kickilina

I ain't no doctor with degrees 
but it don't take too much IQ 
to see what you're doing to me

 
ibland får man starta om. jag funderar på att radera alla
tidigare inlägg, men kom på att jag ångrade mig senast jag
gjorde det, trots att det var längesen. man vill ändå ha kvar
det på nåt sätt.

men iaf. glöm allt jag skrivit hittills.
nu börjar allt från scratch. Mitt liv i Dublin är fantastiskt och
jag ska fan aldrig klaga på något. Jag ska inte sakna någon
som inte saknar mig och jag ska inte klaga när jag egentligen
lever ett fantastiskt liv, som jag älskar. JAPP. jag älskar mitt liv. 
 
nu ska jag erkänna en sak som bara typ en av er vet.
Ibland blir jag rädd för att dö. Alltså inte bara 'oj tänk om man dog
nu' utan mer att jag verkligen tror att jag SKA dö, på riktigt.
Då tänker jag att jag borde ha skrivit långa brev i min dagbok till alla
jag tycker om, typ som tack-brev. Den här rädslan kan komma lite
när som helst. När jag sitter i bilen, när flyget ska lyfta, när jag går
ute i halkan, när jag snubblar hemåt genom stan efter en sen kväll.
men varje gång som jag då, uppebarligen, överlevt, så blir jag lite
extra lycklig och tacksam för att jag lever. för jag älskar mitt liv.
nu tycker ni kanske att jag tjatar men det kan faktiskt inte sägas
för många gånger. Om jag dör imorgon(PEPPAR PEPPAR TA I TRÄ) 
ska ni veta att jag uppskattade livet medans jag hade det.

iallafall. NÄR jag tänker så, att jag borde ha skrivit brev till alla jag
tycker om, så tänker jag ändå innerst inne att jag hoppas att de
faktiskt inte behövs. jag hoppas, och eftersträvar, att vara en sån
människa som verkligen visar dem jag tycker om att jag tycker om
dem, och som visar uppskattning aktivt. jag skulle inte vilja bli tagen
för given, och därför vill jag heller inte göra det med människor
runtomkring mig. Det lärde jag mig när min mormor blev sjuk. det
är lätt att ta människor för givna. många finns där och kommer
knappast försvinna för att man inte konstant påminner dem om
att man tycker om dem, men om de försvinner, så ångrar man sig
grymt om man inte visat det. äh. ni förstår väl mitt svammel? eller? 
 
idag var en bra dag.
jag halkade iväg till luasen vid tiotiden, med alexander. det var
livsfarligt. gångtunneln var mer som en isbana. när vi kom in
till stan träffade vi anette och hennes två småpojkar som är
lediga från skolan tills på torsdag. vi käkade på mcdonalds,
efter gossarnas beslut. sedan gick vi till st stephen's green park,
mysigt. det var verkligen en fantastisk dag, solig och inte särskilt
kall, trots att det ligger snö på den mestadels istäckta marken.
sen gick vi till starbucks. mysigt. så småningom åkte jag och
alexander  hem och malin och gavin mötte upp oss vid the square,
TUR för jag vet inte om vi hade överlevt att halka tillbaka genom
tunneln, det är värre på tillbakavägen, för de har bara sandat på
ena sidan. (btw dublins ENDA!? sandade ställe) efter middan satt
jag, malin och gavin och skvallrade lite, och sen kollade vi på
roliga youtube-klipp i säkert en timme. nu ska jag sova. 
 
idag köpte jag en I <3 Dublin -t-shirt som jag kollat på länge.
impulsartat blev det dock en svart istället för vit, men det gör
ju inget, för jag fick en vit I <3 NY -t-shirt av min bror i julklapp,
den hade han köpt där. jaja. nog om det. nu ska jag sova som sagt. 
 
imorgon kommer anette och de två gossarna hit. ska bli kul. funderar på
att ta alexander till playgroupen på morgonen men det gör jag nog bara
om snön har smält, orkar nog inte upp för tunnel-backen en gång till. haha.