kickilina

Helt plötsligt har vi bara ett par dagar kvar i detta land. På fredag landar vi på svensk mark och sen väntar julmys, bästa vänner och ett arbetsliv på mig. 

 

Magen fylls med ett nytt sorts pirr och kroppen förbereder sig för kyla. Jag har kunnat känna pepparkakssmak i munnen bara av längtan hem.. Alla känslorna går i vågor.. Ena stunden längtar jag efter mamma och pappa så att jag nästan kan börja gråta, och i nästa stund undrar jag om jag nog inte egentligen är en liiite lite lyckligare människa här borta ändå, i endast ett par ombyten kläder och annan ignorans av den annars relativt närvarande fåfängan.. När vi kom tillbaka från safarin för två veckor sen längtade hela jag hem. Att vara tillbaka i Kampala kändes jättejobbigt... Tills första festkvällen vilken var vår andra dag :) Sen dess har vardagen (och festandet) rullat på igen och nu känns det mest konstigt att behöva lämna allt... Vi har varit här så länge ändå. 

Ibland slås jag av tanken att TÄNK om jag blir olycklig när jag kommer hem?! Fast sen slås jag av det lika, om inte ännu mer, överväldigande: fast VARFÖR DET? Var jag olycklig innan jag drog kanske? Nope. Mammas ord ekar i mitt huvud. "Är man lycklig i sitt liv och sig själv, då kan man vara lycklig var som helst." Inre lycka handlar ju trots allt ALDRIG om saker såsom fysisk placering eller materiella omständigheter. Och livet hemma i Sverige väntar ändå med stora doser spänning, på flera plan.. :) 

Alla våra housemates har åkt, några hem till Sverige och resten på safari. Det är bara jag och Ida kvar men ändå känns det fortfarande som hem. I helgen har jag umgåtts med en nyfunnen vän som det ska bli tråkigt att lämna, men hen ska också hem, till sitt land, nästa vecka. 

När jag kommer tänka tillbaka på denna hösten kommer jag inte bara att se alla fantastiska naturupplevelser, fattiga byar och massvis med storögda endera exalterade eller tiggande barn framför mig... Jag kommer även tänka på familjen vi blivit här "hemma", och de andra vänner jag funnit, som jag upplevt sååå mycket fantastiskt med. Alltifrån marknader där försäljarna slängt kläder på oss, servitriser som frågat om de får bli kompis med oss, allergiska reaktioner, rockiga kyrkobesök, hemliga underground-klubbar.. Fester som varat tills solen för längesen gått upp, och ni som i princip ledsagade mig in på sjukhuset när jag knappt kunde gå. Vi har genomlidit råttpanik, bajsande maraboustorkar, strömavbrott och människor som inte bemött oss väl. Kulturkrockar som bringat skratt och panik.. Korruption, restaurangbesök och vattenfall, Både glädjetårar och andra tårar har torkats av dessa fantastiska människor och vi har delat en höst jag sent ska glömma. Tack, webale, thank you, danke, merci!!

Men framförallt: tack till mig själv för att jag åkte hit. Trots Ebola-oro (finns fortfarande inte här) och antigaylags-oro tog jag mig hit och jag kan bara säga en sak.. Vilket förbannat jävla bra beslut!!! 

Safarifamiljen. 6 fantastiska vänner.