kickilina

I'm just not the same
as I was a year ago and each minute since then 
 
 
När Anna frågade vilken dag det är jag åker nu igen och sa
"ååååh vad härligt med Dublin" blev jag alldeles varm inombords.
För det ÄR härligt. Det är alldeles fantastiskt underbart faktiskt.
Jag är lite nervös och pirrig på samma gång. Och helt övertygad
om att jag kommer gråta på flyget hem till Sverige igen. Det går
inte att beskriva känslan för dem som inte har varit där, Dublin är
den mest godhjärtade storstaden i världen tror jag. När man lämnar
den hugger det till i hjärtat, för ingen annanstans är man samtidigt så
fri och omhändertagen av fullständiga främlingar. Man har som ett
kollektivt ansvar för varandra som människor, om någon behöver
hjälp ger man den med ett leende på läpparna, inte med den här
svenska "fyfanvadjobbigtattnånfrågaromvägenochattjagmåstesvara-
förattvaratrevlig,menNÄRfårjaggåhärifrånochhem??-attityden..
Som sagt. Det är något unikt. Jag önskar att ni får uppleva det,
var och en av er :) Och jag är SUPERGLAD att jag får uppleva
det nu till helgen, jag är lyckligt lottad som lyckas ta mig iväg ett
tag, även om jag måste plugga på flyget och förmodligen en eller två
av dagarna där också, men det är SÅ mycket bättre än att vara hemma
ändå :) 
 
Nu ska jag sova. Men ni ska få se ett brev som jag hittade när jag packade 
upp det som var kvar i mina flyttlådor idag. Brevet är från kanske.. 97 eller 98.. 
Hade varit på läger och skaffat en ny kompis. Några dagar senare fick jag 
detta brev: