lite mer än det vanliga tråkiga inlägget
Hej. Nu är det lördagen den 10e december 2011. Jag är 23 år gammal men
Justja, och så ska jag flytta snart och skaffa sambo, i form av en allra
känner mig ibland som 17, ibland som 27. Mitt liv går ut på att skaffa mig en
utbildning just nu och precis som i tonåren går mycket åt att hitta mig själv,
vilket jag tror alla fortfarande gör när man är 23. Man omvärderar ständigt
vad som är viktigast i ens liv och man prioriterar olika saker beroende på
vad det är för årstid och hur man mår. Jag har inte mått särskilt bra den här
sommaren och hösten och därför har jag prioriterat ensamtid och reflektion.
Vet att vissa av er känner er eftersatta av detta men de flesta har faktiskt
fattat och det är rätt skönt. Man måste få ta en paus ibland, och andas lite.
Det ska jag göra oftare, det blir så lätt att man bara tuffar på i racerfart tills
man slår i väggen, antar att det är det som hänt mig det här året, ett par
gånger, när jag inte stigit upp ur sängen på hela dagar osv... Det blir helt
enkelt för fullt i huvvet av tankar som inte fått ta den plats de behövt.
Jag lär mig nåt nytt om mig själv varje dag känns det som.
Det var rätt omvälvande att flytta hem till sverige efter nästan 13 månader
på irland. Det är konstigt, för jag har bott hemma i sverige nästan lika länge
som jag bodde i dublin nu, men fortfarande vänjer jag mig tillbaka. Det har
påverkat hela mig på sätt jag inte trodde gick. I fredags stod jag och väntade
på bussen åt fel håll i en kvart tills jag insåg att... det såklart är högertrafik.
haha. Pinsamt. Och lite jobbigt eftersom jag hade bråttom. Nåväl. Nu har det
gått ett år sedan jag levde ett vardagsliv i dublin. Varje gång jag är tillbaka
och hälsar på (vilket jag försöker göra så ofta det bara går) så känns det
jobbigt att lämna allt igen när jag åker tillbaka till Sverige. För när jag är där
känns allt "som vanligt" och, ni som har läst min blogg länge, vet ju att när
jag bodde där så mådde jag (utom på slutet) fruktansvärt bra. Det var där
jag hittade mig själv, skulle jag vilja säga. Den jag kom tillbaka som har
skalat av sig all den där osäkerheten som jag bar på innan jag åkte. Jag
kan helt klart säga att jag kom tillbaka som en lite bättre människa, som
definitivt är starkare, omtänkssammare och mer målmedveten på alla sätt.
Och det, mina vänner, är sjukt skönt. Det är som att en liten revolution
hållt hus inom mig, som jag tvivlar på någonsin skulle inträffat om jag
hade stannat här istället för att åka iväg.. Något som inte minst blev ganska
tydligt häromdagen när jag hade ett uppväckande möte med en del av mitt
förflutna. Plötsligt blev det verkligen tydligt, att jag gått vidare, att jag plockat
ihop mig själv och att slutresultatet faktiskt blivit ganska bra. Ganska mogen
och ganska glad att jag har växt i mig själv så pass mycket som jag har.
Det tog mycket tankar och energi innan det var avklarat, men nu vet jag,
att jag, och vi, gjorde rätt. Vi hade inte mått bra i varandras närhet och jag
tror ärligt talat att han hade stoppat mig från att utvecklas till en så själv-
ständig person som jag är i nuläget. Det var nästan också som en liten kick,
en liten egoboost kan man säga. Helt klart en bekräftelse på att jag vuxit
upp och mognat, vilket är sjukt skönt då jag ibland tvivlar på det, som sagt,
de dagar när jag känner mig som en osäker 17åring igen. Jag antar att
man mognar så sakta att människorna runtomkring en nästan inte märker
det. Det är först när man träffar någon man varit nära förut som man
inser att man inte är den personen man varit. Att man inte varit den personen
på ganska länge, till och med. Skönt. Closure, tror jag att det kallas.
Jaha. Vad har mer hänt den senaste tiden? Alla ni som känner mig har givetvis
hört om Anton (INTE anton i klassen, do not mix them up!!) som numera förgyller
en lagom mängd av mina dagar med sitt solskenshumör. Ska skriva längre om hans
vackra uppenbarelse någon annan gång men kortfattat kan man väl säga som så
att få människor har fått mig att må så bra som han. Få människor gör mig till en
så bra människa, som han. Han ger mig plats, frihet, ro, goda skratt och sist men
inte minst en massa styrka. Imorse när han gått till jobbet tidigt, tidigt, så vaknade
jag klockan fem av att jag höll en bukett rosor i handen. Han hade lagt de på kudden
när han gick, alldeles i smyg. Jag behöver nog inte förklara hur lyckligt lottad jag är.
Och så är det anatomin. Den ständiga förbannade jävla anatomin. Och fysiologin.
Alla jävla substanser som ska pluggas in och alla jävla processer i kroppen vid olika
händelser. Allt ska in. Allt allt allt. Så nu ska jag iväg till carolina rediviva, igen, och
plugga arslet av mig. Tur att jag köpt färdigt nästan alla julklappar samt städat mitt
rum, annars hade jag nog sysselsatt mig med helt andra grejer än tentaplugget..
Jahapp här var en ordentlig uppdatering om mitt liv och nu ska jag absolut inte
logga in på bloggen förens tentan är avklarad... Ni är förvånansvärt många som
läser faktiskt, vore kul att höra lite vilka ni är?
<3
Justja, och så ska jag flytta snart och skaffa sambo, i form av en allra
bästa Malin! Ska bli himla trevligt, tycker jag.
Kommentarer
Trackback
