för många ord om ingenting.
idag har jag återupptäckt mitt konto på sockerdricka. diktforumet.
det är väldigt intressant att läsa gamla dikter och dagboksinlägg.
vissa helt värdelösa och andra fortfarande värda något, om inte
känslomässigt så för att de en gång varit viktiga. För att de till
och med hjälpt mig andas en gång i tiden. För att jag fick ut
känslor och hjälpte mig själv att bearbeta händelser och relationer.
Senast jag skrev riktigt aktivt, där, var för flera flera år sen.
Jag vet att jag inte skriver blogg heller särskilt aktivt och det är
väl helt enkelt för att det är tillräckligt med grejer att göra ändå
just nu. Tillräckligt med tankeverksamhet här innanför pannbenet.
Eller egentligen för mycket. Det är för mycket tankar för att kunna
blogga för lyfter jag på locket kommer jag kunna skriva i all evighet
och jag har inte råd att förlora mera sömn än vad jag redan gör på
att skriva i dagbok, på lösa papper, på kvitton, på baksidan av räkningar..
Jag gör så. Det betyder kanske inte så mycket, för någon, nånsin, när
det väl är gjort. Men för mig betyder det allt i stunden. Även om jag slänger
papperslapparna och glömmer bort oändligt långa formuleringar som ingen
människa skulle förstå sig på, så har jag iaf fått ur mig dem. Virrvarret i
mitt huvud blir lite klarare när jag rensar, och jag rensar dels genom att
konversera med folk, främst kanske med sambon såklart, men också
med mami och andra, tex Hannes och David. Just nu är det mycket.
Jag har egentligen inte tänkt på det förens David igår blev förvånad när
jag klagade på en bekant som hade babblat i all evighet häromdan och
han sa "shit. när du säger så.. jag menar du kan ju snacka på själv rätt
bra så hon måste vart extrem" HAHA. Det gör inget. Ja. Jag pratar...
Jag tar för mig och tar plats för att jag har lärt mig att, särskilt som kvinna
och särskilt som kvinna bland manliga vänner vilket jag ju gärna omger
mig med, så måste man ta sin plats. Lite generaliserat, givetvis, men
män ger inte plats på samma sätt som kvinnor. Bland män måste man
ta sin plats annars har man ingen. Inte som kvinna iallafall. Jag vet faktiskt
inte riktigt när jag kom till den insikten men antar att det var på gymnasiet
när jag hängde med tre män dagarna i ända. (typ som nu!? but whyyyy??)
Iallafall. Jag skriver inte så ofta för att det blir såhär. Haha. Jag skenar iväg
och skriver ett helt inlägg om varför jag inte skriver. Jag kommer jämt på
tanken att jag ska skriva blogg när klockan är "past bedtime"... och att
då lyfta på locket till en massa tankar som befinner sig i min hjärna, det
är att göra denna tösen extremt sömnlös, vilket hon redan är så det räcker
och blir över. Det händer ändå inte så mkt i hennes liv just nu att det vore värt
att skriva om.
Det är samma som förut. Jazz, tunnbröd, borttappade vantar, mykoplasma,
busskort, hårspray, ösregn, mandariner, mörker, magrutor, flyttpackning och
hopvis med sjuka människor som jag dagligen måste ta i hand och sen ta hand om
(praktik).
Hejdå.
Kommentarer
Trackback
