kickilina

escape escape
control alt delete 
 
 
Solen skiner och snön smälter. Och som vanligt blandas
min euforiska vårlycka med en konstig melankoli. Jag blir
alltid lite nere på våren, vet inte varför. Egentligen borde
man ju bli skitglad. Och jag är ju det, jag älskar ju våren,
men det är som att luften går ur. När mörkret och kylan
äntligen ger med sig känns det som att man har väntat
så länge att det nästan inte spelar någon roll om det kommer
en vår eller inte. Jag tycker mig minnas att jag har läst
någonstans att lätta vårdepressioner är ännu vanligare än
höstdepressioner. 
 
Egentligen har jag ingenting att skriva. Förutom att jag blev
lite trött när jag kom hem skitpeppad på att jogga, för att
inse att mina joggingskor och min joggingjacka är kvar hos
päronen. Jävla oflyt. Imorgon åker Emelie, Anna, Karin och
Helena till Dublin och jag är här. ÅH. VARFÖR är jag här?
Det känns som att svaret borde vara självklart, men det känns
ganska diffust ibland faktiskt. Hur vet man att man inte slösar sitt
liv på att vara på fel plats? Jag pluggar för min framtid, såklart,
men tänk om jag dör om två år? Då har jag pluggat i onödan,
och slösat två år på att vara här när jag lika gärna kunde vara
nån annanstans.
Nä. Så ska jag inte tänka. Jag måste rycka upp mig nu. 
Det blir bra det här. Såklart. Jag kämpar för att göra gott, 
jag ska göra så jävla mycket gott när jag är klar sjuksköterska 
att de aldrig ska ha sett på maken. Då jävlar. Först gäller det 
bara att kämpa mig igenom utbildningen som jag lovat mig själv 
att fullfölja. FOKUSERA.