kickilina

Ja. Jag är hemma igen. Och ja, jag är bitter över det. Big surprise.
Och så är jag sjuk. Riktigt jävla sjuk. Så jag får klaga och om någon
inte tycker om när jag klagar så kan ni sluta läsa nu. 
 
Det är skönt och förjävligt på samma gång att vara tillbaka. Skönt
för att min familj tar fin hand om mig och för att det inte är uteliggare
överallt man går. Förjävligt för att det är EXAKT så som jag lämnade
det för ett år sen. Nej. Det är fel. Vänner som har varit vänner är inte
längre vänner, och nya människor som jag älskar och bryr mig om är
kvar i Dublin, och hela känslan är jävligt förvirrad. Jag vet att jag "bara"
har varit borta ett år och att jag trots allt bott i Uppsala i över 20år.
Men. Det känns som att vissa vänner jag träffat borta i Dublin betyder
mer för mig än vissa "vänner" här. Jag blir jätteglad när folk ringer
(även om jag hittills inte orkat svara en enda gång pga halsontet)
och smsar och mailar "välkommen tillbaka" och sådär. Det ska
ni veta. Jag ringer upp så fort jag är frisk och orkar igen, jag lovar.
 
Men jag blir ledsen när folk inte gör det, och när saker och ting
ska bli samma gamla "ta-varandra-för-givet"-relation som man
haft innan, när man varit hur bra vänner som helst. För jag HAR
varit borta ett år. Och jag tar ingen här för givet längre.
Jag vet att man måste hålla kontakten om det ska finnas något
att återuppta, man kan inte ses en gång om året och vara lika
bra vänner som man varit förut. Självklart talar jag om en specifik 
vän och självklart vet alla vem jag menar. Och självklart borde 
jag inte längre bry mig. Utan fokusera på dem som har vett att 
vara rädda om mig, att tycka om mig och att ringa även om 
jag inte svarar. 

 
Jag är bitter och trött och sjuk och ja, allt annat jobbigt man kan 
vara också tror jag. Men det är min blogg så jag får klaga hur 
jävla mycket som helst. Och det tänker jag fan. Inspirerad av
"getting rid of matthew (en av de bästa böckerna ever!) tänker
jag nu skriva en lista.

Saker som irriterat mig den här veckan:

1. polare som "längtar jättemycket" tills man kommer hem och sen
inte hör av sig för fem öre när man väl är hemma, utan tar för givet
att vi ses sen, nån gång.

2. kompisar som man inser att man bara haft för att festa med, men 
när man inte känner för att festa är det nästansom att man inte kan
vara kompisar längre, för att det enda gemensamma man hade var
att förfesta och festa tillsammans och det enda de vill veta är när
man ska ut igen så de får träffa "fulla kicki". typ. Tydligen duger inte jag
som jag bara.

3. killar som stöter på en fastän de uppenbart är gay och måste inse
det själva. nu.

4. att det är svinkallt utomhus och asvarmt inomhus.

5. Att det är så jävla dyrt på ica att jag fick betala nästan hundra spänn
för två påsar snacks och en deo.

6. folk som ska avsluta varje mail med "remember girls, it's a beautiful 
world we're living in!!" o dylikt. 

6. tyra banks show, där hon försöker framstå som nåt geni, only through
stating the obvious. (kom inte på det svenska uttrycket för det)

7. Att jag har glömt vissa svenska uttryck och automatiskt jämt säger 
sorry istället för ursäkta. 

8. att jag är sjuk. 

9. Att det enda vettiga jag gjort den här veckan är att kolla/lyssna 
på feministisk propaganda och läst debattsidor om politik som gör mig bitter över
hur världen ser ut och hur inkapabel jag är att själv göra
någon skillnad på sveriges könsmaktstruktur och andra
problem som folk(i synnerhet män) inte inser finns.

10. Hur bitter och deppig jag blir av mörkret. Detta ständiga mörker.
Varför valde jag att komma hem till sverige just nu?? Who knows.
Jag hade säkert en bra anledning. 

 (11. att jag skrev två nummer 6 men är för lat för att ändra)