kickilina

Jag känner ofta att jag inte hinner med. Det jag börjar inse, med insikten om att jag är just hypersensitiv, (som jag skrev om för nåt inlägg sen) är att jag behöver tid.
Jag behöver, förmodligen mer än andra, som inte uppslukas av sina känslor så enormt som jag gör, pausa. Ofta och länge. Jag kommer ständigt på mig själv med att längta efter tid till reflektion. Tid till att i lugn och ro få gå igenom alla känslor och tankar om vad som händer i mitt liv.

Detta har förmodligen, eller ganska stensäkert, lett till att jag tidigare, när jag verkligen ALDRIG stannade upp, hade för vana att skjuta upp känslorna. Tankar som "jag tar det sen" är ett ständigt återkommande soundtrack i mitt liv. Ett, när det kommer till känslor, "Jag tar det sen, när det helst försvunnit, glömts bort och lösts upp i sig självt." Typiskt obra strategi för att hantera känslor kan jag berätta!
Det har lett till att jag, tex i tidigare uppbrott från relationer gått ut i häftiga festperioder, där jag aktivt hållt mig sysselsatt, icke-ensam. Icke-kännande. Och det är nog egentligen inte förens när jag flyttade hem från landet i väster som jag verkligen tog tag i en stor, för mig katastrof, på en gång. Nämligen min farmors död. Tänk att man ska behöva bli 23år gammal innan man lär sig att ta tag i sorg direkt. För att man ska våga gråta PRECIS så länge som det behövs. Jag lämnade knappt huset (mina föräldrars, de såg till att jag åt och sov någorlunda) på en månad.

Jag kan räkna upp så många andra gånger när jag trott att jag har gjort just det, jag har trott att jag har gråtit färdigt för att jag gråtit konstant i en vecka och hungerstrejkat och mått som en zombie minst lika länge. Avsluten på mina två längsta förhållanden är ganska talande exempel för detta sätt att hantera storg. "Hej och hå nu har jag gråtit färdigt, för en normal människa sörjer inte längre än såhär. En normal människa går inte ner sig som jag gör. Upp och hoppa igen." Och sen kom bakslagen. Långt, långt efteråt. "Herregud. är det såhär det känns att släppa taget? Ett helt år senare? Två år senare?" Ja. För att jag inte tagit tag i det direkt. Jag hade som vana att hoppa in i nya situationer, nya relationer, fylla på med så sjukt mkt aktivitet och tankar att jag hoppades att sorgen skulle luckras upp och försvinna. För ingen sörjer ju en relation i ett år. Nej. Inte om man tar tag i sorgen och surfar hela vågen ut . Om man inte gör det så kommer det så småningom en fet jävla tsunami rakt i ansiktet. Som en opportunistisk bakterie, som slår till när allt annat också är lite svajigt.


Jag fyller snart 25år och lär mig fortfarande mer och mer om mig själv. Det är spännande. Intressant. Jag är jävligt intressant. Komplex. Som alla människor. Stark och skör på samma gång. Jag lär mig att acceptera att jag är sån. Att jag behöver pauser och att jag behöver lära mig att planera in dem.

Den senaste tiden har yoga funkat för att göra det för mig. Att vara ensam tillsammans, att rensa hjärnan. Att tänka intensivt. Jag har ett nytt nyårslöfte åt mig själv, nu när vi går in i februari 2013. Det är att ta minst en halvtimme koncentrerad egentid varje dag. Att meditera. Sitta still. Gå igenom hur allt känns. Hur mår jag just nu? Det behöver inte vara hemma, jag måste inte sitta på en stol i tystnad. Det kan vara på tåget till Sthlm, på en tråkig föreläsning, medans potatisen kokar eller bara precis innan jag ska sova.
Yoga in mind. Mindfullness.
Jag om någon är en människa som, på ett extremt påtagligt sätt, behöver just det.

Det känns skönt att ha omfamnat det. Att acceptera det. Det är som att omfamna mig själv, att acceptera mig själv fullt ut, istället för att försöka förändra.

Det är ok att känna och de ska få den tid, kraft och energin det tar. Just där just då.
Varför ska jag inte gråta på teatern om den berör mig? Varför ska jag inte gråta om jag blir så berörd av att någon ringer att jag får en klump i halsen? Jag måste sluta svälja ner den klumpen. Jag är ju mycket mera jag, när jag låter den komma upp i gråt. Och varför, varför skulle jag inte få vara jag?