kickilina

How can you say your life is empty
so late in the day
Why would you stay another second
now your sight got in the way
 
A combination of love and aggression,
another second lived 
  
 
Vissa mornar ser jag bara ingen anledning att stiga upp.
Fan vad jag saknar Dublin och mina vänner där.
No offense ni är alla underbara men det är annorlunda, och
tråkigt när folk har planer hela jävla tiden. I Dublin hade
vi inga andra planer än att umgås med varandra, och framförallt
så fanns det inga av mina vänner som tyckte illa om varandra.

Jag är så jävla trött på det här "kommer hon/han vara där?
isåfall kommer inte jag" som bildas när man bott på samma
jävla ställe i hundra miljoner år. Det är folk överallt som inte
tycker om varandra. Och folk som jag inte tycker om eller
som inte tycker om mig (några har man säkert samlat på
sig under de åren när man betett sig som ett arsle) 
 
Ja. Jag blir så jävla trött. Faktiskt. Jag saknar
att shoppa på Grafton street och henry street, 
barerna på dame street och mitt favoritcafé
sweetest thing där min favoritman jobbar. Jag
saknar att träffa Sofie utanför skolan varje morgon
och göra planer för dagen med barnen. Jag saknar
att vara bakis med Natalie och att baka med Jennie
och att skvallra igenom alla små detaljer av mitt liv
med Malin och Gavin. Och så Alexander. Mitt hjärta
brister nästan lite när jag tänker på honom. Som jag
saknar honom. Han är ingen bäbis längre, han är
snart två. Det är ju helt galet. En liten pojke. 
 
Jag vill inte riktigt förstå att jag ska stanna här,
samtidigt som jag är glad och förväntansfull inför
studiestarten. Nollning och allt. Det ska bli skitkul
ju.
Och allt känns säkert mycket enklare när jag väl börjar. 
 
 
Ikväll ska vi till min fina fina farfar som fyller 91 år.
Det är första födelsedagen på 67 år som han inte firar
den tillsammans med farmor. (Imorgon ska jag till min
moster och öva in begravningssångerna. Begravningen
är nästa vecka) Jag önskar att jag kunde vara hos honom
och ta hand om honom hela tiden. (Av någon anledning
hänger ett stort ansvarsmoln över mig, jag vet inte om
någon annan i min familj känner det lika starkt som jag.)