kickilina

Jag är en känslosam människa. Jag tänker mycket. Pratar mycket. Tar in extremt mycket information och känslor. Jag skriver mycket och en del känslor ger jag utlopp för genom att sjunga eller spela piano. Många känslor uttrycker jag i konversationer med vänner och familj men vissa saker håller jag för mig själv. Till exempel det jag tänker skriva om nu.

Alltså.. Jag har lätt att bli arg, lätt att bli glad, har nära till gråt och är extremt lättroad. Jag uppskattar små saker men blir också arg på småsaker. Jag blir lätt överväldigad av mina känslor för olika saker.
Jag vet inte om det här händer andra men.. Jag får ofta en klump i halsen när jag är på olika föreställningar.. När jag hör ett bra tal, när jag är på teater, musikal, konsert. Jag tar in allt så mycket att jag liksom skakar inombords.
Det är lite pinsamt, jag får ofta anstränga mig för att inte börja böla på plats. Det är bara själva upplevelsen. Det behöver inte vara något sorgligt. Jag kan bara sitta och känna mig så otroligt priviligierad genom att få uppleva något, att jag blir helt salig. Det kan vara skitsmå grejer. En julkonsert med nån bra kör, en stand up-show eller en riktigt bra föreläsning av någon som brinner för sitt ämne. Sånt kan ge mig gåshud och en liten klump, längst ner i halsen som jag sväljer allt jag kan, för att inte skämma ut mig.

Jag började nästan gråta i somras när jag träffade Mona Sahlin och innan dess hade jag knappt reflekterat över huruvida jag tyckte om henne eller inte. Jag grät en skvätt på tåget när jag var ute och tågluffade, för att jag kände mig så lycklig och fri. Bara för att jag, just där och just då, inte kunde tänka mig någon plats på hela jorden där jag hellre skulle vilja vara. Jag kan få den här klumpen i halsen vid alla möjliga situationer. Ibland när jag ser på politiker-debatt på tv eller när jag ser en söt tant få sittplats på bussen. Det kan vara allt möjligt litet, som blir så himla stort, för att jag tar in det till hundra procent.

Jag kan bli tårögd av att gå i en park som doftar rosor, av att äntligen gå på planet efter 45min på gaten, av att hoppa ner i sjön efter att ha bastat, av att duka fram en riktigt god ostbricka och hälla upp vin till. Jag säger det inte till nån och jag skäms ju, såklart. För jag vet att inte alla är såhär. Det är ju inte normalt, eller normalt är det kanske, men det är inte så vanligt, att bli så berörd av Soran Ismails (utmärkta) vinterprat att man måste sätta sig på toaletten och gråta en stund. Det hör inte heller till vanligheterna att man får en klump i halsen av att bläddra förbi dödsannonserna eller att se på nyheterna. Det kan vara bra och dåliga saker som får klumpen i halsen att växa, det är ingen skillnad. Jag kan bli lika berörd av att få ett gulligt sms av min bror som av att se Ross och Rachel göra slut på vänner. Det låter kanske inte som nåt som berör er. Men det berör mig. Mycket. Fast på olika sätt såklart.

Såhär har jag varit hela mitt liv. Känslorna är de samma men sättet att uttrycka dem/hålla dem för mig själv har utvecklats. När jag var riktigt liten uttryckte jag mina känslor genom matvägran och genom våldsamma skrik-utbrott, (t.ex besvikelse när jag inte fick som jag ville. Det var som att hela min värld gick under.) När jag blev lite äldre riktade jag mycket frustration och ilska mot mina stackars föräldrar, när jag var i puberteten vände jag den mot mig själv i de mest självdestruktiva sätt att leva.
Men desto äldre jag har blivit desto mer har jag lärt mig att acceptera mitt känslofyllda liv. Det är jobbigt och fantastiskt på samma gång. Jag har lärt mig att hantera att jag blir berörd. Jag låser inte in några känslor utan är noga med att pausa och reflektera över känslor som dyker upp.
Vissa dagar är mer känsliga än andra, och det händer att jag försöker trycka bort känslan just när den dyker upp. För att jag inte ska bli alldeles överväldigad, av mitt eget liv. Av världen.

Jag accepterar att jag tar in saker och att jag kanske har svårare att göra mig av med saker någon sagt om mig. Det är ofta folk säger till mig att jag uppskattar småsaker som andra inte uppskattar. Att jag kan bli så himla glad över nya strumpor eller att jag äntligen har fyllt på busskortet efter några dagars prokrastinering. Men det händer också att jag ältar saker så som att någon tagit bort mig på facebook eller inte hälsar på krogen. Jag tar lätt illa upp när jag får för mig att någon tycker illa om mig och jag gråter fortfarande ibland för att vissa inte vill ge mig en chans pga hur jag har betett mig när jag varit sjuk, i vad jag kallar för mitt gamla liv. Det händer att jag ältar att jag varit sjuk, att jag gråter över människor som har varit döda i över tio år och det händer att jag går på kyrkogården och gråter åt främlingars gravar med tända ljus och nallebjörnar. Och det kan ju vara samma dag som jag går vinterpromenad med klump i halsen för att solen skiner och snön glittrar. Det är en ganska komplex känsla, men så mycket kan jag säga att det är väldigt sällan jag inte känner något. Och att jag känner starkt. Inte bara litegrann. Jag är sällan lite glad eller lite ledsen.

Samtidigt är jag ju inte den som slås ned. Jag känner mycket och jag tar in mycket, men jag är också, enligt andra iallafall, en sån som reser mig väldigt snabbt och som kan anpassa mig till nya situationer. Jag är ganska lätt att trösta, eftersom jag lätt svänger i humöret och lätt kan uppskatta småsaker även mitt i de sämsta dagarna.


Igår såg jag ett tv-klipp där de diskuterade en ny bok som hette "Drunkna inte i dina känslor - en överlevnadsbok för känslomässigt begåvade personer" där författarna var med och berättade om vad det innebär att vara känslomässigt begåvad - StarkSkör som de kallade det själva. Jag kände direkt att det var mig de pratade om. Herregud, snacka om att slå huvudet på spiken. Det var som att varje ord var om mig. Jag önskade mig boken direkt i födelsedagspresent och kan knappt vänta tills den är här.