kickilina

För mail och samtal angående mitt förra inlägg. Jag ser det inte som att jag är stark som berättar utan snarare att det är en del i att gå vidare, att acceptera den tid som varit och inte förneka vad som varit. Men att samtidigt blicka framåt och glädjas över att det -tack och lov- blir människa av mig å ;) trots "missade" tonårsår, sjukdomsförvållat drama/brustna vänskaper pga sjukdomen osv. Jag har distans till mitt förflutna men jag ser det inte längre som att det är en korridor dit jag måste stänga dörren, utan snarare att det är den halvknackiga inledningen till en bok som bara blir bättre och bättre! Man får bläddra och titta, men inte låta det hindra att boken fortsätter åt andra hållet :)