Stress och "jämnställdism"
"Jämnställdism" - den största bullshiten i modern tid.
Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om idiotin Pär Ström tillför
(eller ska man säga hur han egentligen förlöjligar) debatten om jämställdhet.
Att hävda att sverige är jämnställt, att kvinnoförtryck inte har existerat här
sedan 50-talet och att om det är någon som är förtryckt i dagens sverige så
är -wait for it- mannen. Ja, herregud. Behöver jag ens nämna att vi var ett
gäng upprörda föredragslyssnare som äntligen, till slut, fick ställa frågor när
föredraget var slut? Jodå såattee.. Folk skrattade till ibland eftersom hans svar
var så otroligt innehållslösa och dumdristiga. Att först hävda att män som grupp
alltid får ta all skit, och sen hävda att sociala strukturer i andra sammanhang än
klass-sammanhang inte existerar överhuvudtaget. Och såklart, detta snack om
biologiska skillnader som enligt honom förklarar att det är så många män i toppyrken
(tävlingsinstinkt var något som han var övertygad om var medfött) Men såklart,
som nog många slog fast både i frågor och i tysta tankar: att denne man ens fått
luft i jämnställdhetsdebatten, utan någon som helst genusvetenskaplig utbildning
i ryggen, är oerhört förvånansvärt. En skandal, om ni frågar mig. Och tveklöst
kopplat till att han är just, -man. Utan någon som helst erfarenhet (eller snarare
har han väl blundat hårt hela livet när kvinnor i hans närhet blivit förtryckta?) av
patriarkatets ständiga närvaro i sitt liv.
Nog om det. Som sagt, skulle kunna skriva hur långt som helst.
Någon dag ska jag länka till Malins fantastiska (öppna) brev hon skrev
till honom precis efter föreläsningen. Så fort hon lägger upp det.
Nu till något annat spännande:
Tre gånger har jag talat med min läkare den senaste veckan,
(varit omänskligt trött, nära på att svimma, varit skakig, yr,
haft en sömnparalys out of this world som resulterat i okontakt
med min stackars kropp (kunde inte röra mig hur mkt jag än
försökte) i typ en timme trots att hjärnan var vaken. Bara grät.)
har lämnat prover stup i kvarten och förra veckan fick anton
bära in mig på akuten, mådde askasst och blev vägrad
att få träffa en läkare. Tydligen kommer jag ALLTID, i resten av
mitt liv, få rådet att "gå hem, vila och äta lite kaloririk mat" för det
står ätstörningar i journalen på åren 15-19. DET ÄR VÄL SJÄLVA FAN.
Myten att man inte kan bli frisk från ätstörningar är nog ännu större
bullshit än "jämnställdismen" när jag tänker efter. (Och det vet alla
som känner mig) Men den kommer förmodligen jaga mig tills dagen jag
dör. Dessutom trodde hon först att jag var bakfull, för att det var söndag
morgon. (Fråga: Vilken 24-åring kan inte känna skillnad på att vara bakis
och på att något är jävligt fel??) Hade inte druckit en droppe på en vecka.
Läkarn blev iaf också arg när jag berättade om den idiotiska
sjuksköterskan på akuten (till detta bör tilläggas att väntrummet
var TOTALT tomt, så de kan knappast haft fullt upp) och remitterade
mig kvickt till neurologen. Jag är livrädd men det är väl lika bra att få
allt utrett och hoppas på det bästa. Att ha en kropp som inte lyder en
är förjävligt. Dessutom ligger min vilopuls på 80 vilket också är sjukt jobbigt.
Jag bara klagar. Snorunge som man är. Haha. Förmodligen mår jag bara
kasst pga all stress. Vart jävligt fullt i skallen, som ni nog märkt. Skola hit
och dit, kärlek, kalas, fester, nya bekanskaper och slut på gamla... En jävla
karusell.
Nu över till något lite gladare: I måndags sprang jag in i min käre farfar
och gick spontant på konsert med honom, det var mysigt. Min farfar är
fantastisk. Det är inte alla 92åringar som tar sig ut och gör saker varje
dag. Jag såg honom först på trappen till aulan och ringde, för det såg ut
som hans rygg minsann! Rätt hade jag, ringde på hans mobil och han
sa "jamen kom upp och gör mig sällskap vetja" sagt och gjort. Mysiga
farfar.
Och dagens låt att leta upp på spotify:
Man äger ingenting - Syster Fritz
(min superduktiga fd körledare sjunger)
Det var allt för idag.
från noll till hundra
jag tvingar mig själv ut fastän jag hellre hade sluppit.
ungefär det här har jag hunnit med sen jag kom hem från
antons stuga i torsdags:
nation + flustret (!!) i fredags till klockan fyra. upp i ottan för
nation + flustret (!!) i fredags till klockan fyra. upp i ottan för
hundpromenad, sol-picknick med aggan, farfarsbesök och
en snabb nap, sen faddertackfest klädd som fetto (man skulle
komma som sin motsats) och sen nation på det. och cykla
och vakna och vara förvirrad och lite borttappad över gårdagskvällen
och få nyckeln av malin (tack underbaraste malin!!!) och sen träffa
annapanna på stan och shoppa lite kläder och sånt där och sen
träffa Hannes och äta sallad vid ån cykla hem och gå på promenad
i skogen med fabian och kolla film och äta bakispizza och
till sist (nyss) krypa i min underbara onepiece som ska få
hålla mig varm inatt. Jag är HELT färdig.
TACK OCH LOV är jag ledig imorgon.
Gått miste om mycket skönhetssömn i helgen, minst sagt.
Och, som vanligt, rushat utan att stanna upp. Imorgon ska
jag stanna upp.
OCH STÄLLA PÄR STRÖM MOT VÄGGEN på sitt föredrag. woop woop.
Förvänta er ett argt inlägg om hans idioti imorgon.. heheeee. Vi blir
ett gäng som ska syna hans argument i sömmarna och helst göra
honom lite obekväm och oklar inför resten av skaran som kanske
kommit dit för att de undrar vad han är för prick. Han ska inte få
framställa sig själv som trevligare/smartare än vad han är...
when she said goodbye without
ever looking back
Sagt och gjort. En hel fakking jävla dag. On me own!
Jag sov bort x antal timmar och resten av timmarna har
Jag sov bort x antal timmar och resten av timmarna har
jag bara tänkt. Gråtit. Way to go, me.
(oj vad personlig bloggen blev helt plötsligt)
Snart kommer Jonna över och vi ska se nån feel good-film
utan innehåll. Det blir nog bra. Anammar det irländska
uttrycket "you'll be fine" Ja. I WILL be fine. Goddamnit.
Vilken jävla lördag. Men men. It was bound to happen. Förr
eller senare måste man vara lite själv. Ha det lite tyst runtomkring
mig. Lyssna inåt. Jag borde som sagt vara bättre på det, eller borde
iallafall satsa på att bli.
Note to self: ta tid att reflektera istället för att impulsivt hoppa
in i saker, situationer, relationer.
(a.k.a väx upp)
If cinderella's shoe fit perfectly...
then why did it fall off?
Jag får be om ursäkt för att jag inte har tid med er. Det är så mycket
Någon sa nån gång att så länge man är arg, så är man förhållandevis frisk.
Det är så mycket som upptar min tid just nu. Plugg, sömn,
läkarbesök, tankar, artiklar, matlagning, bakning (jag har
läkarbesök, tankar, artiklar, matlagning, bakning (jag har
haft barnkalas i helgen) och som vanligt.. media, ja all jävla
media och alla medier på internet. Ingen som har mig på
facebook kan ha undgått min besatthet av nyheter och debatter.
Nyhetslänkar, dokumentärer, youtubeklipp och blogglänkar
avlöser varandra. Genusglasögonen sitter på och jag är så
förbannat trött på alla orättvisor i denna värld.. Hur kan
man INTE bli förbannad på vad det är som händer i vårt land
och runtom i världen?!?
Genom denna selektiva perception (eller vana att ifrågasätta
istället för att tacka och ta emot, skulle jag säga) jag skaffat mig
så går det naturligtvis mkt energi till både att läsa idiotiska inlägg,
bemöta och att samtidigt leta febrilt efter vettiga inlägg i debatten
och läsa böcker, artiklar och blogginlägg som plåstrar om och
uppmuntrar till fortsatt ork.
Jag får be om ursäkt för att jag inte har tid med er. Det är så mycket
med mig just nu. Så mycket jag känner att jag måste lägga tid på och
ska jag vara helt ärlig är det väl nånslags flykt från mig själv, att
engagera mig så mycket för annat just nu. Att hålla mig upptagen,
på språng, att ta tag i saker. Städar, lagar avancerad mat, yogar, storhandlar.
Shoppar som ett jävla as. Som jag gör när det blir såhär. För det är jobbigt,
ibland. Det är jobbigt att vara människa och det är jobbigt att vara med bara
sig själv. Ändå är det det jag behöver. Egentligen skulle jag nog behöva sitta
fullständigt stilla en hel dag. Det är så mycket som snurrar hela tiden, inuti.
Så mycket tankar. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är som om
puberteten kommer igen. Går man igenom en andra pubertet vid 24? Är jag
ensam med att känna såhär? Jag vet inte. (En kommentar i fältet skulle inte
skada om det finns någon som läser det här som känner igen sig det minsta)
Någon sa nån gång att så länge man är arg, så är man förhållandevis frisk.
Det är när man inte bryr sig, när saker slutar spela roll, till och
med andra människor, det är då man ska vara orolig.
Jag skulle behöva ett enmansparty. En kväll på en bänk ute i Bray med
solnedgången och en liten radio som mitt enda sällskap.
Reflektion. Denna mannen måste vara en riktig livsnjutare.
Jag är övertygad om att livet blir bättre om man tar sig tiden att stanna upp
och ifrågasätta längden och riktningen på sina steg med jämna mellanrum.
Det ska jag göra, snart. Jag måste bara våga.
if you leave, don't leave now
please don't take my heart away
and if you leave
Don't look back
I'll be running the other way
Jag kan inte sova på nätterna och jag kan inte hålla mig vaken
Jag vet inte. Jag är 23 år men ibland känns det som att jag är ett jävla
and if you leave
Don't look back
I'll be running the other way
Här kommer ett inlägg om hur pissigt livet är.
Japp, jag är en riktig surkärring idag och det är okej.
Det här är min blogg och jag får klaga hur jävla mkt jag
vill, det är det som är det fina med att ha en egen blogg.
Alla skriver om att solen skiner och att våren är på väg.
Snön smälter och det är ju fint med sol, men mina skor
läcker in så att mina fötter blir dyngsura även om jag
undviker pölarna och jag glömmer jämt solbrillorna hemma.
Jag har alltid antingen för lite eller för mycket kläder på mig
och vädret ändras ju varenda jävla dag så man inte vet vad
man ska ha på sig heller. Skolan dränker oss i uppgifter och
det känns som att det är nåt nytt varje dag som jag har glömt
bort eller missat totalt som ska göras. Jag har som vanligt ingen
koll på någonting och får huvudvärk av stressen som jag försöker
bota med en massa avsnitt av serier fast jag vet att jag egentligen
bara skjuter upp den och att huvudvärken kommer tillbaka nästa
dag. Bara lite, lite värre, för varje dag den blivit ignorerad. Snart
hjälper inte alvedon längre.
Jag kan inte sova på nätterna och jag kan inte hålla mig vaken
på dagarna. När jag vill umgås har ingen tid och när jag vill ligga
hemma och ha det fullständigt tyst och tomt runtomkring mig, då
ringer det hela tiden (ta det inte på fel sätt; sluta inte ringa) när
jag är hungrig har all min mat blivit gammal och när jag inte vill
ha mat så är skåpen överfulla. När jag lyssnar på musik gör den
mig antingen ledsen om det är deppmusik, eller så gör den mig
arg för att det är glad musik och jag inte känner mig tillräckligt
glad för att lyssna på den egentligen. Allt är så fel. Och så det
gamla vanliga, som tycks drabba alla singlar i min närhet: när
man träffar någon att tycka om så funkar det inte, och när någon
är kär i en så är man inte kär i den. Hur mkt man än önskar att
man vore det. Och när man själv är kär så är den andra inte kär.
Ibland känner jag mig som en tonåring igen. Det känns som att
jag jämt hade det bra förut. Jag undrar om det enbart berodde
på att man hade lägre krav när man träffade nån, eller om det
faktiskt var så att man tillät sig själv att förlora sig utan att tänka
så jävla mycket. kanske är det lite både ock. Som den man blivit
idag så skulle man ju aldrig göra samma val igen, ex är ex av en
anledning, men man kanske skulle, om man inte blivit bränd och
sårad så många gånger, slänga sig in i saker och njuta mer. Som
man gjorde förr. Om det inte vore för den lilla petitessen, att man
blivit så förbannat bitter.
Bitter för att man vill ha det man inte kan få och det man kan få vill man
inte ha. När man väl har nåt man trivs i och har det bra i, så kommer det
alltid något som förstör. Varför gör det jämt det? Varför kan det kännas
så rätt för den ena men fel för den andra?
Jag vet inte. Jag är 23 år men ibland känns det som att jag är ett jävla
barn. Det finns så mycket man inte fattar. Och som ett barn, så undrar
man varför allt är åt helvete när det är det, trots att man innerst inne
vet, att efter regn kommer solsken och att lyckan inte vore fullständig
utan lite olycka emellanåt. Men man får vara bitter. Och man får undra
när I HELVETE solskenet kommer till just mig.
Inte bara nån liten glimt. Inte nån lampa som man först tror är riktigt
ljus. Jag snackar om the real deal, den där lyckan som mina klasskompisar
har. Hur de glöder, och lyser, när de pratar om sina kära. "Vi ska flytta ihop
snart, jag bor ju ändå i princip där".
Jag kräver inte en rumskamrat (har ju redan den bästa) eller någon att
va med jämt. Det är inte det jag vill ha. Men nåt mer än en glimt av ljuset
som snabbt går i moln, när man just trodde att det skulle bli solsken...
Min tur, när kommer den?
som snabbt går i moln, när man just trodde att det skulle bli solsken...
Min tur, när kommer den?
