kickilina

Vi har varit här i dryga sex veckor nu. Den fjärde veckan var jag väldigt sjuk, längtade efter mamma och svensk sjukvård. Efter en monsterkur av ett antibiotika som ej finns i sverige blev jag till slut frisk efter att ha felmedicinerats med malariakur i fem dagar (då jag givetvis blev ännu sjukare eftersom jag ej hade malaria..) Läkarn sa att det förmodligen var en elak salmonella och förutom berg-och-dalbanefebern stämde det in på pricken. Jag hoppas att ingen av er som läser detta nånsin behöver uppleva helvetet jag gick igenom! Och jag tackar även ödmjukt gud som jag i desperat stund (sisådär 40'c feber) bett att få överleva. Slutet gott allting gott.

 

Sedan dess har vi hunnit med en massa spännande! När jag blivit frisk var det nämligen genast dags för en inplanerad mexican night med samtliga housemates och diverse läkare från mulago och andra vänner. Det var väldigt spännande, jag fick bland annat äntligen tillfälle att fråga något vi länge klurat på här hemma; nämligen lunchvanor. Ugandiers i allmänhet men läkarnas i synnerhet. Fick förklarat för mig det jag länge misstänkt; fikaraster existerar inte i detta land. Läkarna käkar frukost kring halv sju (de börjar jobbet halv åtta) och sen äter de I N G E N T I N G tills lunch, vilket alltså kan bli allt emellan ett till tre till halv fyra fyra i värsta fall..!!!

 

Jajja. Nästa kväll var det dags för october fest på ett bryggeri, ett event som givetvis var smockat med mzungos, bland annat då vi från edge som den kvällen var 10 till antalet. Men de mest intressanta och efterlängtade diskussionerna skedde med några vi länge velat träffa.. Sofia hade mailat en av Ugandas kändaste gayrättsaktivister för flera veckor sen och vi hade nästan gett upp hoppet om att få träffa honom, men äntligen korsades våra vägar. Han hade med sig ett par vänner, vi festade till halv sex och sen den kvällen har allt bara gått som på räls på nåt sätt. Att vakna morgonen efter och känna att shit, de här människorna vill jag faktiskt lära KÄNNA, på riktigt. Det har jag ej känt tidigare här förutom med "familjen" dvs alla housemates (som btw är så fantastiska att ord ej ens ger det rättvisa).

 

Jag har gått runt som i nån sorts lycklig dimma, detta trots allt sinnessjukt och hemskt och läskigt jag har lärt mig om hur såna som jag behandlas i detta land, och alla känslorna det väcker i en.. Men det finns så mycket styrka, glädje och hopp i blicken hos människorna som berättat att jag får gåshud när jag tänker på det. Vi har festat flera gånger tillsammans sen dess(bland annat hade vi en episk halloweenfest på edge som är en helt annan historia i sig), käkat ute, myst på konferens och jag har fått besöka ett ugandiskt hem för första gången.

 

Sofia (aka nätverkarn) har börjat dra i diverse trådar för att tillsammans med en av dessa fantastiska personer (hen jobbar med hiv-prevention för icke-heteros) ev kunna dra igång en kampanj för att skicka glidmedel till Uganda. Vi sitter hela kvällarna och spånar på namn till kampanjen, tyvärr kan jag ej dela med mig av the awesomeness förens nåt är spikat.

 

Men jag har det fortsatt fantastiskt, till och med ännu bättre än sist jag skrev.

Detta trots att jag hunnit

- vara dödssjuk (inkl besöka två "fina" sjukhus),

- varit med på råttjakt i köket i strömavbrott,

- fått fly huset vid kl7 ett par mornar (när jag var sjuk!!) pga våldsamma studentkravaller på området,

- tydligen blivit allergisk mot min favofrukt ananas,

- tappat min sprillans nya dator i golvet så den dog

samt utvecklat ett chokladberoende utan dess like.

 

 

Until next time!