kickilina

 
 
ibland känns det som att det enklaste är att vara ensam.
lagade finmiddag idag till anette, hennes kompis, anja och
emelie, anna och karin. kändes helt värdelöst om jag ska vara
ärligt. visst det var mysigt men jag hade bjudit in dem klockan
sex och de som var först kom kvart i sju. de sista kom typ kvart
över åtta. jag hade maten klar kvart i sex och stressade så att jag
skakade i varenda fiber av min kropp. jag till och med andades så
där skakigt som man bara gör om man har så bråttom att man knappt
hinner andas liksom. så jävla ovärt. jag vet inte varför jag alltid förväntar att
jag själv ska göra såna saker, som ingen annan förväntar sig av mig. varför
skulle jag lägga ut 300 spänn och laga en middag för folk som inte ens är
tacksamma för den? för att jag ville? jag vet inte. de var väl tacksamma
sen iofs, när de såg hur fint jag hade dukat och ansträngt mig, för det
hade jag verkligen.
ochjavisst. jag är kanske lite full nu och lite på allmänt dåligt humör men
jag blir så jävla trött på hur jag förväntar mig för mycket jämt. det är
som att jag har en sjukdom som gör det. malin och linda har jag inte
ens sett än och ärligt känns det skit-ledsamt att de är i min stad utan
att träffa mig, och jag hade förväntat mig att de hade velat vara mer
med mig. 
 
jag längtar så mycket efter mamma och pappa och trygghet att
jag nästan vill gråta. jag tog fel nitelink hem, busschauffören var
snäll och åkte till mitt område men jag fick gå ensam i 20 min mitt
här ute i ghettot och det kändes fan inte så kul. jag ville gråta men
det kan man ju inte när man går ensam i ghettot mitt i natten. man
måste vara stark. det var ingen ute och de enda jag såg var taxibilar,
tack och lov. men ändå. sen möttes jag av en lapp från gavin där det
stod nåt om att han hade förväntat sig att jag hade dammsugit innan
vi gick och jag känner mest att jag inte orkar och att om allt ska kännas
såhär så vill jag nog bara stanna hemma under täcket imorgon. jag var
ute igår och idag har jag inte gjort nåt annat än att stressa från morgon
till kväll. jag ska nog lägga mig och gråta en stund innan jag ska sova.
 
den här dagen var bara så jävla misslyckad. jag orkar inte med mer av den.
det har gått 10,5 veckor sedan jag sa hejdå till mina föräldrar och jag vet inte
om jag är samma människa som jag var när jag åkte tillbaka efter julen.
jag känner mig annorlunda, och jag önskar att jag hade någon att dela den
känslan med.

anna, det ska bli fint att träffa dig igen, det känns som att du är en av de få
som vet vad jag menar.

det här är det stället där människor är som mest människor med varandra,
men samtidigt där jag varit räddast för andra människor. det är en udda känsla.
människor överlag är så snälla, trevliga och hjälpsamma. men vissa är jag så
rädd för att jag får kalla kårar, för att de förföljer en eller bara är allmänt obehagliga.
det är udda hur världens trevligaste och otrevligaste människor kan bo så
nära varandra.  
 
jag sover tills jag vaknar imorgon, sen får vi se. jag orkar inte stressa en
dag till. det får vara bra nu. jag orkar inte vakna med hjärtklappning en
morgon till. jag orkar inte panika över hur jag ska räcka till. imorgon får
det bli som det blir och om det blir fel så får det vara fel.

jag tror att allt jag behöver är en kram av mamma och pappa. såhär
länge har jag aldrig varit ifrån dem. det gör ont.