kickilina

Varför låter du mig lida
såhär
Lisa Nilsson – Sõ Louco


Tisdag. Tung tisdag. Det här är ingen bra vecka.
Jag börjar fundera på om man egentligen aldrig
borde ha det riktigt bra, för att slippa bakslaget när
allt känns sjukt ovärt igen, trots att man förut kanske
hade tyckt att det var någorlunda bra ändå. 
 
Jag är så trött. Utmattad, faktiskt. I hela kroppen.
Melankoli. Torra läppar och kläder som sitter fel.
Kyla som äter upp en sakta men säkert så fort man
lämnar hemmets trygga vrå. Kläder som måste tvättas.
(Katten har den senaste veckan hittat ett nytt favo-sovställe;
över, under och brevid - högen med mina nytvättade kläder
i fotöljen.Nu är de alldeles håriga. Oskönt.)
Lakan som ska bytas. Det känns överväldigande. Jag
önskar att jag hade någon att hålla i handen när jag ska sova. 
 
Jag läser gamla blogginlägg och undrar varför jag egentligen
åkte hem till sverige. Jag ska inte säga att jag är olycklig här,
för det är jag inte. Långt ifrån faktiskt. Jag älskar skolan och
tanken på att den tar mig närmre ett av mina mål i livet. Jag
älskar min nya klass och det faktum att jag varje dag stöter på
nya ansikten i den. Jag ska snart flytta och har ett stort projekt
med att inreda rummet, för en gångs skull tänker jag inte köpa
första bästa/billigaste..
Men hur spännande är det här egentligen? I Dublin är det plusgrader,
man kan jogga varje dag om man vill och knopparna har redan brustit
såhär års. Förra våren gick jag i ett ständigt lyckorus januari-maj. Det
är en annan värld. Andra dofter, andra problem och andra lösningar.
Det är oförutsägbart och spännande. Läskigt och skrämmande. Sätter
jag mig på vilken buss som helst utom 49an åker jag totalt vilse och
har ingen aning om var jag är. Här finns inga sådana bussar jag kan ta.

Jag somnar i en varm säng om natten och jag slipper gå runt med tofflor
för att slippa frysa fötterna av mig inomhus. Jag behöver inte dra i ett
snöre för att få på elen till elduschen. Men jag letar anledningar att gå
upp på morgonen och jag letar anledningar att ens duscha. Att ens ta
hand om mig själv. Jag har såna här dippar ibland, som ni vet vid det
här laget. Och det är oftare hemma i Uppsala än vad det någonsin var
i Dubban. Det kanske är lätt att tänka att gräset är grönare på andra
sidan men när jag läser inläggen från för ett år sen så minns jag känslan,
den totala lyckan som genomsyrade min kropp.
Men jag antar att jag hade dem då med, kanske undvek jag om att skriva
om dem, jag vet inte.. Dagarna, när allt känns så jävla meningslöst och
trött. Jag ifrågasätter allt jag gör och allt jag inte gör. Granskar varje
centimeter av min kropp, missnöjer mig med den och den som finns inuti. 
 
Mitt tjat om hur bra Dublin var för mig, var inte ogrundat. Jag längtar
tillbaka med varenda fiber i min kropp. Trots att jag älskar allt jag har
nu. Det är en märklig känsla. Väldigt förvirrad. Tanken på "min bäbis"
Alexander kan få mitt hjärta att brista. Om några veckor är jag där igen
och jag behöver väl knappast klargöra att jag längtar. Längtar längtar längtar.