Pirret
Det var längesen jag skrev. Jättelängesen. Det har hänt mycket sen dess.
Jag har jobbat. Pussats. Skedat och gjort stora planer med den bästa personen
jag nånsin lärt känna. Vi gör roliga saker varje vecka och pusslar ihop vardagarna
så att vi kan ses nästan jämt. Tillsammans har vi varit i Lund, Göteborg, Finland..
Furuvik och Öland.. Jag har rest till Senegal och Brasilien med bästa vänner.
Badat i vattenfall och gråtit av skratt. Jag har nästan helt slutat med att köpa
hem animaliska produkter och inte shoppat (mer än enstaka plagg) på nästan ett år.
Jag har sagt upp mig och ska snart flytta till Norge.
Och det pirrar. Det kliar och känns för trångt och för stort på samma gång.
Att vilja resa mer. Att vilja vara på språng. Känna sig fri. Jag ska flyga till
en stad jag aldrig varit i, och göra ett jobb jag aldrig gjort. Och det är bra.
Det är helt sjukt bra. Keep on moving. Vad skulle en egentligen vara
om en inte fortsatte? Vem skulle jag vara?
A boat is safe in the harbour,
but this is not the purpose of a boat.
Jag har aldrig känt att ett citat har passat in så bra som på
mitt liv de senaste åren. Det pirrar i mig och det börjar klia och
det känns som att kläderna blir för små eller så är det staden
eller så är det allt och svenskheten som kommer lite för nära
och stör synfältet. Den stänger in mig. Får mig att anpassa mig.
Så att jag skrattar liite tystare, dansar lite diskretare, klär mig lite
mindre färgglatt och inte orkar säga emot lika mycket som min
het-tempererade mor lärt mig att en ska... För att det inte passar
in. Det är inte lagomt. Och här är det lagomt som gäller. Och ju
mer jag lär känna mig själv desto mer inser jag att lagom inte är
för mig. Villa, volvo, vovve.. Osv. Jag och P drömmer om ett litet
torp med en öppen spis..
Vi ska till Dublin i helgen och som vanligt längtar jag som en jävla
galning för att jag vet att jag andas lite bättre där. Och det ska bli
kul att visa honom mitt andra hem. Och det ska bli skönt. Att andas.
Att komma bort lite. Även om det bara är fyra dagar och jag försöker
förbereda mig mentalt för tårar och känslan av att aldrig vilja åka hem igen
från staden där jag växte upp. Men sen är det inte långt kvar när
vi kommer hem, innan vi flyttar..
Så jag tänker att snart. Snart kliar det inte längre. Snart går jag vilse på en
ny plats och hittar nya vägar. Till mig själv och till världen runtomkring.
För mig är att resa att leva. Det är att öppna en ny värld och att
upptäcka mig själv, lager för lager. Komma närmre.
Precis som kärlek.
Jag har lärt mig mer om mig själv tillsammans med P än jag nånsin
visste förut. Jag upptäcker nya delar av mig själv hela tiden och vi
kommunicerar kring allt på ett sätt som får mig att undra vad jag
egentligen hållt på med i tidigare år. Jahaaaaaa Är det SÅHÄR det SKA vara!? JA.
Det är det. Det är vackert och naket och äventyrligt men ändå tryggt. Och
stabilare än allt jag haft förut. Det är inga frågetecken. Det är ingen tvekan.
Det är huvudet först och redan på vår första dejt som snart är ett år sen så
undrade jag inombords hur fan jag kunde känna mig så orimligt trygg med
en människa jag knappt kände. Det var ju helt sjukt. Helt orimligt. Varför
hade jag ingen farstu, som Hannes brukar säga (om folk som bara släpper
in och vräker ut sitt liv så fort man knackar på)? Varför kände jag ingen panik
alls, eller oro över vem det egentligen är som knackar på?
Så småningom kröp svaret fram. För att det är Han. Det är Han med stort H
och vi förstår varandra. Häftigt. Enormt. Jag ska sluta skriva nu för att jag
blir emotionell och då slutar jag aldrig skriva. Men iallafall.
Det var längesen jag skrev och mycket har hänt men jag är LYCKLIG.
Och fortsätter utvecklas, tillsammans med en människa som jag älskar
och som låter mig vara precis den jag är. Som uppmuntrar mina idéer
och inte bromsar min fart, utan springer ikapp och bredvid när det bär iväg.
En människa som fascinerar mig. Som räknar med mig och som prioriterar
att vara med mig och som ibland säger "menar du såhär" när jag inte hittar
orden och träffar. rätt. varje. gång. Det är magi. Och jag är lycklig. Mitt 28e
år på denna jorden har varit det bästa nånsin. Och mitt 29e ska bli lika fullt
med äventyr.
Det var allt för denna gång.
Hej så länge :)
Kommentarer
Trackback
