kickilina

och jag blir aldrig din


När man flyttar ifrån sin hemstad och sin trygga punkt,
så är det efter ett tag rätt lätt att se vilka som är ens
äkta vänner. Det handlar inte om vilka som jämt och
ständigt hör av sig och säger att de saknar en, även om
det såklart är trevligt när det händer. Det handlar om vilka
som "finns kvar" när man kommer hem och hälsar på. Vilka
som vänskapen inte förändrats för och med, under tiden
jag varit borta. För mig är äkta vänskap inte att höras
varje dag, inte att ses eller att festa tillsammans varje
helg.
Det är någon att kunna förstå. Någon som förstår en.
Någon som, hur lång tid det än har gått sedan man
senast sågs, det är självklart och enkelt att umgås med.
Någon man trivs med. Någon som passar på att umgås
när man väl kan, istället för att bittert tänka att jag ju
snart åker igen.

De människor som jag finns kvar för, fastän jag,
i praktiken, är väldigt långt borta. Det är dem
jag kallar för vänner.

& Ja. För er som undrar. Det ÄR något som har hänt.
Det är någon jag räknar med som slutat räkna med
mig. Och det gör... faktiskt förbannat jävla ont att inse.


och sist men inte minst: eftersom jag lämnat kalendern
i dublin.. för att minnas själv:

imorgon på dan: fylla i timlistorna på jobbet, lämna in
skattepappret
eftermiddag: fika med ellen.
kväll: fika med mallan.
tisdag: hänga med diako?
kväll: utgång på snerikes
onsdag: hänga med angelie
torsdag: till sthlm för att möta upp katerin,
sen myskväll hos emelie.
fredag: isabell?/värmlands?/hänga hos greken?
lördag: hänga med mamma och pappa.