kickilina

no promises to keep
I'm dappled and drowsy
I'm ready to sleep
Let the morning time drop all its
petals on me
life I love you
all is groovy 
 

 
Helt plötsligt blev det så påtagligt. Allt. Som att man kan
ta på det i luften. Som att luften blir tjock och färgad i nån
cool färg, som att man kan klappa på den och ta i alla känslor
en efter en. Olika färger. Neon. Starkt. Lysande. Bländande.
Bländar bort allt annat. Jag vet inte vad som spelar roll just
nu. Jag vet inte hur man hittar sig själv i sånt här, för det
har jag aldrig gjort.
Ja. Det blev liksom. Så självklart helt plötsligt. Så sjukt uppenbart.
Vad som är rätt och vad som är fel och vem jag vill vara i det här.
Vilken roll jag vill ha och vilket ansvar jag vill lägga på mig själv.
Jag lägger sällan ansvar på mig själv. Jag är ju inte sån. Jag är den
som springer och gömmer sig. Bangar hårt som fan på allt som börjar
kännas. Varför är det så annorlunda den här gången? Är jag inte rädd?
Jo. Jag är helt jävla livrädd. Ärligt talat så rädd att jag nästan inte kan
sova. Men det finns nånslags trygghet i den här rädslan. Jag blir ständigt
invaggad i någon trygghet som jag inte riktigt kan förklara i ord.
Han pratar långsamt och lugnar mig. Och när han ler så är det som
att det stannar upp lite. Livet. Mitt hjärta. Allt stannar litegrann och
allt annat försvinner lite. Jag får påminna mig själv om att jag är
en impulsiv själ. Jag får påminna mig själv om att jag ju inte vet,
om det här är på riktigt eller bara något jag inbillar mig själv. Jag vet
inte om det här kommer att fortsätta, om det här kommer finnas kvar
om en månad eller två, eller ens om jag kommer vakna med samma
känsla imorgonbitti som den jag hade imorse. Men jag hoppas på det.
För det här är något stort. Och kanske början på något större än allt
annat jag varit med om.

Det går inte att sätta fingret på det. Men jag vet vad det är. Fascination.
Så länge jag har längtat efter det här. Efter att få känna något mer än
meningslöshet eller meningslös kroppslig attraktion till nån. Jag vill inte
ha det längre. Jag vill ha något som betyder något. Och jag tror att jag
hittat det nu.

Jag tror att jag har något i min hand som jag för en gångs skull
vill hålla fast hårt, istället för att låta det rinna mellan fingrarna.