god loves everyone
like a mother loves her son
jaha. nu är det helt plötsligt två veckor sen jag skrev senast men eftersom ni är
lika många som läser varje dag ändå känns det som att det är dags att skriva nåt.
den här terminen är den absolut roligaste hittills. jag trivs skitbra. Uppgifterna
och det vi läser om är hur intressanta och relevanta för framtiden som helst..
Och dessutom har jag börjat komma till ro med hur klassen ser ut, vilka man
Och dessutom har jag börjat komma till ro med hur klassen ser ut, vilka man
(jag) ska vara med och vilka jag inte nödvändigtvis måste umgås med. Jag
känner ett lugn inuti vilket är rätt skönt. En distans till klassen och inte ett
ständigt måste att jag måste hänga med, att jag måste vara mitt i smeten.
Det är nytt för mig men jag trivs med det. Jag har tillräckligt fullt upp med
mitt liv utanför klassen för att slippa behöva vara mitt i den. Man måste inte
vara överallt samtidigt och en del av klassen består faktiskt av människor jag
inte måste vara personligen nära. Lite distans är bra ibland.
Jag ska bli bättre på distans, det är ett som är säkert. Jag måste inte vara mitt
i smeten, jag måste inte vara där det händer. Det blir så lätt för mycket. Jag
mår som bäst när jag är med bara när jag vill. Det är skönt, och efter mycket
reflektion har jag insett att det förmodligen är därför jag passar så mycket
bättre ihop med grabbarna i klassen. De är inte lika intensiva, man blir inte lika
bunden. Man är mera fri. Killarna säger inte "vad ska VI käka lunch?" utan mer
"vad ska du käka förnåt? ska vi käka ihop?" fördomsfullt, kanske, men också
sant i mitt fall. Jag känner mig harmoniskt befriad på nåt sätt.
Det går inte att beskriva.
känner ett lugn inuti vilket är rätt skönt. En distans till klassen och inte ett
ständigt måste att jag måste hänga med, att jag måste vara mitt i smeten.
Det är nytt för mig men jag trivs med det. Jag har tillräckligt fullt upp med
mitt liv utanför klassen för att slippa behöva vara mitt i den. Man måste inte
vara överallt samtidigt och en del av klassen består faktiskt av människor jag
inte måste vara personligen nära. Lite distans är bra ibland.
Jag ska bli bättre på distans, det är ett som är säkert. Jag måste inte vara mitt
i smeten, jag måste inte vara där det händer. Det blir så lätt för mycket. Jag
mår som bäst när jag är med bara när jag vill. Det är skönt, och efter mycket
reflektion har jag insett att det förmodligen är därför jag passar så mycket
bättre ihop med grabbarna i klassen. De är inte lika intensiva, man blir inte lika
bunden. Man är mera fri. Killarna säger inte "vad ska VI käka lunch?" utan mer
"vad ska du käka förnåt? ska vi käka ihop?" fördomsfullt, kanske, men också
sant i mitt fall. Jag känner mig harmoniskt befriad på nåt sätt.
Det går inte att beskriva.
Mycket har hänt sen jag skrev senast. Jag har varit i Dublin och hämtat
ny livsenergi, jag har träffat nya människor och jag har gjort slut på
relationer jag inte mått bra av. Det känns bra och det känns som att jag
mer och mer börjar forma mitt liv efter hur jag vill att det ska vara.
Ja, det låter jävligt klyschigt och nu har sofie och angelie varit här och
vi har druckit vääldiigt mycket vin men.. Jag är 23 år gammal och det
känns som att jag börjar förstå mer och mer om mig eget liv. Om hur
jag vill ha det, och framförallt hur det ska bli så, med hjälp av mig själv,
ingen annan. Var kvinna sin egen lyckas smed. Jag ska smida min jävligt
bra och lär mig mer och mer om hur man gör. Även om man, efter varje
relation lär sig mer om vad man INTE vill ha, så rör man sig nog därigenom
närmre och närmre det man faktiskt VILL ha.
Nu ska jag sova, tack för mig, och glad alla hjärtans dag!
Kommentarer
Trackback
