kickilina

göra och borde, och vill
men mitt i allt så ska man räcka till



Igår var jag tillbaka på min gamla avdelning, blev inringd
för att det var en som var sjuk. Jag blev glad, för jag känner
ju mina små tanter och såg fram emot att se dem. När jag
kom till avdelningen blev dock känslan en helt annan. Alltså,
det var ju kul att se dem, såklart, jag tycker om dem allihopa
så mycket. Men. Har man alzheimers sjukdom, eller någon
annan demenssjukdom, så blir man bra mycket sämre på
ett år. Det är nästan ett år sedan jag jobbade där senast.
Det var rent utsagt förskräckligt, att se alla förändringar
som skett i de boende. Min lilla favorit-tant satt och pratade
för sig själv och var rädd för allt och andra. Samma tant
som jag dansade vals med förra året. Hon blev jättearg när
jag försökte mata henne med en macka.



Idag jobbade jag igen, men på den nya avdelningen jag
jobbat på de senaste gångerna. Det är svårt, för de är
många fler, men enklare eftersom de flesta är så klara
i huvvet att de vet vilken hjälp de behöver och hur de
vill ha saker och ting, så det är bara att fråga och lyssna.

Sen cyklade jag hem och svettades halvt ihjäl. Snart
ska jag ner igen och hänga med Diako. Ska bli lovely.
Imorgon är det jobb igen och sen ska vi fira pappas
kommande födelsedag med släkten, blir också kul.

Nu måste jag sova lite. Det sliter att sitta på cykeln
halv sju om mornarna...