att gifta sig
med mig där. I en kyrka, på stranden, på ett berg, var som helst,
bara vi är där. Det är helt magiskt. Vi stannade två nätter istället
för en, vi ville aldrig åka därifrån. En av kvällarna bodde vi i en
liten liten by, där fanns två pubar, en mataffär, en take-out-affär
och det var allt. Och vårt b&b som var det absolut lyxigaste och
finaste jag sett. Vi hade havsutsikt rakt ut från vårt vardagsrum (!!!)
och balkong!! Och åt sidorna hade vi berg åt båda hållen. Var så
himla glad att vi valde just den lilla byn att bo i. Kvällen blev
supertrevlig då vi lärde känna locals på puben som berättade
om nordirlands historia m.m. helt sjukt att vi inte fått lära oss något
om det i skolan men det är ju inte så längesen än..
När vi kom tillbaka till dublin gick jag och natalie och ÄNTLIGEN fick
våra tatueringar (planerade sedan oktober förra året) gjorda. det
gjorde SVINont och tatueraren sa: is it your first one? när jag
förklarade stället jag villa ha den på och jag sa yes och han
sa HHHHHHHHHH it's a sore spot. it's a very very, sore spot.
HEHHHH. det var det också. jag dog nästan. på riktigt. det
var första och sista gången jag låtit någon plåga mig på det
sättet.
Hur ska jag nånsin kunna föda barn??!

RSS 2.0