kickilina

ring, ring, tystnaden är så total.



Det har gått fyra veckor och jag är trött på att vänta
på att en viss person ska höra av sig. Jag har den
senaste veckan försökt inse, och vänja mig vid tanken,
att det inte kommer att hända. Men naiv och dum som
jag är så tror en del av mig, innerst inne, att hon kommer
ringa ändå. Bästis. Att allt kommer bli som vanligt.

Jag vet inte. Jag längtar tillbaka till Dublin. Dublin är
spännande. Uppsala börjar lukta rutten fisk. Min pappa
äter krabba så det kan vara för att lukten sprider sig
från köket. Men ändå. Det värsta med Uppsala är inte
att allt är som det alltid har varit, att jag blir mitt gamla
tråkiga/ytliga/deprimerade/osäkra jag och att jag känner
ett tvång att sminka mig för att gå till ica en söndagkväll.
Utan det är att hon inte ringer. Inte ringer. Inte mailar.
Inte svarar på sms. Jag trodde inte att det skulle påverka
mig så mycket, men det gör det verkligen.

Ensam är stark. Största bullshiten jag hört i hela mitt liv.