Kampalafunderingar
Känslorus i Kampala
Det är mycket blandade känslor inuti och utanpå, dessa dagar.
Att ha landat i ett fantastiskt land som börjar kännas som hem,
där en samtidigt inte är fullt välkommen att säga vad en tycker
och ständigt blir särbehandlad pga att en är vithudad.. Det är
lika mycket kärlek och glädje som sorg och skam.. Lika mycket
chock som fascination. Ruset av att börja lära sig hur en ska
komma över gatan utan att behöva vänta i fem minuter på att
trafiken lugnar ner sig. Kärleken till jorden jag springer på,
människorna jag träffar och den lilla slutten jag har hittat att
yoga på, även om folk stirrar som om jag vore en utomjording.
Meditationen som tar ned mig på jorden efter en dag uppe på
de små ugandiska molnen. En blandning av lyckan att vara här
men samtidigt en krypande känsla inuti av att ständigt behöva
dölja något, att trycka ner en längtan av att fritt kunna
manifestera sin personlighets alla vackra dimensioner.
Vem är en, om en inte kan vara den en är? Det är en liten
identitetskris att behöva låtsas, och en utmaning att hitta nya
sätt att vara sig själv (som en ändå vill), som ni säkert kan förstå.
Livet på sjukhuset
I tisdags såg vi ett hjärtstopp och det var hemskt för att personalen
gjorde så mycket fel, efter vad vi har lärt oss. Och det är problematiskt
för oss, både som mzungos och som sjuksköterskestuderande, att
ingripa. Det är helt sjukt. Där stod vi helt handfallna. Läkarna har
ansvaret över patientens liv men gör ingenting "rätt" (obs vi anser
ju förstås att det vi lärt oss i sverige är "rätt" men det kan givetvis
diskuteras).. Kommunikationen brast, ingen tog kommando,
ventilatorn användes samtidigt som de ytterst ytliga
kompressionerna pågick i ett vansinnigt tempo.. När fradga
till slut började läcka upp ur tuben gav de upp och jag kände
mig alldeles tom inuti. Vi visste att det sällan räddar folks liv
här när de gör kompressioner, då det ofta är alldeles för sent ändå,
och denna person hade en ascites som höll på att spräcka hens buk..
Men en hade ju hoppats ändå. Förstås.
Det är hemskt att vilja göra allt men att kunna göra så oerhört lite.
Att en är så oerhört liten som individ, finns det inte resurser så finns det inte..
Här står vi och ser på, när människor får sina lungor tappade på
vätska med pvk-nålar (!!) och ihopbyggda drän-slangar av droppslangar
ihoptejpade med urinpåsar. Här står vi och ser på när de trycker ner en
centimetertjock sond i en patients hals som inte fått veta vad som skulle hända.
Här står vi och ser på när patienter skriker av smärta och inte får veta att de
har stadie 4- cancer. Här står vi och ser på när patienter som redan är immun-
supprimerade inte får några TBC-masker när säng-grannen har tbc..
Här står vi och ser på när människor dör framför våra ögon och
allt jag kan tänka på är att västvärlden ser på lika mycket, som vi
gör rent fysiskt. Hur vi sitter på våra jävla resurser, journalsystem
och hygienrutiner.. Och hur läkarna på vårt ugandiska sjukhus
blandar ihop människor och diagnoser titt som tätt för att det inte
ens finns ett säkert sätt att förvara och hantera journaler.
När vi gick i regnet i tisdags flög det ut hundratals journaler ur en lastbil.
De låg på marken, blev våta och trampade på och stämpeln som sa
"confidential" kändes sarkastisk på nåt sätt. Som ett hånflin.
Ibland vill en bara skrika rakt ut: varför gör ingen någonting!?
Varje dag händer det att patienter inte har råd att göra de
undersökningarna de behöver, ta de prover som behövs
tas eller köpa de medicinerna de behöver.. Det gör ont inuti
och en önskar att en vad gjord av pengar. (I grunden behöver
landet byggas upp och kunskap är nyckeln till utveckling osv,
dessa människor är inte hjälplösa på något sätt och mycket
förändring sker redan, på alla möjliga nivåer. Men det hjälper
inte patient A att få råd med en CT-skalle, just nu.) Just nu
behöver A endast en CT-skalle så att hen kan få veta om det
en stroke eller en blödning som orsakar en massa skumma
symtom som inte kan behandlas utan att först ha diagnosticerats..
Och i Sverige sitter vissa och klagar på att människor som flyr för
sina liv har råkat hamna i vårt lyckligt lottade land. Att pengarna
"inte räcker till"..
Här lever människor fredligt och i lugn och ro i sina varsina
tribe-tillhörigheter, talar sina varsina språk och utövar sina
varsina religioner.. Jag är övertygad om att människorna
här är lyckligare än gemene svensk. Så länge de tillhör "rätt"
sida om (anti-lagen.. Eller åtminstone låter folk tro att de gör det.
Som sagt, det är mycket känslor. Glädje och sorg. Och vi växer.
Som människor, som individer, som sjuksköterskor.
Och jag älskar detta, med hela mitt hjärta. Jag mediterar,
yogar, älskar, gråter, utvecklas.. Jag finns, lite till för varje
dag.
Kommentarer
Trackback
