kickilina

Ibland tvekar jag något fruktansvärt och förstår inte alls vad jag gör här.
Till exempel när jag ska lära in muskler och ben på latin och egentligen
mest av allt bara velat sitta i någon mysig park och sett på när alexander
försöker sig på att spela fotboll sådär glad att han bara bubblar över av
skratt. Och till exempel när mitt rum är kallt på morgonen och jag måste till
skolan fast för bara några månader sen vaknade jag varje morgon till att
en storbäbis blev levererad till mig för omhändertagande. Att vara så
påtagligt behövd, att få följa en människa på alla de sätt som jag följt
alexander, det går inte ens att beskriva i ord hur mycket det är värt. Det
går faktiskt inte att sätta ord på hur mycket jag tycker om det där lilla
monstret som är flera flera länder bort.
Ibland förstår jag verkligen inte vad jag gör här.