kickilina

En så här händelserik och tankspridd höst jag har nog aldrig haft i
hela mitt liv. Det började med att jag klurade sönder hjärnan med
tankarna på om jag skulle stanna i dublin eller inte till hösten, trots
att det betydde värdfamiljs-byte. Det fortsatte med hundratals tankar,
förvirrade sådana, om nya värdfamiljen och deras beteenden och
normer som var SÅ långt ifrån mina lagom-svenska-jämställdhets-normer
som jag vuxit upp med och försöker anamma i allt jag gör. Iom regler
som jag hade (inga kompisar på rummet, inte sova över hos nån på
vardagar etc) tillkom förvirrade tankar på om jag borde åka hem. Kanske
söka hjälp eftersom jag mått så dåligt hela hösten av olika anledningar.
Kanske skulle allt bli bättre om jag bara skaffade mig ett riktigt jobb och ett
eget boende, i dublin. Kanske skulle jag ångra mig om jag flyttade hem
till sverige och kanske skulle jag ångra mig om jag stannade i dublin
till hela våren. SÅ mycket tankar. Sen kom derek och vårt "förhållande"
som egentligen inte räknas men det gav ännu mer tankar och erfarenheter,
alla skillnader blev hundra gånger tydligare och gick mig på nerverna,
speciellt hans okapabilitet (säger man så?) att ens förstå att det är något
fel på irlands jämnställdhetspolitik och samhällsnormer. Hur kvinnan
åter och åter förblir den som är kuvad. ("Det finns ju många av mina
kompisars familjer där mamman får ta del av sin lön också, alla har
det inte som vi att pappan bestämmer över pengarna för att han tjänar
mest" OH THANK GOD. NÅN ENSTAKA KVINNA KAN FÅ BESTÄMMA ÖVER
SINA EGNA PENGAR...) Och så var det val och alla besvikna tankar för
att moderaterna och deras hungriga vargapack får fortsätta styra sverige
höll min hjärna i järngrepp i flera veckor. Med min fina sofie blev det
mycket diskussion och tankeventilering. Skönt. Sen blev min farmor
dålig och jag funderade på om jag skulle stressa till sverige två veckor
innan jag skulle flytta hem, eller om jag skulle hoppas på att hon fortfarande
levde när jag kom hit. Jag åkte direkt men missade mitt flyg pga fel buss
osv men fick en ny flygbiljett av min kära far som visste hur viktigt det var
för mig. Var hemma i sverige några dagar och sen åkte jag tillbaka för
att spendera de sista två sorgliga veckor i dublin. De veckorna var fulla
av förvirring. En del av mig ville verkligen verkligen inte åka därifrån
och en del av mig tyckte att det skulle bli skönt att komma hem och
få bli omhändertagen av mamma och pappa ett tag. Här hemma har
förvirringen blivit ännu större. Farmor dog och jag kom in på sjuksköterske-
programmet. Och mitt hjärta längtar till dublin. Atmosfären, människorna,
alla platser. Pubarna, gatorna, bussarna, luasen.. Tänk att en känsla av
HEMMA kan infinna sig redan efter ett halvår (för det gjorde det verkligen)
och att åka hem efter ett drygt år där borta kändes tungt. Det känns
fortfarande tungt, att vara här och jag vet inte om jag är på rätt plats.
I dublin behövde man inte passa in, för alla passade in. Det fanns plats
för alla. Jag upplever det inte alls lika starkt här. Svenskar har inte alls
samma humanistiska livssyn och som svensk tar man inte hand om
varandra utanför vänkretsen. Man bryr sig inte om främlingar och
om man skulle hjälpa någon man inte känner så bemöts man ofta
av misstänksamhet. Vad vill du få ut av mig? Ska du sno min plånbok
nu? You know it. Kort och gott, förvirringen fortsätter och jag har lämnat
en bit av mitt hjärta i europas vänligaste huvudstad (som aftonbladet
väljer att kalla dublin).




River Liffey + Half penney bridge i Dublin.


En stark längtan har gripit tag i mig, under hela hösten.
Dels har jag längtat efter att plugga, efter att mata min hjärna med
information och kunskap. Jag har ju jobbat i nästan två år nu, trots
de små distanskurserna jag har tagit i (i demensvård och finska)
förblir min hjärna hungrig. Jag läser ju flera tidningar varje dag och
försöker hålla mig uppdaterad, men det är inte samma sak. Det är
inte kunskap att bevara i hjärnan för livet.

Och dels efter att engagera mig. Jag ville verkligen vara i sverige och
valarbeta, men då var jag ju där borta. Det var jobbigt faktiskt, att
bara kunna "se på" sverige och valutvecklingen... Jag inbillar mig
att både jag och (min bundsförvant ;)) sofie hade kunnat göra mkt
nytta, istället för att sitta i dublin och ta hand om skrikiga ungar. 
 
Nu är jag tillbaka och allt det här ska bli verklighet. Plugget har jag
kommit in på och kommer förmodligen behöva plugga tills jag
spricker, för att få in nånting iaf såhär i början. Läshuvvet har
ramlat av och jag vet att det kommer ta lång tid att fatta någonting
av någonting. Och engageras det ska det göra så fort jag kommit
in i plugget och inte längre behöver ägna 12h om dygnet på att
plugga. Då blir det utrikespolitiska föreningen och F!. Spännande!
Jag är peppad. Hoppas bara jag slutar längta till Dublin snart, för
det håller på att äta upp mig inombords.