Det är så mycket som upptar min tid just nu. Plugg, sömn,
läkarbesök, tankar, artiklar, matlagning, bakning (jag har
haft barnkalas i helgen) och som vanligt.. media, ja all jävla
media och alla medier på internet. Ingen som har mig på
facebook kan ha undgått min besatthet av nyheter och debatter.
Nyhetslänkar, dokumentärer, youtubeklipp och blogglänkar
avlöser varandra. Genusglasögonen sitter på och jag är så
förbannat trött på alla orättvisor i denna värld.. Hur kan
man INTE bli förbannad på vad det är som händer i vårt land
och runtom i världen?!?
Genom denna selektiva perception (eller vana att ifrågasätta
istället för att tacka och ta emot, skulle jag säga) jag skaffat mig
så går det naturligtvis mkt energi till både att läsa idiotiska inlägg,
bemöta och att samtidigt leta febrilt efter vettiga inlägg i debatten
och läsa böcker, artiklar och blogginlägg som plåstrar om och
uppmuntrar till fortsatt ork.
Jag får be om ursäkt för att jag inte har tid med er. Det är så mycket
med mig just nu. Så mycket jag känner att jag måste lägga tid på och
ska jag vara helt ärlig är det väl nånslags flykt från mig själv, att
engagera mig så mycket för annat just nu. Att hålla mig upptagen,
på språng, att ta tag i saker. Städar, lagar avancerad mat, yogar, storhandlar.
Shoppar som ett jävla as. Som jag gör när det blir såhär. För det är jobbigt,
ibland. Det är jobbigt att vara människa och det är jobbigt att vara med bara
sig själv. Ändå är det det jag behöver. Egentligen skulle jag nog behöva sitta
fullständigt stilla en hel dag. Det är så mycket som snurrar hela tiden, inuti.
Så mycket tankar. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är som om
puberteten kommer igen. Går man igenom en andra pubertet vid 24? Är jag
ensam med att känna såhär? Jag vet inte. (En kommentar i fältet skulle inte
skada om det finns någon som läser det här som känner igen sig det minsta)
Någon sa nån gång att så länge man är arg, så är man förhållandevis frisk.
Det är när man inte bryr sig, när saker slutar spela roll, till och
med andra människor, det är då man ska vara orolig.
Jag skulle behöva ett enmansparty. En kväll på en bänk ute i Bray med
solnedgången och en liten radio som mitt enda sällskap.
Reflektion. Denna mannen måste vara en riktig livsnjutare.
Jag är övertygad om att livet blir bättre om man tar sig tiden att stanna upp
och ifrågasätta längden och riktningen på sina steg med jämna mellanrum.
Det ska jag göra, snart. Jag måste bara våga.
