kickilina

Att komma hem till sverige efter ett år utomlands kan liknas vid att...
Stoppa huvudet fullt av bomull. Jag förstår att jag är här och jag vet
att jag bor här nu men. Allt är så overkligt liksom. Att det här skulle
vara mitt liv? Nä. Det måste vara någon som skojar med mig. Beter
sig folk verkligen såhär där jag bor? Någon trampade mig på tårna på
ikea utan att ens vända sig om. På julkonserten jag var satt alla stela
som pinnar. Rädda för att vicka på huvudet i takt för sånt är ju pinsamt
i det här landet. Det kommer ta tid att vänja sig tillbaka till allt. Definitivt. 
 
Derek ska komma och hälsa på mig och det ska bli kul. Nej vi ska verkligen
inte bli tillsammans igen och ja han kanske är kär i mig men nej jag är inte
kär i honom och det vet han och han kommer bara över för att han vill se
allt jag tjatat om det senaste halvåret. Men det ska bli kul att få visa mitt land
och det ska bli kul att hänga intensivt med någon. Alla här är ju så upptagna.
Alla verkar plugga som idioter och ska man träffa någon måste det bestämmas
flera dagar i förväg. Jag saknar mina au pair kompisar vars liv var likna obundna
och spontana som mitt. Snart är jag väl en sån upptagen tjej igen, vilket jag 
nästan ser fram emot faktiskt. Det är ensamt att vara den enda som inte har 
tusen saker på gång hela tiden. Det är ensamt att vara den som är efter i allt 
skvaller och precis som jag inte orkar förklara allt som hänt mig det senaste 
året, så är det klart att ingen orkar förklara allt för mig som har hänt här liksom. 
Nu vill jag bara att dagarna ska gå fort. Att jag ska bli frisk helt och att jag ska 
hitta ett par bra skidor på blocket så man kan få lite fart på fläsket, att sitta
hemma i soffan såhär, det går ju inte för sig.
 
Sverige är vintrigt, glittrigt och underbart och jag måste köpa nya skor för
det funkar inte att halka runt på kilklackar i x antal minusgrader. Folk är fina
och tillfixade och sminkade överallt. Till och med på ica. Jag har inte sett en
enda track suit sen jag kom hem. Det känns... som sagt. overkligt. Som att
någon stoppat mitt huvud fullt med bomull, som att jag går runt i en feberdröm
även idag när jag inte ens har feber. Det känns overkligt att vara tillbaka.
Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt overkligt. Bedövande. Utmattande.
Det känns ibland som att jag när som helst ska falla ihop av alla intryck,
allt som kommer ikapp en. Allt är så annorlunda.
Inte hade jag nånsin trott att ett år på irland skulle påverka mig så mycket.