aldrig mer.
Att arbeta med människor ger mig nya perspektiv på livet.
Varför uppskattar man inte sin kropp medans man har den?
medans den fungerar.. Jag har inget ben som viker sig när
jag försöker gå, jag har ingen hand som fastnat som en krok.
jag kan borsta tänderna utan att dreggla ner mig själv, jag
har tänderna kvar och jag kan gå, springa, vända mig i sängen
själv. Jag kan resa mig ur sängen utan hjälp, jag kan gå till
andra sidan stan om jag vill och har aldrig några problem med
att hitta hem.
Varför njuter man då inte, så mkt som man borde? Måste
man (återigen menar jag på mig själv när jag skriver man..)
se hjälplösa människor för att uppskatta att man kan hjälpa
sig själv, hur mkt man vill? Sorgligt.
Men ändå värdefullt, att lära sig uppskatta, i tid.
Hur mycket tid, energi, pengar etc har man (jag) inte lagt ned på rent
och skärt självplågeri.. för att förbli tonårs-smal, för att vara "snygg".
Som om det vore det allra viktigaste. Ibland viktigare än att kunna
betala hyran eller att ens orka komma upp ur sängen.
Det var längesen nu, men jag minns det som om det var igår.
Hur jag plågat mig själv, hur jag hatat min egen, fullt fungerande,
tunna och snälla kropp. Min stackars kropp, som aldrig gjort mig
nånting annat än att följa med. Släpas med hit och dit. Upp och ner,
ner och upp. Och hur få gånger den sa ifrån. Hur sällan jag svimmat
och brytit ihop är inget annat än ett mirakel. Min kropp verkar tåla
att plågas hur mkt som helst, det har jag periodvis gjort oavbrutet
när jag varit sjuk. Jag ska aldrig mer plåga mig själv på det viset.
Och jag har hatat färdigt, jag har hatat för en hel livstid.
Jag är glad, att jag får jobba med människor. Och tycker
lite synd om alla de som aldrig får uppleva hur fantastiskt
det är att verkligen hjälpa en annan människa. Som aldrig får
det där TACKet eller den där blicken som betyder att man gjort
nåt gott. Det är verkligen det som driver mig. Alla stressiga dagar
och påfrestande situationer som man sätts i, det är det som gör
att jag håller, att jag inte går sönder på jobbet när allt känns kasst.
Jag har ju arbetat med människor i flera år, på olika sätt
men först nu har jag verkligen förstått mig på hur det fungerar,
och kanske varför jag hamnat just där. (Ja, jag tror faktiskt lite
på ödet, ibland) Det öppnar upp för helt nya sätt att se på andra
människor, och, iaf för mig, på mig själv. Jag lär mig så mycket
om andra, och lär mig hela tiden att tycka om mig själv, lite mer.
Kommentarer
Trackback
