kickilina

var det du som höll för hårt
eller är det jag som är för svag
var det du som blev för våt
eller är det jag som är så hal? 
 

Ibland gör man saker man inte vill. Inte för att man älskar
att gå emot sina principer eller för att man innerst inne vill göra
det man förut sagt att man inte vill. Inte heller för att någon
tvingar en eller för att inte har några andra val. Nej. Ibland gör
man bara saker man inte vill för att man... typ. råkar. Jag vet
inte. Ibland gör man saker för att vara snäll och ibland fattar
man inte förens efteråt att det blev rätt misslyckat och att man
bara "följde med strömmen" istället för att stanna upp och tänka
efter, innan. Ibland gör jag smådumma saker bara för att jag är lat,
eller snål. Låter folk bjuda mig på drinkar eller tar dumma genvägar. 
Ibland gör man saker för att man är uttråkad också. Äter tårta fast 
man inte är sugen eller flirtar med nån bara för att skapa drama, 
för att något ska hända och för att få bekräftelse av någon man 
absolut inte vill ha.
 
Jag ångrar sällan saker, för jag ser ingen mening med det. Att ångra
något är det mest meningslösa man kan göra faktiskt, om det man
ångrar redan är gjort och inte kan göras något åt. Jag och greken
har pratat om det nån gång, att det är helt jävla meningslöst att
1. oroa sig för något man inte kan påverka själv. 2. ångra (och älta 
framförallt) något som har hänt, och som inte går att göra ogjort. 
 
Men ibland stannar jag liksom upp, och tänker efter. Ibland kommer
man fram till att man har gjort saker som man inte borde gjort. Jag
är jävligt impulsiv. Jag kan tycka att saker och ting verkar som världens
bästa idéer, tills de är "over and done with" och då helt plötsligt undrar
jag varför jag egentligen fick för mig att göra det? Var det så kul som
jag trodde?

Det värsta är när mina impulser styr mig till att göra riktigt dumma
saker, som sårar andra människor. Jag har blivit tillsammans med
folk på impuls, för att sedan inse att jag ju inte alls är kär. Och så
har jag gjort slut på impuls, av ilska eller nån känsla som egentligen
kanske hade gått över, och som inte var värd att offra en hel kärlek för.
    När jag blev rånad när jag var 16 så gjorde jag nog det dummaste jag
nånsin gjort på impuls. Jag sprang efter de två som tog min telefon.
Sprang och skrek. Det var en jävla tur att jag nånstans i adrenalinet
hade vett nog att inte skrika alla de opassande orden jag egentligen
ville skrika efter dem. Och att jag så småninom, efter en 100-200 meter
fick insikt om att de här människorna kan lika gärna sluta springa, vända
sig om, och komma emot mig med en kniv. Då vände jag och gick hem
istället. 
 
Äh. Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Jo. Jag tror jag
är uttråkad. Jag sätter saker i nya perspektiv, för att jag är i världens
tristess.
Jag behöver ett jobb. Eller ett plugg. Jag letar föreläsningar
i tidningen, den här veckan blir nog en riktig föreläsningsvecka.
Diskussioner och ny fakta, allt som kan ge mitt liv mening just nu.
Alla pluggar ju. Jag vill också vara stressad och göra tusen saker
om dagen.