stänger min dörr nu
ni får inte komma in
Ibland är det svårt. Att gå vidare. Att inte vältra mig i, älta,
gamla minnen. Saker som hänt, saker som händer nu. Det är
svårt att ta in ibland. Det är svårt ibland, att förstå hur mkt allt
kan förändras på ett par år. Hur hela ens framtid liksom... Måste
byggas om från början. För att allt man planerade då aldrig kommer
att hända. Det är fortfarande svårt att ta in.
Det är svårt att släppa taget. Och det svåraste av allt är nog att släppa in
någon ny. Det allra svåraste är att våga igen, att våga låta någon ta den
platsen, att våga låta någon betyda något för en. Det var så mkt enklare förr,
när man inte hade något gammalt groll som gnagde inuti. Då kunde man liksom
bara slänga sig utför stupet och hoppas på att det skulle gå bra. För fyra år sen.
Då var det så lätt.
Det är hemskt men jag tycker nästan synd om varenda pojkvän jag
kommer att ha. Om jag någonsin kommer att ha någon ny pojkvän.
För det är svårt att inte jämföra med honom och det är svårt att låta
någon betyda något överhuvudtaget.
man slutar aldrig älska någon,
man bara lär sig att leva utan den.
