Och kärlek är stormens resa
Lisa Nilsson – I Hörnet Av Hjärtat
Tenta imorgon. Det praktiska provet gick bra. Jobbade igår.
Det gick bra trots att dagen följdes av en hemsk ångest-dip
som, bland annat, berodde på sorgen i att se dementa människor
bli sämre. Det är fruktansvärt, hjärteskärande faktiskt. Och kvinnan
som inspirerat mig att fortsätta jobba med människor, har blivit så
dålig att det gör ont i hjärtat. Jag lever på minnet av att jag fått träffa
den människa som finns däri, när hon hade ett "bright moment" för..
snart två år sen. Herregud vad tiden går fort.
Alzheimers och andra demenssjukdomar skrämmer och fascinerar mig
på samma gång. Att kunna leva i nuet sådär, att hjälpa människor här
och nu, att ha det lite lite bättre i sitt NU, där varken framåt-tänk
eller någon särskilt närvarande nostalgi eller hjärtesorg finns att dela.
Det är något alldeles särskilt. Lite som att ta hand om barn. Här och nu.
Tänk att nån man tar hand om kan ge en så mycket tillbaka på nåt sätt.
Den här veckan präglas av en, gång på gång bekräftad, känsla av
oförmåga att påverka situationen. Jag hatar den känslan. Jag hatar
att inte bestämma men vet att jag måste lära mig det. Såhär vid
23års ålder är det kanske dags att inse att jag inte alltid kan få
det jag vill ha. (Jag undrar ibland hur bortskämd jag varit hela min
uppväxt egentligen? Jävla envisa unge.) Och så ångest. Över en dum
grej jag har gjort utan att ens inse det själv förens jag sett konsekvensen
av det. Som sagt, jävla impulsivitet. Känslostyrning. Den förstör mitt liv,
lite smått.
Men man ska inte klaga. Man ska ta tag i skiten och förändra, förbättra.
Göra det bästa av situationen och göra det man kan. Man kan faktiskt
inte göra bättre än sitt bästa och jag måste sluta bli besviken på mig
själv när saker inte går min väg.
Idag har jag suttit på tre olika fik, i sammanlagt 10 timmar. Träsmak
i rumpan. De första två timmarna ensam, sen med Erik i typ tre och
sen med Ebba och Anton de resterande timmarna. Och angelie som
kom förbi en liten stund. Jag gillar att folk är pepp på min fest i helgen,
jag älskar att ha fest och det var längesen jag hade det. Det blir nog
bra, om det här trycket över mitt bröst lättat tills dess. Annars blir det
ingen fest. Vi får se.
Tenta imorgon. Det praktiska provet gick bra. Jobbade igår.
Det gick bra trots att dagen följdes av en hemsk ångest-dip
som, bland annat, berodde på sorgen i att se dementa människor
bli sämre. Det är fruktansvärt, hjärteskärande faktiskt. Och kvinnan
som inspirerat mig att fortsätta jobba med människor, har blivit så
dålig att det gör ont i hjärtat. Jag lever på minnet av att jag fått träffa
den människa som finns däri, när hon hade ett "bright moment" för..
snart två år sen. Herregud vad tiden går fort.
Alzheimers och andra demenssjukdomar skrämmer och fascinerar mig
på samma gång. Att kunna leva i nuet sådär, att hjälpa människor här
och nu, att ha det lite lite bättre i sitt NU, där varken framåt-tänk
eller någon särskilt närvarande nostalgi eller hjärtesorg finns att dela.
Det är något alldeles särskilt. Lite som att ta hand om barn. Här och nu.
Tänk att nån man tar hand om kan ge en så mycket tillbaka på nåt sätt.
Den här veckan präglas av en, gång på gång bekräftad, känsla av
oförmåga att påverka situationen. Jag hatar den känslan. Jag hatar
att inte bestämma men vet att jag måste lära mig det. Såhär vid
23års ålder är det kanske dags att inse att jag inte alltid kan få
det jag vill ha. (Jag undrar ibland hur bortskämd jag varit hela min
uppväxt egentligen? Jävla envisa unge.) Och så ångest. Över en dum
grej jag har gjort utan att ens inse det själv förens jag sett konsekvensen
av det. Som sagt, jävla impulsivitet. Känslostyrning. Den förstör mitt liv,
lite smått.
Men man ska inte klaga. Man ska ta tag i skiten och förändra, förbättra.
Göra det bästa av situationen och göra det man kan. Man kan faktiskt
inte göra bättre än sitt bästa och jag måste sluta bli besviken på mig
själv när saker inte går min väg.
Idag har jag suttit på tre olika fik, i sammanlagt 10 timmar. Träsmak
i rumpan. De första två timmarna ensam, sen med Erik i typ tre och
sen med Ebba och Anton de resterande timmarna. Och angelie som
kom förbi en liten stund. Jag gillar att folk är pepp på min fest i helgen,
jag älskar att ha fest och det var längesen jag hade det. Det blir nog
bra, om det här trycket över mitt bröst lättat tills dess. Annars blir det
ingen fest. Vi får se.
Kommentarer
Trackback
