kickilina

it's a new life
for me
and I'm feeling good!  
 
Gå in på www.letsvote.se istället. Min blogg suger :)
 
dude. Jag har fått mail av Gudrun Schyman. Och en kommentar 
här på bloggen. WOOP WOOP. Om det är någon inom den svenska 
politiken som har min respekt så är det hon. Hon och Maria Wetterstrand. 
Båda skickliga retoriker med vassa tungor. Jag är så trött på att lyssna 
på Fredrik Reinfelds sega, noga noga uttänkta svar när han blir utfrågad.
Och sån jävla översittar-attityd. (Sorry freddan, but you sure stink.)
   Jag kommer på mig själv att bli mer och mer engagerad i hjärtat,
och funderar mer och mer på att engagera mig ordentligt i politik när
jag kommer tillbaka till Sverige. I höst blir det nog "bara" Amnesty eller
The Simon Community (frivilligorganisation som hjälper de hemlösa
i Dublin) Jag har inte riktigt bestämt mig än. Annars kan man ju
jobba gratis på charity shops (second hand, typ som myrornas
fast med olika syften) Skulle kännas bra att engagera mig på
något sätt. (Beroende på hur jag kommer in i jobbet och hur
mkt energi det tar, så får jag bestämma sen)

Om jag hade bott i Sverige hade jag stått och delat flygblad, 
satt upp affischer etc, det känns nästan lite jobbigt att behöva 
se allt på så långt håll. Jag är här och kan nästan inte göra 
någonting. Förutom att tvinga er alla mthrfkrs att klicka på 
länken här ovanför, läsa och begrunda) 
 

Den första dagen har gått bra. Siobhan var hemma och
visade mig allt. Imorgon börjar jag PÅ RIKTIGT och ska
göra allt själv. Jag börjar dagen med att väcka jamie klockan
åtta, sen fixar jag lunchlådan till honom och fixar frukost till
oss båda. Beroende på om Cian är vaken eller inte fixar jag
även till honom, och klär på honom. Jamie klär på sig själv.
Klockan halv nio går vi till skolan och lämnar av Jamie. Sen
går vi tillbaka eller åker in till stan eller går till kompisar,
det beror på vad dagen bjuder på. Klockan halv tre hämtar
vi upp Jamie igen och går hem och käkar. Däremellan har
jag alltså Cian hela dagen. Siobhan kommer hem vid halv
fyra och då är min arbetsdag över.
 
Jag har träffat tre nya tjejer här ute i samma stadsdel där
jag bor. Två svenska och en tysk. Marie, Sofie och Isabel.
Det känns jätteskönt och kul att ha folk att umgås med som
bor så nära. I Tallaght var jag nog den enda au pairen i
hela området.
Allt känns iaf jättebra! Det ska bli både kul, spännande
och lite nervöst att börja jobba med barnen på riktigt
imorgon, men anja och hennes kian kommer hit på
playdate över dagen. Efter jobbet kommer Jennie hit,
ska också bli himla kul, har inte sett henne sedan en
vecka innan jag drog till Sverige.

Det enda jag har att klaga på är att det är jävligt kallt.
Mitt rum är svinkallt och även om fönstrena (jättestora)
är stängda känns det som att de är öppna, det liksom
blåser från dem. Dålig isolering kallas det och det är
något jag lärt mig är en extra "bonus" när man jobbar
på irland. Här isolerar de bara inte. Det är inte deras grej. 
Att det är såhär jävla kallt inne på mitt rum när det är
varmt ute (gick i klänning och leggings men här inne 
sitter jag med tjocksockar och ulltröja..) oroar mig förstås 
lite. Jag vet att Jordan, som bodde här förut, klagade på 
att det var kallt. Hon sa att hon kunde se sin egen andedräkt 
ånga i kylan om vintern. Fyfan. Det blir nog en jävla massa 
té i höst. Té och tjocksockar.

Och.... Jag som lovat mig själv (och greken, som nästan
ville sätta pengar på det) att aldrig köpa en track suite....
Funderar faktiskt starkt på det. En sån VARM och mjuk
mjukisdress.. Skulle faktiskt inte sitta helt fel... =/
uh-oh... Hah. Det här trodde jag aldrig att jag skulle
skriva. Men det skulle vara så varmt och skönt... Lager
på lager... Hmm..
 
www.letsvote.se
Just do it.

Jag och en vän diskuterade feminism häromdagen. Hon frågade om
jag var feminist och jag svarade med mitt självklart övertygade JA.
Hon blev typ chockad och sa att hon VERKLIGEN INTE är nån feminist,
utan att hon verkligen inte tycker om sånt. Jag frågade varför och hon
svarade med att hon gillar när killarna betalar notan, och när en kille
öppnar dörrar åt henne.
Nu är vännen i fråga från (och bosatt i) estland och det får mig ju osökt
att undra, om det är så att det är en fråga om hur olika länder behandlar
olika ord. För henne klingade feminist negativt, av någon anledning som
att hon som kvinna skulle få ge upp saker (såsom att bli bjuden på
restaurang etc) istället för att hon som kvinna skulle vinna något på det.

Jag försökte ge min syn på det hela. För mig är det så självklart att
kalla mig feminist, att jag inte förstår alls hur tjejer som är för lika
lön, samma möjligheter etc etc INTE kallar sig feminister. Jag undrar
helt enkelt om de är dumma, nonchalanta eller bara fega i sitt tyckande,
som inte vågar stå för det.
Jag har länge undrat varför folk är så rädda. Att tro att man, för att
man kallar sig feminist, skulle bli inkastad i ett fack med några extremister
som vägrar raka sig under armarna och använda bh etc. Det är för mig inte
bara ett tecken på att man är otroligt feg som människa, som är rädd
för okunniga människor som placerar människor i fack, utan också på
något sätt ett tecken på att man själv är okunnig och ignorant,
som kanske till och med själv kategoriserar folk på samma sätt.
Feministernas uppgift är inte bara att, i vardagen kämpa mot, och
sätta fokus på orättvisor, utan också att kämpa för sin egna benämning.
INGEN ska behöva skämmas över att kalla sig för feminist. Att som
kille kunna kalla sig för feminist borde heller inte vara något som
någonsin ifrågasätts. Hur ignoranta och obildade är ni(vissa) egentligen?

Ibland blir jag förbannad.

Jag blir förbannad när tex. kristdemokraterna har mage att påstå
att de är feministiska. a.k.a. "för jämnställdhet". Inte bara för att
de är emot abort etc. utan till exempel för att de, på ett sätt, som
om de hade skrivit om invandrare eller dylikt istället för kvinnor,
hade räknats som ett solklart fall på diskriminering, närapå hets
mot folkgrupp. Jag läser på kds hemsida.

Detta är ett av de patetiskt få punkterna de tar upp för att öka
jämnställdheten: Befria kvinnor i offentlig sektor. Låt dem välja
på flera arbetsgivare än i dag. TACK KD. ÄNTLIGEN KAN JAG
SOM STÄDERSKA/UNDERSKÖTERSKA VÄLJA MELLAN TRE OLIKA
ARBETSGIVARE SOM BETALAR MIG MINIMILÖN istället för en.
I'M SO GREATFUL I COULD DIE.
alltså. Man vet ju inte om man ska skrata eller gråta. Jag väljer
att skratta eftersom jag har ett stort hopp inombords om att
alliansen kommer att falla till hösten. Denna galenskap som
jag gärna kallar för både antifeminism och antihumanism,
kan inte få fortsätta. Att dessutom sverigedemokraterna
ligger och lurar i mossorna gör mig både mörkrädd och
illamående. Jag har även läst på deras hemsida, och sett
deras reklamfilm som fick mig vilja kräkas. Där vänds
helt plötsligt jämnställdheten till en annan fråga (och det
tydlig-görs tidigt att de inte tänker lyfta ett finger för att
få till någon inkvotering, utan hävdar att kvinnor och män
väljer olika jobb av naturen.) bla bla bla bla... zzzz.. Men
det mest intressanta är att deras enda punkter för att få
till en bättre jämnställdhet handlar om hur straffen för
kvinnofridskränkningar ska höjas, samt att det skattefinansierade
stödet till genuspedagogik ska avskaffas. HAH.

Visserligen vet väl de flesta psykiskt friska människor som kommit
längre i sin utbildning än sjuan i grundskolan, att sverigedemokraterna
är rätt så bakom flötet... Men att avskaffa tex. kurser i genuspedagogik??
Hur dumma i huvvet, hur ignoranta och enkelsinnade får man vara?
Jag skulle inte vilja att mina barn växte upp i ett sverige som
blundar (och kanske sjunger nationalsången) istället för att lära
små-flickorna att de har rätt att kräva lika höga löner som sina
jämlika pojk-kompisar.


För mig är det självklart att alla ska ha samma rättigheter och
möjligheter. Man ska inte kunna få högre lön i ett yrke för att
man har en snopp, precis som man inte ska kunna köpa sig
bättre sjukvård eller bättre utbildning för att man har en
större och fetare plånbok.
Tycker ni också det? Då gör ni som jag och ger fan i att
rösta blått. Rött, grönt, rosa, svart eller vad fan som helst,
men inte blått.



Efter att ha tittat in på regeringspartiernas hemsidor,
och läst på om både det ena och andra, håller jag faktiskt
med om slagorden här under..
De rosa, röda och gröna är de enda som enligt mig lever upp till
några krav på att få kalla sig för feministiska partier. De är helt
enkelt partier som överhuvudtaget har konkreta argument och
handfasta metoder, för att uppnå jämnställdhet i sverige.

förra inlägget vart så bittert att jag måste skriva
ett nytt om att jag faktiskt egentligen mår rätt bra,
och har haft roligare hemma i uppsala än vad jag
trodde jag skulle ha.

I tisdags var vi ute på nation och jag tyckte det var
jättekul att festa på uppsala-vis igen. De spelade bra
musik och vi dansade arslena av oss. Sen kom Greken
och Richard också dit och då blev det ännu roligare.
I onsdags kollade jag och greken på lite seinfeld. När
inte greken imiterade en ömsom gnäggande ömsom
galopperande häst.. etc för att irritera. Men det var nice.
Han har varit saknad, till och med hans störda sidor. Hah.
Sen lunchade jag hos min farmor och farfar, och sen
hängde jag hos Angelie hela eftermiddan.
På kvällen såg jag och Moa The Notebook och jag grät
ögonen ur mig, precis som förra gången jag såg den.
Herregud.

Igår hängde jag i Sthlm med Katerin som kom
till Sverige över dagen. Kvällen spenderades hos
Emelie. Vi käkade middag, drack vin och snackade
skit tills vi däckade. Idag har vi varit på stan i sthlm
och sen tog jag tåget hem till uppsala och fikade
med Ellen och Björn. I sthlm hittade jag äntligen
mig ett armbandsur! Det har jag letat efter hela
våren, nu äntligen slog jag till. Köpte även en
blå-vit-randig tjocktröja. Nice. När jag kom hem
provade jag min pappas nya el-piano. Det är hur
nice som helst. När jag skaffar egen lägenhet ska
jag införskaffa mig ett eget minsann.


Min häl är dessutom bättre, jag kan nästan gå normalt nu. Äntligen!
Kollade på ett löparset på stadium idag. Både löpartights och löp-
t-shirt för 399 altogether. Kanske slår till imorgon men har inte
bestämt mig än. Måste ju köpa fotbolls-skor, smalbensskydd och
fotbollsstrumpor när jag är tillbaka också.. SÅ PEPPAD på att börja
på fotbollen! Om bara min häl läker lite fort nu så jag kan sätta igång :D

På söndag morgon drar jag!!
Det var allt.

ring, ring, tystnaden är så total.



Det har gått fyra veckor och jag är trött på att vänta
på att en viss person ska höra av sig. Jag har den
senaste veckan försökt inse, och vänja mig vid tanken,
att det inte kommer att hända. Men naiv och dum som
jag är så tror en del av mig, innerst inne, att hon kommer
ringa ändå. Bästis. Att allt kommer bli som vanligt.

Jag vet inte. Jag längtar tillbaka till Dublin. Dublin är
spännande. Uppsala börjar lukta rutten fisk. Min pappa
äter krabba så det kan vara för att lukten sprider sig
från köket. Men ändå. Det värsta med Uppsala är inte
att allt är som det alltid har varit, att jag blir mitt gamla
tråkiga/ytliga/deprimerade/osäkra jag och att jag känner
ett tvång att sminka mig för att gå till ica en söndagkväll.
Utan det är att hon inte ringer. Inte ringer. Inte mailar.
Inte svarar på sms. Jag trodde inte att det skulle påverka
mig så mycket, men det gör det verkligen.

Ensam är stark. Största bullshiten jag hört i hela mitt liv.

with no vivid reason here to find
yet the thought of losing you's been hanging
round my mind


Idag är det fint väder och jag stannar inne och
lyssnar på pappas gamla LP-skivor. Han har nästan
hur många som helst. Det är mysigt. Earth, wind
and fire, Stevie Wonder, Simon & Garfunkel, Monica
Zetterlund, Gilbert O'Sullivan. You've gotta love it!

Resfebern inför att åka tillbaka till Dublin börjar infinna
sig och jag vill helst packa och dra på en gång. Uppsala
ger mig ångest. Och skuldkänslor, både för att människan
jag är här inte är lika fin som den jag är i Dublin, (den är
svenskt ytlig och elak på nåt sätt. Jag vill inte kännas vid
den personen men blir den automatiskt, motvilligt)
Och för att jag inte bor här. Detta ständiga "när flyttar du
hem då? flytta hem nu!" är svårt. Och förvirrande. Jag vet
inte säkert om det här är hem längre.
Jag ser det som att jag ska HEM till Dublin. Och funderar på om
det inte är dags för ett nytt "hem" när jag så småningom lämnar
Dublin för att återvända till Sverige.

Nu är det dags för fika med Ellen, sen ska jag förhoppningsvis
leka med Isabell och sen hälsa på den röda soffan på rackarberget
över natten. Imorgon blir det fika med Lena, sen med Malin och
till slut blir det utgång med Karin och Richard bland andra.
Blir nog kul det. Fan vad mycket det blir på sluttampen. Folk hit
och folk dit. Men man ska inte klaga, jag är glad att jag har några
fina vänner kvar iaf!

och jag blir aldrig din


När man flyttar ifrån sin hemstad och sin trygga punkt,
så är det efter ett tag rätt lätt att se vilka som är ens
äkta vänner. Det handlar inte om vilka som jämt och
ständigt hör av sig och säger att de saknar en, även om
det såklart är trevligt när det händer. Det handlar om vilka
som "finns kvar" när man kommer hem och hälsar på. Vilka
som vänskapen inte förändrats för och med, under tiden
jag varit borta. För mig är äkta vänskap inte att höras
varje dag, inte att ses eller att festa tillsammans varje
helg.
Det är någon att kunna förstå. Någon som förstår en.
Någon som, hur lång tid det än har gått sedan man
senast sågs, det är självklart och enkelt att umgås med.
Någon man trivs med. Någon som passar på att umgås
när man väl kan, istället för att bittert tänka att jag ju
snart åker igen.

De människor som jag finns kvar för, fastän jag,
i praktiken, är väldigt långt borta. Det är dem
jag kallar för vänner.

& Ja. För er som undrar. Det ÄR något som har hänt.
Det är någon jag räknar med som slutat räkna med
mig. Och det gör... faktiskt förbannat jävla ont att inse.


och sist men inte minst: eftersom jag lämnat kalendern
i dublin.. för att minnas själv:

imorgon på dan: fylla i timlistorna på jobbet, lämna in
skattepappret
eftermiddag: fika med ellen.
kväll: fika med mallan.
tisdag: hänga med diako?
kväll: utgång på snerikes
onsdag: hänga med angelie
torsdag: till sthlm för att möta upp katerin,
sen myskväll hos emelie.
fredag: isabell?/värmlands?/hänga hos greken?
lördag: hänga med mamma och pappa.

fick livet dubbel form
där kuttrar det en duva
där väser det en orm


Jag börjar först nu reflektera över att jag kommer
bo hos Siobhan och Barry när jag kommer tillbaka.
Hittills har jag fokuserat så på att jag inte kommer
bo med Malin och Gavin längre, att jag inte hunnit
med att tänka på hur det nya kommer att bli. Jag
tror mig vara någorlunda förberedd för den nya
utmaningen, att ta hand om treåriga Cian, men
egentligen har jag inte så stor aning om vad jag
ger mig in på, om jag ska vara ärlig. Det blir spännande!

Nu är det bara en vecka kvar och jag har nästan
lite resfeber. Jag har klippt av merparten av mitt
hår, det är nu superkort! Det ska bli kul att se Dereks
reaktion när han hämtar mig på flygplatsen. Och familjens
när jag anländer vid dörren :)

För övrigt har jag även drabbats av hälsporre, förmodligen
av för mkt promenerande på kullersten i Göteborg. Det gör
ont som fan och är anledningen till att jag sitter hemma denna
lördagskväll, istället för att göra som alla andra människor i
min ålder gör, partar... På måndag blir det ett besök hos
farbror doktorn. Ger han mig inget som hjälper vet jag inte
vad jag tar mig till. Såhär kan jag inte ha det. Alla som haft
hälsporre vet vad jag talar om, och för er som inte vet det
kan jag informera att det handlar om en smärta FROM HELL.
Det går inte att sätta någonslags belastning alls på hälen,
jag får ständigt gå på tå med ena foten :(

Imorgon ska jag och mina päron till Gustavsberg på
porslinsmuseum (eller nåt sånt). Blir nog kul!

göra och borde, och vill
men mitt i allt så ska man räcka till



Igår var jag tillbaka på min gamla avdelning, blev inringd
för att det var en som var sjuk. Jag blev glad, för jag känner
ju mina små tanter och såg fram emot att se dem. När jag
kom till avdelningen blev dock känslan en helt annan. Alltså,
det var ju kul att se dem, såklart, jag tycker om dem allihopa
så mycket. Men. Har man alzheimers sjukdom, eller någon
annan demenssjukdom, så blir man bra mycket sämre på
ett år. Det är nästan ett år sedan jag jobbade där senast.
Det var rent utsagt förskräckligt, att se alla förändringar
som skett i de boende. Min lilla favorit-tant satt och pratade
för sig själv och var rädd för allt och andra. Samma tant
som jag dansade vals med förra året. Hon blev jättearg när
jag försökte mata henne med en macka.



Idag jobbade jag igen, men på den nya avdelningen jag
jobbat på de senaste gångerna. Det är svårt, för de är
många fler, men enklare eftersom de flesta är så klara
i huvvet att de vet vilken hjälp de behöver och hur de
vill ha saker och ting, så det är bara att fråga och lyssna.

Sen cyklade jag hem och svettades halvt ihjäl. Snart
ska jag ner igen och hänga med Diako. Ska bli lovely.
Imorgon är det jobb igen och sen ska vi fira pappas
kommande födelsedag med släkten, blir också kul.

Nu måste jag sova lite. Det sliter att sitta på cykeln
halv sju om mornarna...

Mina drömmar är helt störda. I förrigår drömde jag
att farfar krockade med en hjort och inatt drömde
jag att jag hade cancer och berättade det för mina
föräldrar i ett mail som de läste medans jag satt
brevid. Jag blev sjukare och sjukare, doktorn räknade
mina dagar och jag vaknade med världens dödsångest.
Fyfan.

Saker är helt ur balans här.
En fika med Ellen kommer göra gott.

Töntigt men sant så längtar jag faktiskt
efter att sätta mig på CYKELN igen. Den
har varit så saknad så det är helt galet.

I was like Mariella
She's got some lipstick that can
glue her lips togetha


Jag har jobbat fyra dagar och sen varit på
URF med grabbarna. Det var välbehövligt att
hänga med männen ett tag. Att vara ensam
tjej är det bästa jag vet ibland. Speciellt med
bröderna och viktor. Även om det åskade som
fan och ösregnade var det en riktigt bra kväll.
Nästa dag kom mina föräldrar hem och sedan
dess har tiden bara flugit. Idag var vi i hargshamn,
öregrund och östhammar på dagsutflykt. Köpte ett
jättefint edblad-armband och fick en jättefin STOR
sjal av mamma och pappa som tack för att jag
varit kattvakt. ÄNTLIGEN en stor sjal. SOM jag
letat efter en enorm sjal. Nu har jag den äntligen!
Dessutom köpte vi garn, mamma ska sticka en
marin-inspirerad rund-halsduk åt mig :)

Folk börjar komma tillbaka nu! Emelie är tillbaka
och ringer snart. Ikväll kommer Malin hit och
imorgon ska jag långfika med Ellen. På torsdag
ska jag hänga med Moa. På fredag med Diako,
på lördag firar vi pappa och på söndag kommer
en viss mr hem från ett land far, far away, KUL!

Jag är lite mer peppad på allt nu. Det blir väl som vanligt,
att jag just börjar gilla läget när det är dags att dra igen.
Mer än en av fyra veckor har redan gått. Skypade med
Derek igår och konstaterade att tiden bara flyger. (Jag
tror fan jag börjar bli gammal.)

den tiger som skäms
jag vet hur det känns
när allvaret har blivit ett skämt
när tystnaden skräms
vad är det som hänt?


En plötslig melankoli har intagit min kropp. Jag
känner verken glädje eller ledsamhet över att
vara tillbaka. Det känns inte riktigt som att vara
hemma på riktigt. Visst, huset är detsamma, jobbet
är det jag hade förut. Men mamma och pappa är
på semester. Greken är i grekland, Emelie, Karin
och Anna och tågluffar, Sofie och Linda i Tylösand,
Ellen på charter, Malin i hälsingland.. De enda jag
har hängt med hittills är Angelie och Isabell. Och
isabell drar snart igen, till oslo. Jajja. Moa är iaf
hemma och imorgon ska jag på URF med Viktor
med flera. Hoppas bröderna ska med. Inte mina
alltså, utan Tolentinobröderna såklart. De är liksom
omdöpta till bröderna, kort och gott. Alla vet.


Solen skiner och kommer göra det hela dagen.
DÄR är något man aldrig skulle kunna säga i Dublin.
Så jag ska ut och njuta, sola för första gången i år!
Det ni! Hahahah. Eller jag solade i Maj, när det var fint
i Dublin, men den brännan packade ihop och sa tack och
adjö för längesen.

För övrigt lever jag på allt jag saknat i Dublin.
Bregott, skogaholmslimpa, gräddfil, alla pålägg som
kan hittas i huset. Enliters förpackningar lättsockrad
hallonyoghurt. Lycka. Svensk mjölk. Hur kan den smaka
så annorlunda? För det gör den verkligen.

Nåväl. Om nån vill hänga har jag inte sådär överdrivet
mkt jobb nästa vecka, så hör av er isåfall. Annars funderar
jag på en sväng till finland, alternativt en långsväng till
sthlms skärgård. Kanske finns det något värdshus som
har en säng till övers. Jag vill bara.. jag vet inte. vara
i fred men tillsammans med andra människor, om ni
förstår vad jag menar. Jag vill vara ifred men inte vara
ensam.

Och Malin har fött sin lilla bäbis!! När jag satt på flyget från dublin
och skulle stänga av mobilen såg jag gavs namn på displayen
och i det närmaste skriker ut: -DID SHE HAVE THE BABY!?
-YES SHE DID!! a little girl. Amelie.
åhh. Sån lycka. Och så lite synd att jag åkte samma dag som
den föddes. Nu måste jag vänta i evigheter tills jag får se den..
Men iaf. fint. glatt. lyckligt. Äntligen har den de väntat på så
länge anlänt. Jag undrar hur Alexander axlar rollen som storebror.
Storebror, 1,5år gammal. När jag landar har väl saker och ting
lugnat ner sig lite antar jag.

Sol. Bikini. Glass i trädgården. Hejdåååå.