kickilina

wrapped up in a box and tied with a yellow bow 
 
 
pappa (och mamma) åkte just iväg med ambulansen.
pappa har hjärt-arytmi och vaknade av det. hans puls
var jätte-ojämn och han var alldeles svettig. ambulansen
kom ganska fort och nu har de åkt till sjukhuset. det är
läskigt när ens förälder är sjuk. man vet liksom inte vad
man ska göra. det finns inte så mkt man kan göra. mer
än att hoppas, att han får rätt medicin den här gången,
att han kommer hem pigg och frisk igen och att han aldrig
mer behöver åka ambulans för att han vaknar med hjärtklappning.
det gjorde han i höstas också. då var jag också hemma hos mamma
och pappa.

jag är i uppsala. det är bra. det är konstigt och bra.
det är hem och allt är som vanligt. det är vår, snön har nästan smält helt.
människorna börjar komma ut ur sina skal. igår satt jag på en bänk i stan,
i solen, i säkert en halvtimme. mitt bland främmande människor.
det var mysigt men jag kunde inte låta bli att tänka på hur tyst det var.
vilken skillnad mot dublin. skönt på ett sätt, att slippa vara trevlig.
men ändå ganska konstigt, hur människor är så främmande inför tanken
att prata med folk de inte känner. fast det är klart, hade det varit i dublin
hade meningarna man utbytt varit värdelösa ändå, artighetsfraser. 'oh what
a lovely day' 'it really is.' 'and you have to enjoy it, since it mightn't stay for
long' 'yes you do. the last week has been good though' 'yes, it's been lovely indeed'
men det hade iaf varit meningar. man hade vetat hur personen som satt brevid en
lät, man kanske till och med hade fått veta om han/hon har barn, barnbarn, eller
huruvida hon/han måste ta bussen, luasen eller cykeln till stan.

äh. jag vet inte. livet är annorlunda här. är det för att man inte bryr sig här?
tycker man inte att sånt är intressant? hm. jag vet inte om jag bryr mig så
jättemycket om den som sitter brevid mig och alexander i parken har barnbarn
eller inte, men det är trevligare att prata strunt än att inte prata alls. kanske
tycker jag såhär för att mitt dagliga sällskap är en liten gosse på 15 månader
som inte säger ett ord. mer än "dai dai dai, go aaaa rrrrrrrrrrrrr"
jag vet inte. 
 
i förrigår åkte jag raka vägen hem till angelie. åh min angelie, världens
bästa angelie. det var så roligt. vi satt uppe halva natten, drack té och
pratade om allt som hänt sedan nyår då vi sågs senast. det blev skratt
tills vi rördes till tårar och lite allvar och lite skitsnack. som sig bör. det
var så skönt, att vara någonstans, med någon som tänker precis som
jag. jag saknar det i dublin ibland, även om jag tycker om mina vänner
där också mycket, så blir det ju aldrig samma sak.

igår var jag hos tandläkaren. jag fick operera ut den där jävla visdomstanden
på underkäken, och dra ut den på samma sida fast på överkäken. så nu har
jag en svullen kind men det tänker jag inte låtsas om, för ikväll blir det utgång.

efter det skrev jag färdigt mitt 'paper' som handlade om vårdmiljön på ett
demensboende. sen hängde jag med malin några timmar och så gick jag
och permanentade håret. och klippte. det blev JÄTTEkort :( sorgligt. men
hon var tvungen att ta så mycket för att det hade blivit så slitet mot axlarna.
note to self: måste börja sätta upp mitt hår mer. 
på kvällen tog jag bussen till kristin, och greken kom dit sen också.
åh vad jag har saknat dem. sedan jag kom hit har jag verkligen bara
träffat mina allra bästa, mina finaste.

idag ska jag ner på stan, träffa diako och sen luncha med lena.
sen ska jag hem till ellen, och sen så småningom ska jag hem till
anna för att byta om och förfesta. sen ska vi ut på värmlands, ska
bli SÅ kul. (sen när pappa har kommit hem och allt är bra. annars blir
det inget, såklart.)