kickilina

När jag berättade i Dublin vad jag jobbade med innan sa
alla jämt "oh my, that's tough. that must be hard on ye"
och jag ba "well, no. it's great actually. you learn to appreciate
the small things in life and to live in the moment" och det
håller jag fast vid än idag. Dock vet jag mycket mer nu,
vad de menare med "that must be hard on ye".
It it. It is hard on me. Just nu är det så jobbigt att jag
nästan inte vet vad jag ska göra med det. Alla känslor
som kommer upp. Jag vill inte gå dit men det sista jag
vill är ju att skita i det, och att svika de här små tanterna.

Jag älskar ju varenda en av dem och jag älskar att vara
där och hjälpa till, att vara behövd, uppskattad och att
känna att jag gör ett bra jobb. Men ibland är det svårt.
Ibland är det hjärtskärande och nu är det nära döden för
ett par av dem som jag följt under flera år. Och det känns.
Det skär i hjärtat att se någon skrika av rädsla för något
som jag inte ser, och det skär i hjärtat att inte veta om
jag kan vända huvet bort för en sekund utan att veta
om någon misstar min arm för en bit bröd. Ingenting är
omöjligt just nu, det är en tid av kaos, på mitt jobb. Och
på nåt konstigt sätt vill jag vara i det, hellre än att veta
att det pågår och jag inte är där. På något sätt har det
fått för stor del i mitt liv, för stor del av mina tankar och
för stor del av min koncentration för att jag ska kunna fokusera
på plugget. Men jag kan inte ge upp det, jag kan inte vara den
som inte finns där. Jag skulle ångra mig föralltid om jag bangade
på att vara där och hålla handen. 

Jag antar att decembers smärta har fått mig att växa ändå,
jag har sett någon dö och jag vet hur det går till. Och jag vet
även hur tillfredställelsen känns av att ha varit där och gjort
JUST NU till ett bättre just nu. Jag vet att det gör ont men
jag vet också att det känns bättre att ha gått igenom det
och fått erfarenheten av det. I mean, let's face it, i mitt
blivande yrke kommer jag få se folk dö hela tiden. Så är det
bara. Jag borde bara vara glad för att jag får erfarenheten
av att gå igenom det, i en inte lika formell roll, som jag kommer
ha sen, när jag har fått min ssk-legitimation. Det finns plats
och tid för tårar nu, det kommer det inte finnas sen. 
Så måste jag tänka.
 
Det blir bra. Allt blir bra. Jag måste bara städa upp mina kläder från
golvet och läsa ett kapitel till i "människokroppen". Sen kan jag sova
och då är allt bra igen. Ibland måste man bara pausa, och andas lite.