Att kunna ringa en vän.
När det är nåt man inte kan sätta fingret på, som gnager.
Jag tror alla ni vet hur det känns. Det liksom... Tär inuti,
som att det är något som vill ut. Eller in. Eller få uppmärksamhet.
Man har olika sätt att hantera den, men jag tror att alla har den ibland.
Vissa dricker alkohol, andra kräks upp sin ångest. Vissa slåss, andra
tar ut den på sig själva. Vissa sover bort den, andra springer bort den.
Man kan kolla på tv för att tänka på annat, lyssna på musik, baka,
skriva, noppa ögonbrynen eller ta en lång dusch. Man kan sitta och
stirra och bara fokusera på att stå ut.
Jag har nog provat det mesta (har dock aldrig slagits). Och jag tror inte
det finns något som fungerar så bra som att ringa en vän. Vissa vänner
funkar bättre än andra, man lär sig vilka man kan ringa för att klaga sin
beskärda del och sen få några glada tankar att fylla på med istället.
När jag bodde i Dublin mådde jag rätt kasst på slutet, det var mycket
som hände. Farmor låg inför döden. Min irländska värdfamilj (= värdfamilj
nummer två där jag spenderade mina sista tre månader) hade de mest
underliga regler för mig och betedde sig överlag rätt märkligt. Jag längtade
efter min mamma och pappa och det kändes väldigt konstigt att vara i
samma stad som malin och gav men inte längre bo hos dem. Jag saknade
alexander tokmycket. Jag längtade hem till snö och folk som satt tysta
bredvid mig på bussen, om någon ens satte sig bredvid en. Jag hade
huvudet fullt med en massa tankar hela tiden. Tankar om Dublin, tankar
om hem och vad som egentligen var hem. Tankar om hur det skulle kännas
att komma till Sverige igen och vara så förändrad, att kanske människor jag
känt förut inte längre riktigt kände igen mig. Tankar om att behöva lämna
mina älskade vänner i Dublin och tankar på att jag kanske skulle tycka
annorlunda om människor "hemma" som jag förut tyckt om, eftersom jag
själv ändrats så drastiskt och så grundligt på något sätt. Tankarna
blandades i magen. Skräck och lycka. Då ringde jag en vän.
Oftast blev det Natalie. Jag och Natalie kom varandra fantastiskt nära
i Dublin, vi klickade med en gång när vi träffades och sen dess var det
bara vi två, genom hela resten av tiden vi var där. Och vi skulle flytta
tillbaka till sverige nästan precis samtidigt. Vi pratade mycket och
djupt om hur det kändes, hur vi kände oss och hur allt skulle få ett slut
helt plötsligt. Hur vårat dublinbaserade hem och våran dagliga kontakt
inte längre skulle vara självklar.
Natalie är nog den jag känner som är mest lik mig. Vi tänker exakt
likadant på nåt sätt, och det är otroligt befriande. Vi hade många
långa kvällar av asgarv blandade med tårar i Dublin. Och det är fint,
tycker jag, att man kan fortsätta vara så nära vänner fastän man
bor så långt ifrån varandra. Natalie är absolut en av mina bästa vänner
och jag har inte det minsta, ynkligaste lilla tvek i magen på att hon
kommer så förbli i resten av sitt/mitt liv. Det är till Natalie jag ringer när
allt går fel, men också när jag har något fantastiskt att berätta, när jag
är råförbannad eller när jag har hört ett skämt som är sjukt roligt.
Natalie höll min hand i Dublin och nu håller hon den på distans,
och jag hennes. Och nu, när det ÄNTLIGEN blivit officiellt, så kan
jag även berätta att min lilla underbara Natalie ska få en liten bäbis.
Hon och Rasmus har hållt det hemligt i en halv evighet och jag har
nästan sprängts för att jag inte fick säga nåt men nu får jag så
GRATTIS NATALIE, du kommer bli världens underbaraste mamma.
och tack, för att du är den underbara vän du är.
ett asgarv fångat på bild förra sommaren på vår road trip till giants causeway.
Kommentarer
Trackback
