kickilina

You promised you would love us
But you knew too much
Goodbye mr A
You had all the answers
But no human touch 
 
tiden flyger som aldrig förr. jag fattar ingenting.
hur kan det redan ha gått ett halvår sedan jag flyttade till Dublin?
Tiden i Dublin har som ett annat sätt att gå, den springer mera.
Det gör den inte i Uppsala. förmodligen för att Dublin är äventyr.
Det är inte uppsala. jag kan inte ta en buss och inte veta vart den går
eller var jag är när jag hoppar av. Och att någon jag känner eller att
en bekant eller kompis kompis är där. Det är inte äventyr.

Det enda som är äventyr här är nationerna. valborg. främmande
människor, nya människor. I Dublin är varje dag ett äventyr.
Men så pratar man ju varje dag med säkert 5 främlingar.
man utbyter meningar om oviktiga och viktiga saker med
människor man aldrig mött förut, och aldrig kommer möta
igen. det gör man inte här. här håller man käft. kollar inte
på varandra. 
 
Och det kan förvåna mig ibland, att vissa människor bara..
nöjer sig så. inte är nyfiken på annat. Inte vill ha adrenalinkickarna
det ger att uppleva något nytt, något helt annorlunda. Jag var sån 
förr. Jag var så himla nöjd med att alltid omge mig med folk som 
var precis som jag, som tänkte som jag. Det är ju enkelt. Men det 
är rätt tråkigt faktiskt. Missförstå mig inte, jag tycker jättemycket 
om er kära vänner, men det känns lite konstigt att vara här. För 
att alla är så lika.
Vem jag än skulle hänga med i Uppsala skulle de flesta vara ungefär
likadana, av tjejerna iaf. Uppväxt i en medelklassfamilj, föräldrarna 
kör volvo som man får låna ibland på sommaren för att åka och bada
i en svinkall sjö. På helgerna super man sig full och svär att man aldrig
mer ska dricka tills det till fredag igen och man inte kan vara den enda
som inte går ut. Man köper sina underkläder på H&M och klär sig diskret 
och oklanderligt. Klackar på helgen. Ibland spexar man till det med blommigt,
kanske till och med färgglatt. Man äger ett par converse och en skinnjacka,
och en palestinasjal fastän de flesta inte ens vet vad den står för. Ens
morföräldrar eller farföräldrar bor på hem och man hälsar på dem ibland,
när de fyller år eller vid jul, för att uppfylla sin plikt. Man pratar aldrig med
någon på bussen och om någon någon gång skulle göra det så är det sånt
man berättar för kompisarna sen. "det var nån som ville prata om vädret
med mig på bussen, herregud, total främling, vad skulle man säga liksom?
det var bara att hålla med" På sommaren är det brunhets och man jämför
magar med andra och det blir ett evigt "men gud du är ju MYCKET smalare,
nej DU är smalare. nej DU." som om sånt ens spelade någon större roll och
som om killarna alltid vill ha den smalaste. 
 
 

Äh. jag är kanske lite bitter. lite bakis och lite trött.
åkte hem till moa igår efter showen, dit kom även
viktor och david och vi körde ölspelet tills alla nästan
somnade vid två, då letade vi upp varsina sängar och
sov några timmar. gick upp vid tio och nu sitter jag och
försöker få tummen ur arslet och hoppa in i duschen så
jag kan åka ner på stan och möta sofie.
ikväll blir det utgång och jag vet inte vad jag ska ha på mig.
herregud, dessa problem..