det är bara saker man ser
det är bara saker man vet
Jag och Made (plus hennes typ tusen systrar) ska se Kent när
de spelar i uppsala och det ska bli ganska mysigt tycker jag!
Idag var en rätt så kass dag rätt igenom. Det började med att
jag jobbade över, stressade hem till Hannes för att hämta mitt
kvarglömda vin, fick ett kukigt sms och en halvtimme senare;
en inställd sthlms-resa i samma sekund som jag, för första gången,
betalt för en tur- och returbiljett till sthlm. (tänkte jag skulle passa
på så jag slapp köpa tillbakabiljetten + köa på centralen) Oh the irony...
Allt känns rätt ironiskt just nu. Hur man litar på människor man
aldrig ens fått en anledning att lita på. Varför gör man så? Gör
andra också så eller är jag bara korkad och naiv? Hur man förstorar
upp situationer och tror sig känna människor man egentligen inte
känner. Varför tror man att människor är så lätt-beräknerliga, när
man vet att man själv är komplicerad som fan. Varför skulle inte
andra människor vara lika komplicerade, egentligen? Man är för
snabb med att döma människor. På gott och ont. Jag missbedömer
rätt så sällan men de senaste gångerna det har hänt så har det helt
klart varit till personens fördel = att jag har trott att personen i fråga har
varit mer pålitlig eller god än vad den i slutändan visat sig vara. Varför
tror man alltid det bästa om folk? När jag skriver man så menar jag
naturligtvis främst mig själv eftersom jag inte har världens koll på vad folk
i allmänhet tror om folk. Det är knepigt. Jag vill inte misstro folk, men att tro
gott om folk tär på en. Särskilt när det är personer som kommer en nära, nära,
in under skinnet, innan man inser skadan de orsakar där under. Djupt in.
Hårda, vassa människor. Som bara tänker på sig själva. Som ter sig om
nånslags tonåringar, trots att de lämnat tonåren bakom sig. Varför växer
vissa inte upp?
Jag vill så gärna tro att folk kommer till insikt, att man landar i sig själv.
Att kaoset tar slut och att verkligheten tar vid. Att man, vid skilda tidpunkter
i livet naturligtvis men ändå, inser hur rädd man måste vara om varandra och
hur sköra andra människor är för ens ord och handlingar. Hur kan det vara
så att vissainte vet vad som är rätt eller fel och heller aldrig lär sig det? Jag
vet inte. Förmodligen är det nåt med uppväxten. Har man inte litat, inte lärt
sig att vara någon att lita på, så kan man nog aldrig vara varken pålitlig eller
lita på någon annan. Det är sorgligt, särskilt för de som växer upp och lär
sig att lita, och sedan träffar på de (ursäkta uttrycket) rötäggen som inte
kan litas på. De som ålar sig fram i livet som nånslags ormar.
Beyonce uttrycker det bra i sin låt "If I were a boy", (som jag för övrigt tror
mycket väl kan appliceras lika bra på tjejer), just det här
"I'd put myself first. And make the rules as I go".
Att människor kan bete sig så. Att man kan styra och ställa utan att se
konsekvenserna, eller kanske ännu värre; att se dem men att inte bry sig
eftersom det inte angår en själv.. Även långt efter att ha lämnat den
egocentrerade barndomen bakom sig.
Men det är väl just det, vissa lämnar den kanske aldrig.
Kommentarer
Trackback
