att förstå människor
En stor del i varför jag läser den utbildning som jag gör är
såklart att jag är intresserad av människor. Jag tycker att
alla möjliga människor är intressanta, fascinerande till och
med. De allra tråkigaste eller jobbigaste tycker jag ofta kan
helt plötsligt visa sig vara de allra intressantaste.
Idag slog jag av tanken att man, när man växer upp, faktiskt
går lite tillbaka till att vara ett barn. När man är vuxen, på riktigt,
så bryr man sig inte så mkt om yttre attribut hos sina vänner,
man skäms inte att gå på stan med en gammal tant eller med
nån i clowndräkt. När man är liten bryr man sig inte heller om
sånt. Därimellan dock, innan man växer upp på riktigt (vilket
för några tar väldigt lång tid och vissa växer aldrig upp...) så
lever man i en så jävla jobbig tid. Coolhetstiden. Man måste
vara cool. Man kan inte ens prata med nån som inte är lika
cool som en själv. Man skulle aldrig visa sig offentligt hand i
hand med sina föräldrar och man skulle inte gå till ica osminkad.
När man är i den åldern är det så himla viktigt att förstå dem man
umgås med, man tänker i princip likadant, det blir ju lättare så.
Alla som tänker annorlunda avfärdar man som idioter och alla
som kritiserar en "ska dö" typ.
Men sen, när man växer upp,
då händer det där igen, som när man är barn, att det blir
intressant. När nån säger nåt man inte förstår så frågar man,
istället för att avfärda. Vad är det för nåt? Varför tycker du
så? Det blir väldigt intressant när man kan förstå en människa
utifrån dess psykiska och fysiska förutsättningar, uppväxt,
sociala bakgrund och status, könstillhörighet, etnicitet, sexualitet..
Jag tycker att det är fascinerande hur allt detta påverkar en människa
att bli just den den är, och förklarar personens beteenden och sätt utifrån
förutsättningar och bakgrund.
Men det som är ännu mer fascinerande är när en människa rör sig utanför den normen.
Och hur man kan tilltalas av personer som inte är alls som man tror att de ska vara,
människor som ständigt överraskar en på olika sätt och rör sig utanför vad som
förväntas av dem.
Jag älskar känslan när man plötsligt inser hur fantastisk en människa
är som man aldrig trott man skulle tycka om. Två av mina bästa vänner
är just såna, som jag vid första anblick trodde att jag aaaaldrig skulle
umgås frivilligt med. En av dem tyckte jag till och med aktivt illa om i
ett helt år, innan vi lärde känna varandra av en slump och hittade en
vänskap som snart varat i snart 6 år.
Jag är helt jävla sluuut i huvet och vet inte vart jag vill komma med det
här. Men varför måste jag komma nånstans alls, egentligen? Jag vill
bara skriva, och nu har jag gjort det. Poängen var väl från början att
jag utan tvekan kommer att älska mitt blivande jobb. Jag längtar även
om jag älskar att plugga och lära mig allt från första början.. Men det
ska bli så jävla skönt när man bara kan allt. Jag ska bli så jävla bra
på mitt jobb. Punkt slut.
Kommentarer
Trackback
