kickilina

Om det är något jag är rädd för är det döden. Men det är inte

det jag ska skriva om (som om jag hade bestämt innan vad jag

ska skriva om!? haha! Nä, jag bara kör) Hur som helst. Jag är

23 år gammal men har slösat bort många av mina år på ren skit,

varesig det varit depression, på att bete mig som en patetisk fjortis,

shoppa bort tusentals kronor på kläder jag aldrig använt eller på att

sitta hemma och bli arg över olika världsproblem, så har jag spenderat

mycket av min tid på till synes onödiga saker.

---

Jag har, 2011, prioriterat ganska mycket ensamtid, vilket, sedan

jag flyttade till dublin egentligen, är ett ganska nyfunnet tidsfördriv

från min sida. Ni som känner mig vet att jag aldrig var ensam innan

jag drog, och det var kanske, undermedvetet, en av anledningarna

till att jag drog. Jag var trött på känslan av att alltid behöva ha

människor runtomkring mig för att må bra. Särskilt välbekanta

människor, vänner att räkna med. Det var dags för mig att pröva mina

egna vingar, hitta nya människor och situationer att klara av på

egen hand.. Och rätt vad det var så hade jag nog, klyschigt men

sant, hittat lite mer av mig själv.

---

Ensamtid kan man tycka är rätt onödigt. Iallafall förut så visste

jag verkligen inte vad man skulle ha den till, jag tyckte att den

var helt syfteslös och att den var ett nödvändigt ont. Men nu,

när jag tänker tillbaka på mitt 2011, så försöker jag att inte se

det så. Jag försöker att tänka tillbaka på alla mina ensamma

kvällar (låter jättedeppigt, men antalet fester och annat umgänge

som jag faktiskt frivilligt tackat nej till har hunnit bli rätt stort)

som något bra. Det är ju trots allt något jag valt själv, inte något

någon tvingat på mig. Jag har skrivit, läst, lyssnat på musik, lagat

god mat, tagit långa duschar och tränat yoga. Själv. För MIN skull.

Det kanske låter helt sjukt, att jag nästan skryter om det, men ni

som känt mig länge nog vet att det är något enormt, för mig.

Det är en helomvändning i min livsstil och jag börjar känna mig lite

som en ny, lugnare, person. För att jag har en slags lugn i att jag

klarar mig. När saker runtomkring har rämnat, så har jag stått kvar,

det är som att jag har hittat en ny grund, en lite stabilare mark att

stå på. Och det får man fan skryta över.

---

Jag har även spenderat tid med att bearbeta en del av vad som hänt

i mitt liv tidigare, innan allt detta. Det låter också jävligt klyschigt,

men jag har bett personer om ursäkt, och förlåtit människor som

gjort nåt taskigt mot mig. Den största delen människor som inte
har bett mig om ursäkt, men helt enkelt för att jag inte har något behov
av att gå och bära påen massa ilska, eller negativa tankar om andra
människor. Det händer tillräckligt i mitt liv för att jag ska kunna slukas
upp helt i nuet, utan att grubbla på saker som hänt för längesen.

---

---

jaha. vad ska jag skriva mer då. kanske att jag KLARADE helvetestentan!!!!!
Blev helt chockad idag när jag gick in och läste och såg ett G. GODKÄND!!!!!
Lyckan jag kände var av sällan skådat slag. Pulsen slog snabbare, jag började
svettas och innan jag visste ordet av rann tårarna hejdlöst. (jag bröt ihop
efter tentan i december och var helt övertygad om att den gått åt helvete)
Ringde farfar och berättade och jag tror nästan att han fällde nån tår också.
Mamma gjorde det definitivt, och pappa och min moster också. De visste hur
säker jag var på att den gått åt helvete... Men jag klarade den!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag får fortsätta i klassen, behöver inte ta studieuppehåll pga spärreglerna.
Lyckan är total. Jag får fortsätta hänga dagligen med min sthlms-kis och de
två norrlänningarna som förgyller mina dagar. Detta är en lyckans dag.
En lyckans vecka till och med, för Antonboy klarade fystestet till polishögskolan
galant igår, då firade vi också stort! Idag blir det dubbelt kalas :)