kickilina

---

Här kommer ett inlägg om hur pissigt livet är.

Japp, jag är en riktig surkärring idag och det är okej.

Det här är min blogg och jag får klaga hur jävla mkt jag

vill, det är det som är det fina med att ha en egen blogg.

---

Alla skriver om att solen skiner och att våren är på väg.

Snön smälter och det är ju fint med sol, men mina skor

läcker in så att mina fötter blir dyngsura även om jag

undviker pölarna och jag glömmer jämt solbrillorna hemma.

Jag har alltid antingen för lite eller för mycket kläder på mig

och vädret ändras ju varenda jävla dag så man inte vet vad

man ska ha på sig heller. Skolan dränker oss i uppgifter och

det känns som att det är nåt nytt varje dag som jag har glömt

bort eller missat totalt som ska göras. Jag har som vanligt ingen

koll på någonting och får huvudvärk av stressen som jag försöker

bota med en massa avsnitt av serier fast jag vet att jag egentligen

bara skjuter upp den och att huvudvärken kommer tillbaka nästa

dag. Bara lite, lite värre, för varje dag den blivit ignorerad. Snart

hjälper inte alvedon längre.

---

Jag kan inte sova på nätterna och jag kan inte hålla mig vaken

på dagarna. När jag vill umgås har ingen tid och när jag vill ligga

hemma och ha det fullständigt tyst och tomt runtomkring mig, då

ringer det hela tiden (ta det inte på fel sätt; sluta inte ringa) när

jag är hungrig har all min mat blivit gammal och när jag inte vill

ha mat så är skåpen överfulla. När jag lyssnar på musik gör den

mig antingen ledsen om det är deppmusik, eller så gör den mig

arg för att det är glad musik och jag inte känner mig tillräckligt

glad för att lyssna på den egentligen. Allt är så fel. Och så det

gamla vanliga, som tycks drabba alla singlar i min närhet: när

man träffar någon att tycka om så funkar det inte, och när någon

är kär i en så är man inte kär i den. Hur mkt man än önskar att

man vore det. Och när man själv är kär så är den andra inte kär. 

---

Ibland känner jag mig som en tonåring igen. Det känns som att

jag jämt hade det bra förut. Jag undrar om det enbart berodde

på att man hade lägre krav när man träffade nån, eller om det

faktiskt var så att man tillät sig själv att förlora sig utan att tänka

så jävla mycket. kanske är det lite både ock. Som den man blivit

idag så skulle man ju aldrig göra samma val igen, ex är ex av en

anledning, men man kanske skulle, om man inte blivit bränd och

sårad så många gånger, slänga sig in i saker och njuta mer. Som

man gjorde förr. Om det inte vore för den lilla petitessen, att man

blivit så förbannat bitter.

Bitter för att man vill ha det man inte kan få och det man kan få vill man

inte ha. När man väl har nåt man trivs i och har det bra i, så kommer det

alltid något som förstör. Varför gör det jämt det? Varför kan det kännas

så rätt för den ena men fel för den andra?

---

---

Jag vet inte. Jag är 23 år men ibland känns det som att jag är ett jävla

barn. Det finns så mycket man inte fattar. Och som ett barn, så undrar

man varför allt är åt helvete när det är det, trots att man innerst inne

vet, att efter regn kommer solsken och att lyckan inte vore fullständig

utan lite olycka emellanåt. Men man får vara bitter. Och man får undra

när I HELVETE solskenet kommer till just mig.

Inte bara nån liten glimt. Inte nån lampa som man först tror är riktigt

ljus. Jag snackar om the real deal, den där lyckan som mina klasskompisar

har. Hur de glöder, och lyser, när de pratar om sina kära. "Vi ska flytta ihop

snart, jag bor ju ändå i princip där".

Jag kräver inte en rumskamrat (har ju redan den bästa) eller någon att

va med jämt. Det är inte det jag vill ha. Men nåt mer än en glimt av ljuset
som snabbt går i moln, när man just trodde att det skulle bli solsken...

Min tur, när kommer den?