kickilina

Diesel, Mercedes, green, two doors 
I barely know who you are 
 

Jag onskar att jag skrev har oftare. Fast sa ar det sa for tillfallet att
jag inte har sa mkt att skriva om, for allt ar sa ovisst. Jag far besok
pa mandag i en vecka och sen flyger jag hem till sverige den 22a
november. Pa obestamd tid. Jag har sokt plugg till varen men ar osaker
pa om jag ska borja efter jul eller inte, jag har namligen en tillbaka-biljett
hit och har tankt att soka jobb har. Tre kompisar har borjar ju ocksa jobba
snart, eller soker iaf for fullt, sa det vore ju inte helt fel att soka och bo
nanstans har i dublin, med en RIKTIG lon och inte bara fickpengar som
hittills.. Det finns sa mycket kvar att upptacka och uppleva, jag kanner
mig inte klar har, trots att jag trodde jag skulle det nu.

Det gar inte att beskriva kanslan och stamningen har i dublin, den maste
upplevas. Nar jag landade nu senast var jag sa lycklig att jag nastan
grat, jag skamtar inte! Det har ar mitt hem just nu, och tanken att
behova spendera hela december plus lite till, i Sverige och Uppsala
stressar mig.. Jag vill helst hitta ett jobb har sa fort som mojligt sa
jag slipper hanga hemma i uppsala och vanta pa att nagot kul ska
handa. For det gor det alltfor sallan. Har hander det grejer hela
tiden. Dublin ar aventyr. Jag funderar ibland pa om stockholm skulle
ge mig en liknande kansla.. Men kommer gang pa gang fram till
NEJ. Jag gillar stockholm men har svart for stockholmare. Dublin
ar en storstad men manniskorna ar de vanligaste(med prickar)
jag traffat i hela mitt liv.

Jag onskar att fler manniskor vore som de ar har. Att man brydde sig
om varandra och hjalpte varandra, och sag varandra som manniskor,
istallet for framlingar.. Needless to say, livet ar lite finare har.
Lite mer omtanksamt, lite mer hjalpsamt, lite mer humant.
Hur ofta staller man sig upp pa bussen i uppsala? Jag hade kanske gjort
det en gang nar jag flyttade hit. Har gor jag det nastan varje gang jag
aker. Det ar liksom ett helt annorlunda mindset. Man faller ihop varandras
barnvagnar och lagger till nagra cent om nagon har for lite framme vid
kassan pa affaren. Ja, aven till fullstandiga framlingar. Tillochmed uteliggare!
Herregud. Om ni bara visste hur mkt goda manniskor det finns har i varlden.
Jag ar overtygad om att de finns i uppsala ocksa, men man vagar liksom inte.
Det ar synd. Jattetrakigt. Och det gor mig ledsen. Gang pa gang.

Det gar fort att vanja sig vid v'a'nligheten har, men det ar svart, mkt
svart, att vanja sig av vid den hemma i sverige. jag kan bli sa forbannad
nar folk inte hjalper manniskor som uppenbart behover hjalp. Sa blev jag
inte forut. Nu kanns det som att det enda jag gor i sverige ar att bli arg
pa folk for att de inte tar hand om varandra. Ar det nagon pa bussen som
kampar sig genomsvettig med att fa pa sig ryggsacken? MEN HJALP STACKARN
DA. Hur svart ar det egentligen?
Tydligen javligt svart, for vissa. 
 
Jag onskar att jag inte brydde mig. Jag onskar ibland att jag
inte skulle se allt genom dublin-brillorna som det har aret
har satt pa mitt huvud.