kickilina

blev kroppen lätt och jag svävade mot skyn
jag fick vingar
Stora berg blev gula av guld
och in under glänste havet som ett silverfat
och träden blev blommor och fåglar blev till bin
och månen lyste grann och fin
Som i en dröm
min fantasi 
 
Ibland när man har haft det riktigt bra ett bra tag, så är
det som att man faller som en pannkaka. Platt. Magplask
liksom. Som att magen ska gå sönder. Så känns det nu. 
Så mår jag just nu. 
 
 
 
Helgen var otroligt fin och jag skulle inte byta bort minnet
av den om jag så blev erbjuden hundra tusen kronor för den.
Men nu är jag tillbaka och det är jobbigt. Varför kan det kännas
jobbigt att ha mycket roliga saker att se fram emot? Just nu känns
det helt övervälmigande. Allt. Det är som att gå in i en garderob
med hundra miljoner jättefina klänningar men att ändå bara vilja
sätta sig på golvet och gråta. 
Alltså. Ni fattar säkert ingenting. Men det är inte riktigt meningen
heller iofs. Den som inte fattat att min blogg är till för mig själv
vid det här laget är efterbliven ändå. Grattis världen, ännu en
bitterfitta. JAPP. Fattas bara att jag blir lesbisk. ojoj. I wish. Om
man verkligen försöker, kanske man kan bli? Jag har ju trots allt
hånglat med två tjejer i klassen. (Herregud så kontroversiellt)
Den ena på ett spex och den andra som utmaning till killarna. Mer
spännande än så var det tyvärr inte, sorry världen. 
 
 
Vet ni en sak? Ibland känns det som att världen är full av människor
som man vill hjälpa men att man inte räcker till. Och jag hatar den
känslan, av otillräcklighet. Att man liksom tar sig an andras problem
och sen bara går under av maktlösheten de väcker inuti en. Varför gör
jag så?
Man borde kanske vara en ö. Låta allt annat flyta förbi. OK. Who the fuck
am I kidding? Jag är den sista människan på jorden att vara en ö. Jag är mer
en storstad. Full av känslor, full av olika sidor. Skrattande barn, ungdoms-
kärlek, trötta mornar, sång i duschen, mörka gränder och sjukdom. Men det
är ju alla. 
Som vanligt vill jag inte ens komma någonstans med detta.
Jag bara skriver ändå. Jag mår lite bättre av det.

När jag är färdigutbildad ska jag iaf dra mitt strå till stacken.
Jag ska hjälpa så många jag kan hjälpa, dag ut och dag in.
Kanske känns världen lite lättare då. 
 
Jag är nog bara kroppsligt utmattad. Med all rätt, det blev en lång dag.
Imorgon blir en bättre dag.