ord om allt. en jobbig dag.
Jag fryser om käkbenet och mina knän gör ont av kylan.
Men jag dricker oboy och köper en rosa overall från 80-talet,
jag lyssnar på impro-jazz och dansar till Beyonce, hoppandes i min säng.
Jag blandar proteinshakes och går på yoga och för några veckor sen
fick jag veta att en knöl på mitt bröstben var helt ofarlig, varpå jag föll i
gråt mitt framför läkaren.
Jag dammsuger mig svettig och diskar tills jag får russinfingrar och
ibland när jag ska sova har jag hjärtklappning för att dagen bara har
försvunnit. Studieuppehållet börjar närma sig sitt slut. Jag ligger i
sängen länge, trots att jag är vaken. Fryser och letar anledningar
att gå upp, de dagar jag inte har jobb. Pussas en hel dag och går
på stan hand i hand. Tittar på dokumentärer om hur hemsk världen är
och förfäras över hur människor behandlar varandra och djuren.
Önskar att jag aldrig blir en hårdnackad tant som inte orkar bry sig.
Som har "tillräckligt med problem ändå."
Jag får så lite gjort på så mycket tid och allt får vara lite extra långsamt nu.
Det är okej. Det finns ingen struktur och allt börjar dra ihop sig och jag får
en klump i magen av tanken på att allt kommer vara annorlunda nästa termin.
Kanske får jag supermycket gjort på jättelite tid men kanske längtar jag
tillbaka till detta lugn då. Jag oroar mig över meditationstekniker och över
tystnad som kryper tätt intill. Oroar mig över att få magsår eller gå in i väggen,
undrar om min själ är redo för den riktiga världen igen. Jag är inte säker.
Jag dricker glögg och lyssnar på julig jazz. Kokar ärtor och smsar,
läser om parkinsons sjukdom och funderar över julklappar.
Jag längtar till värme och att gå dit benen bär. Att kunna ta en buss
och inte veta exakt vart den går och var jag är när jag går av. Att få
vara helt vilse en liten stund.
Att landa i att det ordnar sig. Att lita på att allt ordnar sig.
Kommentarer
Trackback
