Dublin-längtan.
Till exempel när jag ska lära in muskler och ben på latin och egentligen
mest av allt bara velat sitta i någon mysig park och sett på när alexander
försöker sig på att spela fotboll sådär glad att han bara bubblar över av
skratt. Och till exempel när mitt rum är kallt på morgonen och jag måste till
skolan fast för bara några månader sen vaknade jag varje morgon till att
en storbäbis blev levererad till mig för omhändertagande. Att vara så
påtagligt behövd, att få följa en människa på alla de sätt som jag följt
alexander, det går inte ens att beskriva i ord hur mycket det är värt. Det
går faktiskt inte att sätta ord på hur mycket jag tycker om det där lilla
monstret som är flera flera länder bort.
Ibland förstår jag verkligen inte vad jag gör här.
postcards from far away
Det känns som att luften har gått ur mig, precis som
ur mitt cykeldäck. Fick leda cykeln både halvvägs till
och hela vägen från skolan. I snöregn som jag inte ens
orkar formulera mitt hat för. Jag är helt slut. Sov när
jag kom hem och vaknade nyss till 4 missade samtal
och tre missade sms. Det låter ju schysst, som att jag
har kompisar. Men det var bara jobbiga sms och samtal
och jag orkar inte riktigt kliva upp igen, jag vill bara ligga
här. Kanske gråta en skvätt, kanske tycka lite mer synd
om mig själv. Kanske dra mig mot puben så småningom
med anton, kattis och ebba.
Kanske bara vältra mig i självömkan för att jag är dum i huvvet
och bortskämd och så ovan att inte få exakt det jag vill ha.
Egentligen borde jag bara ge fan i att tycka synd om mig
själv och göra det jag egentligen måste, nämligen lära mig
åtminstone NÅGOT om de jäva cellerna. Ingenting har gått
in hittills, vilket nog är en stor anledning i varför det känns
som att allt går åt helvete just nu. Fast egentligen borde
jag ju bara få tummen ur och skärpa mig. SKÄRPA MIG.
JAPP. Så får det bli. Så måste det bli.
I helgen ska jag vara nykter och råplugga. Och skärpa mig.
Jag har gjort allt jag kan
men jag önskar att jag kunde göra mer
så att lågan tänds på nytt i dig
så du kan tända eld
på mig
Har jag
gjort
allt jag kan?
Jag är helt slut. Utmattad på alla sätt. Jag vet inte vad man gör nu.
Vilket håll man går eller hur mycket som är lagom, hur mycket jag
kan engagera mig och hålla min egen själ så hel som möjligt.
Kultiration – Mörk Är Natten Innan Gryning går på repeat idag.
Tentan gick bra, om jag inte redan skrivit om den..
Kryssningen var helt okej. Inte superkul men heller inte tråkig,
ett okej tidsfördriv, typ. Festen igår var kul. Trots att många i
klassen valde att stanna hemma och kräkas/sova och att två
av favoriterna stannade hemma och grät över sina pojkväns-bråk.
Ledsamt. Men men. Vi röjde på till halv sex på morgonen (!!!?)
imorse. Helt sjukt. Idag mår jag nästan så dåligt som jag förtjänar.
Fy fan.
Agnes kom över, vi såg askungen. Eller hon såg, jag sov. Sen
såg hon på kvarteret skatan också. Jag sov mest, vaknade till
och skrattade lite då och då. Haha. Nu sitter jag här och funderar
på om man orkar duscha... Måste ju nästan det eftersom skolan
börjar svintidigt imorgon och jag vet själv att jag inte kan duscha
astidigt om mornarna, då kommer jag jämt försent :P
Mest längtar jag till sommaren. Som fan. Då flyttar nämligen
mr E hem till sverige. Jag har inte känt såhär på flera år,
men jag tror jag vet vad det är och jag är helt överväldigad
inombords av mina egna känslor. De gör mig glad. Jag
tänker att det kanske kan bli människa av mig med, jag
förbereder mig mentalt för att våga slänga mig över stupet.
Hand i hand.
Lisa Nilsson – En kort en lång - 2010 Remastrad
Och kärlek är stormens resa
Tenta imorgon. Det praktiska provet gick bra. Jobbade igår.
Det gick bra trots att dagen följdes av en hemsk ångest-dip
som, bland annat, berodde på sorgen i att se dementa människor
bli sämre. Det är fruktansvärt, hjärteskärande faktiskt. Och kvinnan
som inspirerat mig att fortsätta jobba med människor, har blivit så
dålig att det gör ont i hjärtat. Jag lever på minnet av att jag fått träffa
den människa som finns däri, när hon hade ett "bright moment" för..
snart två år sen. Herregud vad tiden går fort.
Alzheimers och andra demenssjukdomar skrämmer och fascinerar mig
på samma gång. Att kunna leva i nuet sådär, att hjälpa människor här
och nu, att ha det lite lite bättre i sitt NU, där varken framåt-tänk
eller någon särskilt närvarande nostalgi eller hjärtesorg finns att dela.
Det är något alldeles särskilt. Lite som att ta hand om barn. Här och nu.
Tänk att nån man tar hand om kan ge en så mycket tillbaka på nåt sätt.
Den här veckan präglas av en, gång på gång bekräftad, känsla av
oförmåga att påverka situationen. Jag hatar den känslan. Jag hatar
att inte bestämma men vet att jag måste lära mig det. Såhär vid
23års ålder är det kanske dags att inse att jag inte alltid kan få
det jag vill ha. (Jag undrar ibland hur bortskämd jag varit hela min
uppväxt egentligen? Jävla envisa unge.) Och så ångest. Över en dum
grej jag har gjort utan att ens inse det själv förens jag sett konsekvensen
av det. Som sagt, jävla impulsivitet. Känslostyrning. Den förstör mitt liv,
lite smått.
Men man ska inte klaga. Man ska ta tag i skiten och förändra, förbättra.
Göra det bästa av situationen och göra det man kan. Man kan faktiskt
inte göra bättre än sitt bästa och jag måste sluta bli besviken på mig
själv när saker inte går min väg.
Idag har jag suttit på tre olika fik, i sammanlagt 10 timmar. Träsmak
i rumpan. De första två timmarna ensam, sen med Erik i typ tre och
sen med Ebba och Anton de resterande timmarna. Och angelie som
kom förbi en liten stund. Jag gillar att folk är pepp på min fest i helgen,
jag älskar att ha fest och det var längesen jag hade det. Det blir nog
bra, om det här trycket över mitt bröst lättat tills dess. Annars blir det
ingen fest. Vi får se.
'cause you've got my heart in a headlock
and God knows
you've got me sewn
Tänk om man vore lite impulsiv och mognade lite, nån gång.
Det är så mycket som ofta känns som skitbra idéer för stunden,
men som inte känns så supersmarta lite senare, t.ex dagen efter
eller ibland inser man sin egen dumhet först månader senare.
Dumhet, orsakad av impulsivitet. Känslostyrning, skulle man
kunna kalla det. Man låter känslorna styra en istället för förnuftet.
Det är väl jag personifierad skulle jag säga. Ingen människa som
är förnuftsstyrd skulle väl nånsin tillåta sig bli kär i nån som inte
ens bor i sverige, eller svepa ett glas vin innan man tar sista bussen
hem. Ingen förnuftsstyrd människa skulle skänka sina sista 250kr
till amnesty trots att man inte ens har mjölk kvar i kylskåpet.
Ingen förnuftsstyrd människa sitter hemma och skriver blogg när
man borde plugga egentligen. Herregud. Detta måste få en ändring.
Hur väcker man hjärnan och söver impulsiviteten?
Idag ska jag roa mig med att dricka té, lyssna på vivaldi
och beethoven och läsa i vårdhandboken + grundläggande
omvårdnad-böckerna + kliniskt vårdarbete för ssk..
och lite PSL och HSL... Lagar och stadgar. Spännande.. eller?
Imorgon har jag praktiskt prov i intramuskulär injektion/
subcutan injektion/venprov/KAD-sättning.. Wish me luck!
Dancing at discos
eating cheese on toast
yeah you make me merry
make me very very happy
Vi läser om sjukt intressanta saker i folkhälsa och vårdteori.
Det handlar om KASAM. Känsla av sammanhang, att människor
som ser klara sammanhang i sina liv upplever bättre hälsa och
folk som tror att det mesta i ens liv styrs av val andra gör och
hur andra människor påverkar en, ofta känner att de har mindre
kontroll över sina liv.
Jag tror att man kan förändra det där, att man kan skaffa högre
kasam även om man inte haft det när man varit yngre. När jag
var yngre lät jag till exempel andras åsikter och måenden påverka
hur jag mådde hela tiden. Även om jag alltid varit envis har jag varit
så lätt att dra med ner i andras fall, och andras åsikter har blivit mina
egna. När tjejerna i klassen tyckte att jag var för spinkig tyckte jag
också det. När puberteten kom och ändrade på saker och ting tyckte
jag som media tyckte, nämligen att ju smalare desto bättre. Och så
har det väl pågått fram och tillbaka. När någon i min omgivning mått
dåligt har jag lagt det på mig själv och jag tar ofta ansvar för att själv
fixa saker och ting fastän jag inte kan det.
Men så tror jag verkligen att man kan växa ifrån det där, och att man
kan styra det lite själv. Särskilt om man är så envis som jag är, kanske.
haha. Man kan vägra lägga andras problem på sina egna axlar, och man
kan ta kontroll över sitt eget liv istället för att låta det styras av omgivningen.
Och man kan bli den man vill vara, istället för att önska att man var någon
annan.
Det är spännande att tänka tillbaka på vissa situationer och inse att
när man trodde att man måste så jävla bra, så var det mest pga.
någon annan. och när det tog slut så mådde man inte bra längre.
Så kan man ju inte ha det, man måste ju ha en stabil grund att
stå på själv. Alldeles ensam. Annars kan man ju inte bygga upp
något stabilt tillsammans med någon. Och man kan inte låta andras
åsikter om en bli en själv, utan man måste ju veta vem man är
utan allt det där. Om man vill vara snygg så måste man tycka
det själv, och inte gräva efter de åsikterna hos någon annan.
Om man vill vara en bra människa så måste man veta det med
sig själv, att man är det och inte tro motsatsen tills någon påpekar
att man faktiskt inte är så pjåkig.
Jag kan bli lite trött när folk säger saker om sig själva som "jag är
så elak för jag tänker såhär om andra människor" istället för att
fundera på orsaken till att det är så, och göra något åt det så att
man inte behöver klaga på sig själv och ge andra en anledning att
klaga på en eller tänka att man är elak. Antar att anledningen med
att vi får läsa om sånt här är för att vi ska få bättre självkännedom,
och jag tror faktiskt (naiv som vanligt) att det gör oss till bättre
människor. Jag vet med mig själv att det gör mig till en bättre människa
iallafall. Den här våren är bra för mig, precis som Dublin var bra för mig
så händer det saker hela tiden inom mig, och jag gillar känslan, när man
känner sig bra. Att man utvecklas och blir en bättre människa, för att
man vill och kan.
Det gäller bara att vara envis, då klarar man tamejfan allt.
Det ska nog bli människa av mig med, ska ni se.
(Idag har jag joggat 8km med Ebba. Det var freaking awesome och näe,
jag räknar inte med att kunna gå imorgon men det gör inget.) 
Our house
Våren är här och jag har fått tummen ur. Jag vet med mig
själv att jag mår så mkt bättre av att röra på mig och har
lovat att komma igång med joggandet och yogandet igen,
för min egen skull.
Bestämde med Hannes att vi skulle ses på myrornas för
möbelcheck, fick ett ryck, bytte om till joggingkläder och
joggade ner. SÅ skönt. Sen joggade jag hela vägen tillbaka,
hannes cyklade. Det var inte långt men det var en lagom
uppvärmning inför imorgon då jag och ebba ska ut en rejäl
sväng på morgonen. Ska bli alldeles underbart.
Ikväll har jag haft hannes och anton över på pizza och film,
var mysigt. Vi låg på golvet med varsina kuddar och filtar,
och bara jäste när pizzan var inmundigad.
Sen var jag över en sväng till Anna och nu är det sovdags.
Haha, Gud vilket tråkigt inlägg. Här är en smart grej som
sofia tipsade om: http://www.sexperterna.com/sexkontraktet/
tror mångas liv skulle bli enklare och mer konfliktfria om alla
hade såna med sina diverse kontakter och förälskelser. Det
är ju inte klokt hur olika folk ser på sex, förhållanden och trohet.
Vissa människor älskar att lova sig till en och samma person medan
andra känner sig fastlåsta och bakbundna då.. Vissa vill aldrig
släppa någon in på skinnet medans andra skaffar pojkvän/flickvän
på en vecka eller två. Jaa det är intressant tycker jag. Och det är
väl ganska viktigt att man är överens om hur man ska ha det,
framförallt. Jag tror att alla har både sårat andra och blivit sårad
av att såna där grejer inte vart klara från början. So check it out!
Borde plugga. äh. får tummen ur imorgon. eller i övermorgon.
Hittade denna på bilddagboken. (har för övrigt spenderat den
senaste timmen med att kolla på bilder från 2006 och framåt)
Dig själv utan smink 
Den senaste du fick sms av 
Den senaste du skrev med på msn
Den som ringde dig senast
(se ovan)
En snygging
(se ovan)
En bild på din mage 
(grattis, ni får se eksembilden från mina utslag
av antibiotikan jag åt för ett år sen. lucky yous!)
En fyllebild 
En gullig bild 
Några du tycker om 
Någon du älskar 
Någon du saknar 
Du och En bästa vän 
En bild som får dig att skratta 
Det var allt för idag! Ciaoo
Apparaten luktar skit
control alt delete
Solen skiner och snön smälter. Och som vanligt blandas
min euforiska vårlycka med en konstig melankoli. Jag blir
alltid lite nere på våren, vet inte varför. Egentligen borde
man ju bli skitglad. Och jag är ju det, jag älskar ju våren,
men det är som att luften går ur. När mörkret och kylan
äntligen ger med sig känns det som att man har väntat
så länge att det nästan inte spelar någon roll om det kommer
en vår eller inte. Jag tycker mig minnas att jag har läst
någonstans att lätta vårdepressioner är ännu vanligare än
höstdepressioner.
Egentligen har jag ingenting att skriva. Förutom att jag blev
lite trött när jag kom hem skitpeppad på att jogga, för att
inse att mina joggingskor och min joggingjacka är kvar hos
päronen. Jävla oflyt. Imorgon åker Emelie, Anna, Karin och
Helena till Dublin och jag är här. ÅH. VARFÖR är jag här?
Det känns som att svaret borde vara självklart, men det känns
ganska diffust ibland faktiskt. Hur vet man att man inte slösar sitt
liv på att vara på fel plats? Jag pluggar för min framtid, såklart,
men tänk om jag dör om två år? Då har jag pluggat i onödan,
och slösat två år på att vara här när jag lika gärna kunde vara
nån annanstans.
Nä. Så ska jag inte tänka. Jag måste rycka upp mig nu.
Det blir bra det här. Såklart. Jag kämpar för att göra gott,
jag ska göra så jävla mycket gott när jag är klar sjuksköterska
att de aldrig ska ha sett på maken. Då jävlar. Först gäller det
bara att kämpa mig igenom utbildningen som jag lovat mig själv
att fullfölja. FOKUSERA.
Guess who's back? Back again.
orkar med mig själv. Jag är som en levande bergochdal-bana.
Den ena sekunden är jag så peppad att jag inte vet vad jag
ska göra av mig själv, nästa sekund ligger jag utmattad på
sängen. Jag kanske är manodepressiv? Eller så är jag bara
omogen. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Alltid.
Gång på gång. Impulsivare och mer känslostyrd människa
får man leta efter. Men det är väl på gott och ont, I guess.
Som allt annat.
Dublin var fint. Underbart faktiskt. Det var vår och igår åkte
vi upp i bergen på eftermiddan. LYCKA. Idag när jag flög hem
grät jag när Dublin inte syntes genom flygplansfönstret längre.
Såg tornen och tänkte på Natalie och den där gången när vi
promenerade till Pizza hut, bakis och danna, och pizzan hann
hem till oss innan vi hann hem själva. Det är svårt att förstå,
att Dublin inte är mitt hem längre, och att jag lämnat det självmant.
Frivilligt. Brudarna skojade om att kedja fast mig och inte släppa
iväg mig hem, och en del av mig önskade bara att det verkligen
kunde vara så att jag inte behövde åka tillbaka. Mitt hjärta är kluvet,
jag har två hem. Man undrar ju varför man utsätter sig för sånt här!?
Fast samtidigt skulle jag inte byta ut min tid i Dublin för allt i världen.
Min Malin och min Gavin. Min lillgroda och lillprinsessa. Mitt andra
hem. Jag älskar det. Men det kändes också fint att komma hem
och bli upphämtad av pappa på flygplatsen, och släpa upp väskorna
för trapporna upp till min nya lilla lya. Man ska inte klaga när man
har det så bra att man har två ställen där man vill vara. Det finns
folk som inte har några ställen alls som känns som hemma, hos
människor som älskar en. Fy fan haha att jag ens ids klaga på hur
bra jag har det. Jävla jag. Ibland blir jag så trött.
Nu ska jag packa upp mina två enorma resväskor med kläder från
vinden. Underbart, att ha som en helt ny garderob nästan. Längtar
tills mitt rum är klart. Måste bara bestämma mig för vad mer som
ska köpas innan jag slår slag i saken.. Just nu är det lite tomt här.
Sen ska här pluggas. Heja heja!
And I'm shaken
For ovrigt tror jag fan att jag haller pa att vaxa upp. Pa riktigt.
You sing, I'm cured
I'm just not the same
as I was a year ago and each minute since then
När Anna frågade vilken dag det är jag åker nu igen och sa
"ååååh vad härligt med Dublin" blev jag alldeles varm inombords.
För det ÄR härligt. Det är alldeles fantastiskt underbart faktiskt.
Jag är lite nervös och pirrig på samma gång. Och helt övertygad
om att jag kommer gråta på flyget hem till Sverige igen. Det går
inte att beskriva känslan för dem som inte har varit där, Dublin är
den mest godhjärtade storstaden i världen tror jag. När man lämnar
den hugger det till i hjärtat, för ingen annanstans är man samtidigt så
fri och omhändertagen av fullständiga främlingar. Man har som ett
kollektivt ansvar för varandra som människor, om någon behöver
hjälp ger man den med ett leende på läpparna, inte med den här
svenska "fyfanvadjobbigtattnånfrågaromvägenochattjagmåstesvara-
förattvaratrevlig,menNÄRfårjaggåhärifrånochhem??-attityden..
Som sagt. Det är något unikt. Jag önskar att ni får uppleva det,
var och en av er :) Och jag är SUPERGLAD att jag får uppleva
det nu till helgen, jag är lyckligt lottad som lyckas ta mig iväg ett
tag, även om jag måste plugga på flyget och förmodligen en eller två
av dagarna där också, men det är SÅ mycket bättre än att vara hemma
ändå :)
Nu ska jag sova. Men ni ska få se ett brev som jag hittade när jag packade
upp det som var kvar i mina flyttlådor idag. Brevet är från kanske.. 97 eller 98..
Hade varit på läger och skaffat en ny kompis. Några dagar senare fick jag
detta brev:
Säg var finner jag balans
Hur nära jag än kommer så finns det en distans
allt jag vill ha
är lite resonans
Kultiration – Resonans
Igår var det fest. Jag hade skitsvårt att tagga till ordentligt,
eller liksom, att hålla peppen uppe iaf. I början var jag superpepp
men iom att jag har sjukt ont i mina bihålor och är allmänt trött
och seg så höll det inte så länge.. Gick hem vid tolv typ. Haha.
Värt. Däckade som en klubbad säl vid ett. Drömde om Dublin
och Alexander, min groda. Snart är jag där.. Efter en mysig flygtur
(läste att det är SUPERtrevligt att flyga med bihåleinflammation..)
Pepp pepp pepp. Älskar att jag ska åka dit med en TOM resväska :P
För att jag ska fylla den med kläder från vinden i dubban, hehe.
Blir bra det.
Nu är det dags för en morgondusch och sen ska jag hem till
päronen och förbereda inför kalaset imorgon.. I eftermiddag
kommer min Angelie på besök!! :D I LIKE. Det är inte ofta. Det
blir fint. Får se om vi ska iväg på korridorsfest hos Hannes eller
om vi blir hemma och skvallrar hela kvällen istället. Måste hinna
med att svara på åtminstone en av folkhälsa-frågorna också :(
Vadå helg? Det finns inte i universitetsvärlden. Helg är bara
undervisningsfri tid, men det finns alltid nåt att göra... Så det
är bara att bita ihop.
På tal om att bita ihop.. Det gör ont när jag äter. Någon som
har nåt tips om hur man kan lindra smärta i bihålorna? :(
Och så för att lätta upp stämningen lite. En bild på Nikos affisch, i Hamburg 2005 ;)
He's been all around the world
but he's never been loved
not on the inside
Robyn – Not on The Inside
Fredag. Och man tror ju att man skulle få pausa lite, men icke.
Det är full rulle, så fullt upp den här helgen att jag knappt vet vart
jag ska börja. Ikväll är det SSK-fest. Ska bli sjukt kul, är superpepp
trots att jag tror att jag börjar få bihåleinflammation. Det gör ont i
dem som fan och jag känner mig helt utmattad. Om jag ska vara
ärlig är jag mest pepp för att man måste vara det, och för att jag har
sett fram emot det här så sjukt mycket! Tack Gud för min änglafar
som kommer över med sinova OCH har målat om en gardinstång
åt mig, som han tar med så att jag kan sätta upp gardinerna :D
PM-skrivandet gick jävligt segt idag. Vi var sjukt ofokuserade. Det
här är vad vi googlade under våra tre timmar: snurrande kvinna,
jesus synvilla, analblekning (haha, jag vet inte), självmord med
alvedon, tant/ung-kvinna-bilden.. Och säkert ännu mer. Det där
är vad jag minns såhär på rak arm. Men men. Vi hade kul iallafall!
Och vi fick ihop typ en sida. Only 6 more to go!
Fy fan vad mitt ansikte gör ont :( Det känns nog bättre när jag
knaprat lite piller och fått i mig några glas vin (haha, gud vad fel
den där meningen lät. jag knarkar INTE) Snart kommer Ebba
över på en "lyxig blodpuddings-middag" och sen blir det vinpimplande
hos en av faddrarna innan själva partajet börjar.
Om en vecka är jag i Dublin, UNDERBART. Jag vill dock INTE bli äldre,
så just födelsedagen känns lite motig..
HEJPÅER.
Med löften som stab
faller allting omkull
så för din och för min
men inte för kärleks skull
kom och utmana mig inatt
älvorna talar om tomhet och bjuder till dans
och flykten tar fart.
mellan veta och vilja går vilsen och väntar på sans
och att se allting klart
Seg dag. Jag känner mig sjuk. Sliten. Skakig som om jag vore bakis
trots att jag inte druckit alkohol sedan i tisdags förra veckan.
Kroppen vill liksom inte. Flytten blev nog lite väl överväldigande,
det har varit full rulle. Har fortfarande inte packat upp allt, försöker
organisera... I mitt huvud och i rummet. Just nu är det ganska kaos.
Nattens kaosartade dröm gjorde inte det hela bättre direkt. Att jag är
stressad till och med i drömmarna!? Blä. Jag drömde om fel person,
på fel plats vid fel tidpunkt. Och det värsta är att det hade kunnat
vara sant. När jag och Agnes diskuterade drömmen på vägen till
skolan kom jag fram till att den fan inte var så långt ifrån sanningen
ändå. Att det hade varit typiskt mig att vara så dum i huvvet, på
riktigt. Inte bara i drömmen liksom.
Jag är trött. Fysiskt och mentalt. Jag blir så jävla utmattad av
mig själv ibland. Av att vara den jag är. Varför ska jag jämt vara
så jävla impulsiv och känslosam? Svart eller vitt. Sällan gråzon.
All energi på antingen någon annan eller på mig själv. Har svårt
att vara lagom. Och ibland svårt att förstå människor som inte hän-
ger sig totalt såsom jag gör.
Jag behöver något men jag vet inte vad.
Jag vill resa och uppleva platser som inte ord kan beskriva
samtidigt som jag vill känna trygghet och ha rutiner.
Jag vill plugga och sluka så mycket kunskap att det nästan
inte får plats mer, samtidigt som jag vill skita i allt och bara
dricka vin och sminka mig hela dagarna. Jag vill jobba och
göra skillnad, vara uppskattad. Jag vill äta tårta till frukost
men förbli smal. Jag vill älska och bli älskad, hänge mig åt en
enda person samtidigt som jag vill vara fri att följa min egen
impulsiva vilja. Jag vill sjunga och utmana mitt gehör och min
röst, jag vill vakna utvilad men samtidigt aldrig sova.
Jag är fan schitzo!? Haha. Jag vill bara må bra. Det är vad
jag vill. Alltså. Missförstå mig inte. Jag älskar att vakna om mornarna,
och tar inte mitt liv för givet såsom många andra gör. Men jag vill att
det ska betyda mera. Att jag ska betyda mera, att jag ska vara mera.
Summan av det hela är nog egentligen... att jag ska orka mera. Jag
borde nog börja äta mat igen. Min hjärna är för trött för att bete sig
rationellt. Den är som i nån slags dvala den här veckan.
