kickilina

Många gånger under sin uppväxt inbillar man sig att man
är vuxen. När jag var 15 och hade min första pojkvän och
smakade min första öl, då trodde jag att jag var vuxen.
När jag började gymnasiet och måste ta ansvar själv för om 
jag gick till skolan eller inte, och fick röka hur mkt som helst
på rasterna utan att någon ringer hem till mamma och pappa.
Man smet på finlandsfärjan och fick köpa vad som helst för att
ingen hade koll.
När man till slut fyller 18 och kan göra vad som helst utan att päronen
ska blanda sig i. Då är man ju ÖVERTYGAD om att man är VUXEN.
För man är myndig. Sen tar man studenten, och då är man vuxen
igen. När jag flyttade hemifrån, då kändes det slutgiltigt. VUXEN. 
Skaffade Ica-kort, betalade hyran och ingen höll koll på vad jag gjorde
och när. Helt klart var jag vuxen. 
 
Men tänk vad mycket man utvecklas hela tiden då. Jag tror inte
man är "vuxen" på riktigt, även om man har åldern inne osv,
förens man.. Slutat vara så lättpåverkad. Jag märker hela tiden
hur jag ändras. Det var verkligen inte "it" när jag flyttade hemifrån
och skaffade ica-kort. Sedan dess har jag mognat något helt sjukt, ju. 
 
Jag tror det var Natalie jag pratade med om att det ibland känns som att
alla man möter är sandpapper, och själv är man som en bit trä. Och alla
som man möter slipar på en liksom, en del inte mkt alls men en del människor
och relationer kan ju nästan ändra hur mycket som helst i hur man ser livet
och hur man känner att man är och vill vara.
Jag vet inte om man någonsin slutar ta avtryck av andra människor, och jag
antar att det inte är det som är målet heller, men någon gång i 30års-åldern,
har jag hört att folk börjar känna att "nu är jag snart färdig, som människa" 
Och det är väl därför man ofta väntar med att gifta sig osv tills man är i
den åldern, då har man tillräckligt med kött på benen för att veta vad exakt
det är man vill ha, och hur man vill vara själv och förhoppningsvis har man
kommit en bit på att vara den man vill vara också. 
(Sen tror jag helt klart att det finns människor som aldrig växer upp, som 
fortsätter vara nånslags barnrumpor som bråkar över skitgrejer och aldrig 
inser att det som är viktigt är inte märkeskläder utan vad som finns innanför, 
och inuti vad som finns innanför.)
 
Som vanligt skriver jag bara på. Men det är skönt att göra det. Det är
skönt att min blogg får handla om lite viktigare saker än vad jag gjort
och när. 
 
Något som formats, i mig under det senaste året och lite till, det är
en känsla av oberoende. Den känslan ger mig ett hopp om att även
jag håller på att bli vuxen på riktigt. Jag har inte varit tillsammans med
någon efter Tim och vi gjorde ju slut i maj förra året, så det är över
ett och ett halvt år sen. Sedan dess har min syn på livet förändrats
rätt mycket, speciellt min syn på relationer och förhållanden. Jag har
på ett helt annat sätt än förut utvecklat en sorts inneboende trygghet,
som gör att "det räcker med mig". Jag behöver inte ha någon att prata
med i duschen och jag behöver inte ha någon att skriva godnatt till
varje dag. För mig är det stort. För mig är det stort att säga nejtack
jag sover hellre hemma inatt, ensam. Det är lite som en vinst på lotto, 
för en som förut varit så rädd för att vara ensam och umgås med bara
mig själv.
 
 
Mitt år i dublin är nog det som har format mig mer än något annat i
mitt liv so far. Jag är superpeppad på att engagera mig, funderar på
både F! och tjejjouren. Och kanske vänsterpartiet, eventuellt. Även
om jag kommit ifrån behovet av att umgås med människor som är 
likadana som jag själv, iom alla möjliga olika sorters kompsiar
jag har i dublin, så har jag ett nyfött behov av att engagera mig.
Att engagera mig och vara påläst. Kunna käfta emot och veta vad
jag snackar om. Komma med bevis och fakta och vara uppskattad
inom en organisation där andra brinner för samma saker som jag.
Jag är helt klart peppad. (Ooom jag inte ska flytta tillbaka till dublin
efter jul vilket fortfarande är lite oklart, isåfall får behovet för att
engagera mig tyglas ett litet halvår till..)
 

Om en vecka kommer derek och jag skrev ett långt mail med vad
han har att förvänta sig. Han har ju aldrig varit i norden. Jag skulle
nog säga att de nordiska länderna, och irland, är som... två olika
världar. Män på irland är så rädda för att vara gay. Jag är övertygad
om att derek kommer tycka att de flesta av mina manliga kompisar
(no offense, jag älskar er och jag älskar att ni inte tycker att det bara
är tjejer som ska bry sig om hur man ser ut!) är eller beter sig som
om de vore, gay. Jag har aldrig upplevt en större machokultur än
den irländska. "No, no picnic, it'll seem like I'm gay" sa Ken en gång
när jag föreslog att vi skulle dra till parken och ha picnic. (MED FOTBOLL)
De flesta män använder ingen deo och tajta jeans på killar i dublin är lika
utdött som de slappa utsvängda jeansen är i sverige. Jag skulle faktiskt 
kunna skriva i all evighet. Nåväl. Jag skrev väl något om killar som äger 
ögonfransböjare i smyg och ordet lagom osv. Jag tror inte det går att 
förbereda honom tillräckligt hur jag än försöker, he's in for a chock. 
 
Det var allt för idag. 
 
 
och här är bilden från igår, hittade kamerasladden imorse!